Elvis... Del två.

Ok, så jag kanske inte gick hela vägen, men en bit av vägen är en bit mindre av vägen nästa gång och, ja, du vet. Det var som om något drog i mig utan att röra mig, utan att, egentligen, ens vara i närheten av mig. En knappt förnimmbar känsla i magtrakten som arbetade sig uppåt, stannade i mitt huvudet och sa: "lägg av". Det som från början varit ren entusiasm och inspiration förföll så småningom till att bli... ingenting.

- Jag vill inte framhäva mig som någon form av idol, legend eller allmän förebild, men fatta att jag gick 13 kilometer på mindre än fyrtio minuter. Cirka.

Det här kändes... bisarrt. Jag stirrade in i väggen, visste att jag stirrade in i väggen och var ensam, men kunde likväl inte sluta prata. Jag vill poängtera - detta är inte något jag brukar göra ofta. Det här är knäppt och det VET jag.

- Dock inget jag skryter om i hemmet. Består för övrigt av jag själv... Mer, det vill säga benämning av min föräldrar känns överflödigt, men de förser mig med mat, husrum samt ovillkorlig kärlek som jag - i en liten parentes här - fan i mig klarar mig utan. Jag skall, ikväll, besöka en av min stads, öh, fyra krogar. Det ska bli förbannat intressant.

Jag ljuger. För vem?

- I förrgår, någon gång innan jag började gå men slutade...

För Gud.

- ... för att jag hade ett brådskande äre, här, i Staden. Men låt mig återkomma till vad jag u-r-s-p-r-u-n-g-l-i-g-e-n skulle berätta om. Som är en sann historia och fy ta mig jävlar vad jag skrattade, när jag insåg, det komiska i det hela. Det absurda i situationen och att ödet sannerligen spelar en grymma spratt, då och då. En är då liktydligt med, öh, fan. Jag kommer inte ihåg vad han hette. Kan ha varit något på T, så... T får det vara.

---

Kommer han idag så ska jag ge han en spark emellan benen så att han gråter, så att han skriker och lämnar mig i fred, så att han inser att han är patetisk att hans existens inte är berättigad att jag, att jag, jag, jag är betydligt bättre än honom - ja, på alla sätt och vis - och att han ska sluta vara på mig, han ska sluta han ska sluta HAN SKA SLUTA HAN SKA SLUTA HAN SKA SLUTA HAN SKA SL...

På pricken exakt så långt hann hon tänka innan en ganska tjock man stegade framför henne. Det var Han och Han gjorde en ansats för att spotta, såg det ut som.

- Hörru, kärringen, haru nåra småpengar idag att avvara till ett troll, ett troll utan sin brygga utan sina tre getter och utan sitt, och det kanske det mest framföralltade av allt, guld. Va? Va? Harude?

- Nej... Nej... Jag har, fortfarande inga pengar, så snälla du... Snälla du lä...

Han spottade inte utan frågade alltså om pengar. Om han skulle röra henne, skulle hon knäa honom i ansiktet, han var kort, ha-ha, en kortis. En dvärg. En dvärg, tänkte hon. Han verkade inte nöjd så han lutade sig mot sitt högra ben och hon hoppades, hoppades intensivt, att benet skulle gå av och att mannen skulle spetsas på sitt avbrutna ben. Sånt har ju hänt, det visste hon.

- Jamen det var ju självaste fan i hela helvetet, satans hin håle och du din, din, din... Din, ja, vad finns det för mig att säga om ett ting som du - varken själv, varken hjärta och en hjärna vars volym kan jämföras med en fluggas skit, va? Vad vill du att jag ska säga? Va?

Och så vandrade han iväg, bort från henne och ut i tomheten och därmed också nästa gata. Det var mörkt och inga lampor var påslagna i något fönster, och inga gatulyktor var påslagna. Det var sent på natten, tidigt på morgonen eller något mellanting och hon var ute för att hon glömt sina nycklar i S-stadens nattöppna bibliotek.

---

Jag tror faktiskt inte att fortsättningen följer.

Av Ludvig von Eüssén 30 aug 2001 09:45