Humor på metanivå

Nu när den så kallade ironiska generationens representanter gjort ironi till en folkhemsanpassad humorvariant, börjar det dyka upp nya avarter av detta märkliga sätt att skämta på.

Det krävs ändå en väl utvecklad tankeförmåga för att förstå ironi, och för att sedan skratta åt den. är inte det mänskliga intellektet ett under av genialitet, så säg. Men vissa representanter ur vårt släkte nöjer sig alltså inte med dessa färdigheter. De vill ta humorn längre, och det är i ett sådant syfte som dubbelironin har tillkommit. Denna variant är i mina ögon en slags försvarsmekanism mot en ironisk kommentar från den man pratar med. Man kan också se det som en tävling, där det gäller att vinna skämtet genom att så att säga sno poängen.

Ett bra exempel är om man träffar en gammal kompis på gatan. Viktigt för det här exemplet är att man inte träffat personen på en ganska lång tid. Efter lite prat säger man det obligatoriska "vi hörs" och går sedan skilda vägar. Senare på dagen stöter man återigen ihop med denne kompis, som ironiskt uttrycker:
- Det var länge sen!

För att vinna skämtet, bör man då exempelvis svara:
- Jamen vi träffades ju alldeles nyss!?
Detta svar ger den gamle kamraten tre alternativ. Antingen blir han osäker på om jag skojar eller om jag har ett minne som en guldfisk. Pinsam tystnad kan uppstå vid detta alternativ.

Eller så förstår han vinken och ler glatt samtidigt som han gratulerar en till en praktfull dubbelironi.

Vissa personer tar det hela ett steg längre och vågar sig på trippelironin, något som sträcker sig utanför mitt kompetensområde. Mycket på grund av att jag personligen aktar mig för att använda denna typ av humor, det brukar nämligen aldrig bli bättre än det tidigare stadiet. Man skulle kanske kunna likna trippelironin med att få över 21 i kortspelet Blackjack.

Den som gapar efter mycket, mister ofta förstaplatsen i ironitävlingar. Det gäller att vara snabb och spela oförstående om man vill få till en bra dubbel.

Just att låtsas att man har missat den första ironin alltså; "Det var länge sen!" i exemplet ovan kräver en viss grad av mod. Det ligger ju liksom inte inbyggt i människans natur att vilja att folk ska tro att man är dum i huvudet. Och det är just vad många tror när man använder sig av dubbelironi.

Under den första månaden av min lärarutbildning, stod jag framme vid tavlan medan mina för mig rätt så okända kurskamrater kom med någon form av förslag som jag skulle skriva upp.
Rätt som det var säger en tjej i klassen:
- Oskar, du skriver ju med fel hand!
Jag tvekade i en halv sekund, för att sedan svara med en allvarligt ansiktsuttryck:
- Nej, jag är vänsterhänt.
Någon i klassen kanske förstod. Men de flesta trodde nog att jag var en aning kallebakom. Men som sagt, det var det värt. En sådant friläge som hon gav mig genom sin ironiska kommentar kunde jag bara inte missa.

Och, som den tävlingsmänniska jag trots allt är, kunde jag inte göra annat än att återigen vända mig mot tavlan, knyta högerhanden i fickan och bara mysa åt ännu en hedervärd seger i de ironiska mästerskapen.

Av Oskar Kvant 31 aug 2001 10:53