sourze.se

Sagan om sistaminutenragget

Det var lite för sent och han var lite för full för sitt eget bästa. Redlöst berusad efter att ha tillbringat kvällen med bäste vännen Jack Daniels stod han nu på krogen och spejade efter högvilt.

Snurrigare än Kalle Anka på julafton och mer desperat än matadoren i "Tjuren Ferdinand" spanade vår huvudperson runt bland utskänkningsställets besökare med vild blick. Jag stod en bit bort och iakttog hela händelseförloppet, det här kunde bli intressant.

Mannen i fråga hade nött på bardisken länge nog nu, det började bli sent och det var dags för honom att se sig om efter ett sistaminuten-ragg. Såtillvida han inte skulle få "dricka te" på egen läs: höger hand när krogen slagit igen för kvällen. Den kortväxta köttbullen rullade iväg och jag betraktade varenda rörelse med större ögon än Lady i sällskap med Lufsen.

Om han skulle lyckas få med någon hem så var det hög tid att lägga ned lite kraft på att söka upp ett lämpligt byte. Timmen var sen och inom kort skulle Askungen vara förvandlad till en pumpa. Han ville inte sluta med en sko av glas i handen, så det gällde att hitta henne och det snabbt - innan klockan slagit stängningsdags. Han släppte greppet om bänkskivan som utgjort hans bas under kvällen och gav sig ut på jakt efter villebråd.

Likt lejonkungens Simba strosade han förskräckt och nyfiket runt i den enorma djungeln av lättklädda flickor. Han undersökte med skräckblandad förtjusning leopardskinnsmönstrade nylonstrumpbyxor, skinnkjolar och zebrarandiga toppar. Med den stora skillnaden att vår hane var något mindre hårig än ovan nämnda konung av kattdjuren. För att inte säga skallig. I hans fall kunde man verkligen ha önskat att generna haft fler drag av Robin Hood. Tagit från de rika och gett till de fattiga vill säga. Fritt översatt, ansat hans ryggtavla och behårat hans hjässa.

Hur som haver, vartefter vår huvudrollsinnehavare gjorde sina närmanden avlöste örfilarna varandra. Fyllan gjorde sig påmind och han blev allt mer illamående. Successivt antog han färgen av den lilla gräshoppan som mimar till Bengt Feltreichs röst vid tretiden på eftermiddagen den 24 december varje år.

Med stearin på fingrarna och svedda ögonbryn, efter en dust med dekoren på ett av borden gav han sig vidare. Han skulle ha sig en tetrofé för kvällen om det så slutade med en skadeskjuten ekorre vid namn Piff, eller sjungande hackspett med lila hår. Döm om min förvåning när en ung dam äntligen nappade på hans förslag.

Tätt omslingrade och överförfriskade lämnade de lokalen tillsammans, hummandes som de värsta kollibris. Det var då det slog mig. Hur hela historien skulle kunna liknas vid en saga. Den fräscha kvinnan var Snövit, han var en av de fula dvärgarna och imorgon skulle hon önska att ett förgiftat äpple kunde bespara henne lidandet.


Om författaren

Författare:
Frida Berglund

Om artikeln

Publicerad: 29 aug 2001 11:09

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: