Bob Dylan IV, Love and Theft

Love & Theft II, forts

L&T kommer aldrig att få samma PR som TOOM - om inte Dylan dör, men det skulle, med mitt resonemang bli ett tungt antiklimax - och det är lite synd eftersom det finns lite starkare argument än död och cynism för den här skivan: Bob Dylan har blivit en ännu bättre artist på scen än han var 1997.

Han har ett av sina starkaste band någonsin och att han tar med dem in i studion för att spela in en skiva är väl bevis nog på att han själv är medveten om det. L&T är en logisk skiva om man ser till vad Bob Dylan har framfört på scener jorden runt det senaste året. Skivans tyngdpunkt är fem tunga rock/bluestolvor som påminner om t ex "Cat´s in the Well" från "Under the Red Sky" när den görs live. Med titlar som "Tweedle Dee and Tweedle Dum" som handlar om två personer med just dessa namn, "Summer Days", "Lonesome Day Blues", "Honest With Me" och "Cry Awhile" som borde få Rolling Stones att fundera över vilken vändning deras karriär har tagit låter det inte som någon Shakespeare lyrik. Och vid en första lyssning tänker man att texterna är ganska så lättvindiga. Sedan märker man att den här skivan svämmar över av ord och att botten kanske är lite djupare än vad man först trodde. Närmast tänker jag på Basement Tapes, och ibland är också texterna precis lika fånigt skruvade - fast med mer lutning åt taskig humor - som där. På samma sätt får Dylan på sitt oefterhärmliga sätt in mer i en rad än vad man någonsin trodde var möjligt.

Mellan dessa spår ligger låtar som får en att tänka på 20 talet. Bob Dylan skämtar inte när han talar eller spelar amerikansk musikhistoria; det handlar inte bara om att göra Hank Williams-covers eller medverka på Sun hyllnings-plattor. Bob Dylan har alltid visat att han kan musik-historien på sina tio fingrar - de senaste åren har publiken bland annat bjudits på en mängd traditionella folksånger som är aningen mer obskyra än på Harry Smith samlingar. På L&T är det närmast swingjazz och spår från sjuttiotalsplattan "New Morning" som kommer upp i tankarna. Detta är inte heller helt ologiskt när man hör Dylans liveversion av "If Dogs Run Free", som han bl a spelade i Göteborg häromsistens, från nämnda skiva. Eller den omarrangerade "Tryin´ To Get To Heaven" som närmast låter psykedelisk cocktailjazz. En låt som "Floater" kommer garanterat att förvirra folk ett tag med sina tempobyten och ett sound som lite påminner om intro melodierna till Woody Allen filmer.

För dem som hört - och gillat - Dylan som smörsångare i "Return To Me" dyker upp i nästa omgång av Sopranos kommer låten "Moonlight" falla på läppen. "Moonlight" är också en låt som visar att Dylans skenbart slitna röst på skivan är just väldigt skenbaroch ett resultat av den enkla produktionen. Dessutom minns väl folk den kalla eko-rösten på TOOM som gav mer - skenbart - djup. Har du sett Dylan live det senaste året vet du att man nästan blir förvånad av hur stark hans röst är.

På "Moonlight" gör Dylan sin bästa smörsångar-imitation och här passar det synnerligen väl till att dölja en mörk botten. Denna sak diskuteras en del på nätet och jag är inte helt säker på att det hade slagit mig så fort - eftersom jag inte kastar mig över texter det första jag gör när jag hör Dylan - om det inte vore för dessa diskussioner. Det jag hört och läst mig till av texten är onekligen mångbottnat och har sina likheter med Nick Caves "mordballader". Inte så att den direkt refererar till mord, men den är heller inte romantiskt och har en klart mörk klang. Det finns ju onekligen en poäng i att förföra ut en människa i månskenet med sin mjukaste röst "won´t you meet me/in the moonlight alone?". Skulle du följa med ut om Tom Waits eller Cave brölade om pussar under stjärnorna?

Sedan är det två låtar som är väldigt mycket TOOM. "Mississippi" är skriven till den skivan, kasserad, bortgiven till Sheryl Crow och nu nyinspelad. Jag tror att de flesta som upptäckte eller återupptäckte Dylan i och med "Time Out Of Mind" kommer att älska den här låten liksom den avslutande "Sugar Babe".

"Sugar Babe" är den lite livströtta betraktelse på sex långsamma minuter som många förknippar med och vill ha av Dylan. Den innehåller oneliners som "There ain´t no limit to the amount of trouble women bring" och "Every moment of existence seems like some dirty trick" vilket gör att den språkmässigt känns närmare TOOM texterna. det skulle inte förvåna mig om det visade sig att den är skriven vid samma tid.

Den låt som Columbia i USA verkar vilja pusha mest i offentliga sammanhang - och som fanns till nedladdning på den officiella hemsidan - är "Po´Boy". Förutom att Dylan här sjunger utsökt så är det en lustig betraktelse om - som Håkan Engström skrev i Sydsvenskan "en pojke som drattar på ändan om och om igen men är glad ändå". Den har fin melodi och klockar in på blott tre minuter och har alltså klar singelpotential. Det vill säga, den är lätt att spela på radion, tiderna då Dylan fick top 100 hitar är nog förbi. Dock inte på grund av honom.

Men min personliga favorit måste - i hård konkurrens - bli "Highwater for Charlie Patton". En oerhört snygg banjobaserad låt - med en manskör! - som drar sin inspiration i berättelsen från deltablues sångaren Charlie Pattons låt i två delar om ett översvämmat Mississippi. Med rader som versen nedan är det den största surrealistiska minifilmen - sådana som Dylan är oöver-träffad mästare på att skapa - på skivan.

"They´ve got Charles Darwin trapped out there on Highway 5/
Judge says to the high sheriff I want him dead or alive/
Either one I don´t care"

Skivan är alltså inspelad av Bob Dylan med sitt turné band och Auggie Meyers på orgel som även spelade på TOOM. Troligtvis har ytterligare någon musiker medverkat i studion. Det ryktas bland annat att Jim Keltner, mästertrummisen, sitter med. Men det spelar ingen roll - det hörs att Bob Dylan och hans band spelar, att dom har kul och den minimala produktionen Dylan producerar själv gör att inget står i vägen för att den känslan skall förmedlas till lyssnaren.

Jag tror att man definitivt kommer närmare den turnerande livemusikern Bob Dylan på den här skivan än på någon annan av hans skivor på mycket länge. Och jag tror att han gillar det.

Jag gör det definitivt.

PS En liten tanke som skulle kunna bli en uppsats; Kärlek & stöld? Dylan har alltid älskat den gamla amerikanska musiken och stjäl hejdlöst från den. Textfragment och melodier försvinner in i honom och kommer ut i form av saker som "Don´t Think Twice" och "Floater". Där har jag satt mina fem kronor på betydelsen.

Av Hynek Pallas 03 sep 2001 16:33