Bob Dylan I: Live

Foto: Joakim Humleback

Johnny Cash, kom vi fram till, hade alltid varit hundra år gammal, från att han framförde Lucky ol Sun på en talangjakt vid femton års ålder till det att han spelade in den häromåret.

Bob Dylan hade däremot aldrig varit konstant åldersmässigt, men hade heller inte åldrats i likhet med till exempel Rolling Stones. Hans åldrande var, om det finns något sådant, icke linjärt. Han växlade mellan ynglingen och åldringen. Redan vid 21 års ålder kunde han göra den gamla balladen Moonshiner och låta som om han försupit sig i en bergsby längre än Keith Richards känt till ordet destillat.

Idag kan han kliva upp på scener över hela världen kväll efter kväll och utan något som helst hävdelsebehov lika gärna spela på små klubbar som fylla Wembley ett par dagar i rad. När han gör det så ger han liv åt sina alster, gamla som nya, utan sentimentalitet eller "respekt" för dess ursprungliga versioner det finns nog inga förlagor i Dylans värld.

Om det är ålderns vishet eller ynglingens respektlöshet och nyfikenhet kan vara osagt eftersom det i Dylans fall har funnits där hela tiden, oberoende av åldern.

Så nu fyller han 60 år, denne kulturelle ikon, det tidiga 60-talets protest-Jesus och myt. Allting han ofrivilligt varit. Om han någon gång har lidit av messiaskomplex blues så har han klarat av det bättre än de flesta. Istället för att dö har han skrivit en av de allra bästa låtar som finns om denna 60-tals rockstjärneåkomma, den dessvärre outgivna "Im Not There 1956" från "The Basement Tapes".

Hans inblandning med en kristen fundamentalistisk sekt varade längre än hans involvering i proteströrelsen och han störtdök med en motorcykel i mycket god tid för att överleva det tryck som fanns på honom från den knoppande blomgenerationen och 1966 års turnéplan. Men det är ju så med myter att de är lätta att blåsa upp men svårare att punktera i folks medvetenhet. Bob Dylan kommer för alltid att vara "han med taskig röst, bra texter och en akustisk gitarr" för den breda allmänheten.

Att upptäcka Bob Dylan som tonåring i mitten av 90-talet ger ett lite annat och på många sätt friskare perspektiv. Den slutgiltiga charmoffensiven efter att först ofrivilligt och sedan allt mer tvångsmässigt ha lyssnat på hans skivor kom en konsertkväll 1995. Det är också på Dylan som liveartist mitt fokus har legat sedan dess.

Efter att ha tillbringat 5 år med att intensivt lyssna mig igenom hans studioproduktion, utgiven som outgiven, sprungit på konserter, nära och längre bort, samt skaffat mig konsert-inspelningar från tiden innan jag var en spermie och från tiden innan Zimmerman var en spermie i mig så är Dylan en ständigt skapande, omskapande och modig artist för mig. Skivorna konserverar endast en mycket liten del av det ljud Dylan är och söker.

Eftersom Sony/Columbia tog 33 år på sig att ge ut en konsert från 1966 så är framtidsutsikterna för att Dylan skall presenteras bättre i sitt, enligt mig, "rätta" element inte så goda. En stor del är med största sannolikhet Dylans eget fel, han har veto och är minst sagt impulsiv. Men ni kan glömma exempelvis den senaste Japan-pressade livesamlingen, den säger lika mycket om Dylan in concert som en "min bror var i Rom och allt jag fick var en t-shirt"-tröja säger om Rom. Efter Dylans död kommer situationen naturligtvis bli helt annorlunda, men det är synd och skam om folk skall behöva missa att en av världens bästa live/performance-artister ständigt turnerar kring deras husknut.

Dylan har egentligen bara varit borta från scenerna under två längre perioder; 1967 till 1974 och 1982/83. I övrigt har han turnerat med olika bandkonstellationer världen över, från Ischgil i Österrike till The Other End i New York. 1960-talet finns rätt välrepresenterat på skiva i och med Live 66-utgåvan som kom härom året och de tidiga åren på kafeerna i New York kan man smaka av på The Gaslight Tapes. Dessa har visserligen inte blivit utgivna officiellt, men på grund av de länge liberala italienska upphovsrättslagarna har de florerat fritt på Europas skivbörsar. Men redan dessa tidiga år stoppades utgivning av en skiva med upptagningar från två konserter 1963. Den inleds med Dylans enda liveuppläsning av en text på en konsert; "Last Thougts On Woody Guthrie", som gavs ut på Bootleg Series 1 - 3 nästan 30 år senare.

Dessa tidiga konserter är intressanta främst för att Dylan var en så sprudlande låtskrivare att många sånger spelades live någon gång, men de kom inte med på skivor, eftersom han vid det laget hunnit skriva 20 nya sånger.

En av de intressantare stunderna i Dylans karriär torde vara The Rolling Thunder Revue. Efter att ha levt familjeliv i Woodstock och New York i nästan sju år, åkt på en mastodontturné med The Band 1974 och spelat in den så kallade skilsmässoskivan Blood On The Tracks så återvände han 1975 till New Yorks coffeshop-kretsar. Den här gången blev boxaren Ruben "Hurricane" Carter känd från filmen med samma namn som kom häromåret ursäkten och anledningen att samla ihop folk till en skiva och en turné.

Den ursprungliga idén var att spela in "Desire" med en hel liten armé av musiker, något som till sist visade sig totalt omöjligt med Dylans arbetsmetoder i studion det vill säga: inte repa och inte förbereda musikerna på något av det som skall komma. Ett spår har överlevt från de tidiga försöken, Romance In Durango med bland annat Eric Clapton på gitarr.

Clapton lämnade Columbia Studio A snabbare än man hinner säga gitarrsolo i flaska, muttrandes dårhus. Emmylou Harris, perfektionist ut i fingerspetsarna, sjöng med Dylan på skivan och hade ett pärlband av nervsammanbrott även efter det att man slimmade ner bandet så att det rymdes i studion.

Men på scenen kunde Dylan utleva de här storbandsfantasierna till fullo. The Rolling Thunder Revue drog ut på vägarna hösten 1975 med den uttalade intentionen att göra folk uppmärksamma på "Hurricane" Carter och försöka få till stånd en omprövning av hans fall, samt spela in en film.

Man skulle hålla sig till småstäder i New York/New England-området men avslutade ändå första delen av turnén på Madison Square Gardens i New York. Med på revyn var namn som Mick Ronson, T Bone Burnett, Allen Ginsberg, Roger Mc Guinn, Joan Baez och Joni Mitchell. Musikaliskt sett är det en utveckling av soundet på "Desire" och många gamla Dylan-klassiker får en behandling efter samma modell.

Som bäst blir det just sista kvällen i New York. Konserten finns som bootleg med mycket bra ljudkvalitet under namnet "The Knight Of The Hurricane". Bootlegs har blivit bra så mycket bättre ljudmässigt de senaste åren men tekniken har inte lyft kvaliteten på titlarna.

Det här är också första gången som Dylan börjar tala om en "evig" turné som likt en cirkus ska åka omkring och spela jämt. Det höll till våren 1976 då Dylans skilsmässa drog allt närmare, kostnaderna för inspelningen av det som skulle bli filmen "Renaldo & Clara" blev hutlösa och de interna splittringarna i truppen till sist upplöste Rolling Thunder Revue del två. Den officiella utgåvan från del två, "Hard Rain", presenterar ett tyngre sound än det gruppen hade under hösten och vintern 1975.

1977 försökte Dylan återigen spela in en skiva med ett stort band. Saxofoner, synthar och körsångerskor baxades in i Rundown Studios, Dylans försök att bygga upp en studio han kände sig hemma i och kunde ha obegränsad tillgång till. Han lät även spela in det mesta av repetitionerna, band med cirka 60 timmar musik som Columbia enligt initierade källor skall ha gjort sig av med på grund av utrymmesbrist. Street Legal spelades in med hjälp av en mobil studio och ljudkvaliteten på skivan gjorde den inte rättvisa förrän man häromåret lät Don Devito putsa upp den.

Världsturnén som följde har blivit beklagligt missrepresenterad genom "Live at Budokan" skivan. Bandet blev inte riktigt samspelt förrän ett par månader in i turnén, när man nådde Europa. Dessutom fick man ha ett par ersättningsmusiker i Japan eftersom vissa av de fasta bandmedlemmarna var rädda för att bryta de vanor som gjort att Paul McCartney och the Wings aldrig mer fick sätta sin fot i landet.

Om man istället vill göra sig en bild av hur det här bandet lät på sin absoluta topp, och dessutom höra Dylans "religiösa" omskrivning av Tangled Up In Blue, så skall man försöka få tag på konserten från Charlotte i USA den tionde december 1978. Körsångerskorna har vid det här laget blivit så sammansvetsade med Dylan att de fungera som en "undermedveten" röst och varken flöjtar eller reggaeversioner låter längre fåniga. Dylan presenterar även en nyskriven låt vid namn "Am I Your Stepchild?", ännu en i raden av fantastiska låtar som han bara släppt för vinden. Och för den som tror att Dylan aldrig pratar på scen; "Ballad of A Thin Man" och "Senor" inleds båda med fantastiska historier om hur de skrevs.

Eftersom artiklar på Sourze inte får överskrida 10 000 tecken fortsätter den här i Bob Dylan Live, II.

Av Hynek Pallas 31 aug 2001 14:02