Liftaren del II

Ett ljussken kom smygande mellan träden och silades ner på vägen och alltmer på hennes kropp. Efter några sekunder hördes en hackig bilmotor. Hennes hjärta hade krupit upp genom aortan och satt sig på plats i halsen och det kändes som hon skulle sprängas av hjärtklappningen.

Fan i helvete... Trots paniken så insåg hon att det var försent att springa därifrån ut till skogen igen. Hon skulle aldrig hinna. Hon tog ett djupt andetag och svalde ner hjärtat till dess rätt plats igen. Okej, hon gick ut mitt på vägen och räckte ut sin vänstra arm med tummen pekande rakt mot skyn. Hon skulle lifta.

Evert Jansson förundrades över att det redan hade gått ett år sedan han hade åkt där sist. Men som traditionen påbjöd åkte han alltid in till stan dagen före julafton, varje år. De senaste femtio åren närmare bestämt. Anledningen var att hans äldre syster som bodde i stan alltid skulle ha en julgran från hennes barndoms skogar. Plötsligt fick han syn på någon på vägen. Vad i hela fridens namn var det? Sedan de dåliga vindrutetorkarna med stor möda hade fått bort en del av snön från vindrutan fylldes han med häpnad och en något odefinierad känsla av chockartat tillstånd.

Kvinnan med det långa blonda håret som till synes inte hade stiftat bekantskap med kam eller borste senaste veckan kom emot honom iklädd en kortkort svart skinnkjol och en rosa knytblus som var sönderriven på ena sidan och som avslöjade den svarta spetsbehån.

Hon gick fram mot passagerarsidan dörr och öppnade bildörren. Hennes blick mötte en gammal man med sliten pälsmössa lätt skärrad med en cigarr i ena mungipan.

- Hej... ska... är du på väg mot stan?
Evert nickade sakta på huvudet.
- Kan jag åka med?
Han noterade att något som han antog var smink, rann ner från ögonbrynen och blev till svarta oregelbundna ränder på hennes kinder.
Evert tyckte sig kunna ana ett stråk av ett bedjande tonfall i frågan.
- Jomen visst, hoppa in du.
Han kände i samma stund som han sagt det att hans tankars språk inte alls stämde överrens med röstens språk. Men hon fick väl åka med.

Hon måste ha sovit ett bra tag när hon vaknade och såg stadens ljus lysa upp himlen.
- Ja då var man så gott som framme då, sade mannen och tände en ny cigarr som fick ersätta den gamla. Var vill du kliva av?
- Vid gatuköket... om det går bra?

Hon gjorde ett tappert försök att reda ut sina hårtestar men kom samtidigt på att det inte skulle göra någon skillnad med tanke på hur hon såg ut i övrigt. Evert saktade in bilen framför det sjaskiga gatuköket och noterade att det började bli rejält halt. Innan hon gick ut ur bilen stannade hon upp och tittade rakt in i hans ögon.
- Tack.

Han nickade långsamt till svar lite förvånad med tanke på hur hennes tonfall hade varit. Nästan lite högtidligt. Han tittade på henne där hon sneddade torget och vek av till vänster. Innan han fortsatte att åka träffade hans blick något som skimrade på bilmattan nedanför passagerarsätet. Helvete... Han böjde sig närmare och tittade. En kniv. Den var prydligt inrullad i en bomullsnäsduk som såg ut att ha varit vit en gång i tiden. Nu var den mörkröd. Han satte huvudet lite närmare men satte sig snabbt upp igen när den fräna blodlukten trängde in i hans näsborrar.

Hon gick så fort hon kunde utan att titta upp med rädsla för att möta någon. Hon låste upp porten och gick de två trapporna innan hon kom fram till lägenhetsdörren där dörrskylten deklarerade för alla som gick förbi vem som bodde där. Hon tog av sig det lilla hon hade i klädväg och kastade direkt ner det i en plastkasse från Konsum. Sedan gick hon till badrummet och satte på vattnet i duschen. Hon satte sig på toalettstolen. När hon kissade kände hon den obarmhärtiga ömheten i underlivet. När hon torkat sig tittade hon på toalettpappret och såg att det var blod på det. Hon kastade snabbt ner det i toalettstolen. Hon drog duschdraperiet åt sidan och lät det skållheta vattnet träffa hennes kropp.

Gryningen började komma och hon satt vid köksbordet med en kopp rykande hett the som var ett försök till att värma upp hennes kropp och själ. Det första lyckades men hennes inre var fortfarande iskallt. Hon kände smärtan i handleden när hon förde koppen till munnen. Hon var nog tvungen att uppsöka läkare eftersom den blev alltmer svullen och värkte. Förhoppningsvis skulle de två tabletterna Alvedon hjälpa henne uthärda de få timmar det var kvar innan husläkarakuten öppnade. Hon tänkte inte sitta och trängas och vänta bland både hjärtinfarkter och trafikolyckor på vanliga akuten.

Hon svepte morgonrocken tätare mot kroppen och gick ut till vardagsrummet. Där stannade hon framför bokhyllan, greppade fotot med träramen och betraktade det länge. Mamma, pappa, barn. Så harmoniskt, så pittoreskt. Hennes mor hade röd klänning, hennes far blå kostym. Hon hade den gula volangklänningen som hon hade tyckt så mycket om när hon var liten att hon hade brukat sova med den i sin säng. Äntligen var han död. Mannen i blå kostym.

Av Helena Olsson 03 sep 2001 13:50