Hej, mitt namn är Gay

Antingen ger de mig bara ett litet leende, eller ett förvånat ansiktsuttryck. Ibland kommer ett gapskratt åtföljt av ett uppriktigt menat:

- Nej nu skämtar du?
- Varför skulle jag skämta, svarar jag, följt av en lugn behärskad fnissning. Det är viktigt att inte skrattet blir för intensivt i inledningsskedet av vår kontakt. De kan lätt få för sig att jag är generad, att jag till följd av osäkerhet eller dålig kontroll av situationen skrattar.

Nuförtiden, efter mer än tio år som behandlingsassistent och fem år som familjebehandlare på ett behandlingshem för tvångsomhändertagna ungdomar, har jag lärt mig att ett avspänt leende förtar den eventuella avsikt som den unge grabben kan tänkas ha- att skaffa sig övertag gentemot mig genom att få mig framstå som löjlig. Genom att le och skratta obesvärat demonstrerar jag min manlighet, såsom den mogne, sedan snart 25 år tillbaka, gifte trebarnspappa jag är, när grabbarna frågar mig något i stil med:

- Allvarligt nu - heter du verkligen Gay?
- Visst, varför inte, svarar jag.
- Och du stavar det G-A-Y?
- Javisst, självklart, det är så man stavar mitt namn och det är praktiskt skall du veta. Medge att du aldrig kommer att glömma mig var du än hamnar här i livet.

Oftast ger den muntra stämningen vid vårt första möte goda förutsättningar inför fortsättningen. Grabben tycker att han på något sätt känner mig, eftersom vi snabbt kunde ha trevligt tillsammans till följd av mitt ovanliga namn. Men det är inte alltid som presentationen avlöper lika trevligt. Det har faktiskt hänt att en - förlåt uttrycket - "tuff", "bögnojad" ung man med fimpen i mungipan har skakat på huvudet och muttrat något i stil med: "Bögjävel, jag visste det, jag såg det på långt håll".

För ett par år sedan blev Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, nekad publicering av en "GAY" annons i en turistkarta över Malmö. Motiveringen var lika enkel som dum. Annonsen kunde väcka anstöt och minska intäkterna för turismen. Det betyder att det finns personer i det här landet, som mår illa av annonser typ: "Är du GAY? Behöver du rådgivning?" Som mår illa av att det finns män och kvinnor som älskar på ett annat sätt än vi "normala" heterosexuella personer. Och kanske betyder det också, att kolleger inom vår verksamhet, inte accepterar en homosexuell kollega?

Att unga grabbar, upplever sig provocerade av bögar och allt som kan förknippas med dem, mitt namn exempelvis, det förstår jag. Det ingår i deras sexuella identitetsutveckling. Men att vuxna stabila medborgare som säger sig omfatta ett demokratiskt värdesystem, reagerar likvärdigt, det förvånar mig. Men jag är enligt somliga, en naiv man, trots ålder och social status. Som är fullständigt övertygad om att kärleken var helst den uppstår mellan fria individer som har möjlighet till fria val, har rätt till sin kärlek. Och därmed också rätt att fostra barn adoptera barn, gifta sig etcetera.

Nej, jag är inte Gay. Jag heter Gay. Däremot anser min kära hustru att jag mer än jag gör, borde bejaka de kvinnliga sidorna av min manlighet. "Se på Rickard Wolf, säger hon, en sådan manligt kvinnlig man."

Jag har, till skillnad från andra som befinner sig i belägenheter, den förträffliga möjligheten att välja bort min. Det lär räcka med en ansökan till någon myndighet någonstans och jag kan leva som alla andra individer med ett "normalt" namn. Då skulle jag slippa de ständiga mentala förberedelserna inför det första mötet med en ny "bögnojad" ung man på jobbet. Det låter bekvämt - men jag vill inte.

Eftersom min belägenhet har utvecklats till en del av min personlighet, har jag bestämt mig för att uthärda fnissningarna och skratten. Otaliga studiedagar har jag upplevt med deltagare som har tappat masken. Då man börjat le, alternativt fnissa, när jag inför den okända församlingen presenterat mig som:

- GAY GLANS.

Numera händer det att jag vid presentation inför ett större möte påpekar det roliga i mitt namn. Att jag är väl medveten om deras associationer just nu och att jag ger dem full rätt att skratta om de så önskar.

- Varsågod och skratta, jag tar inte illa upp, skratta ni, säger jag.

Första gången jag uppmärksammades på min belägenhet var tuff. Fick mig att panikartat rusa genom Göteborgs gator, där jag fram levde mina dagar för mer än tjugo år sedan, hem till min dåvarande flickvän.

Han var inte hotfull. Tvärtom. Han log milt, när jag strök fingret över hans rockmärke med de tre röda bokstäverna som bildade namnet G A Y. Med fingret på hans märke frågade jag om han händelsevis hade en knapp över till mig.

- Jag köper den gärna av dig.

Tyckte nämligen att det skulle vara trevligt att skylta med mitt ovanliga namn i offentligheten.

- Visst, det har jag, men inte på mig, svarade han. Om du följer med mig hem så skall du få en av mig. Jag bor strax härintill. Strunta i pengarna du. Förvirrad av vänligheten, men framförallt mycket ung och naiv, följde jag med honom. När han la sin arm över min axel, samtidigt som han med ena handen strök mig nätt över min på den tiden stål hårda mage, blev jag hysterisk.

- Va fan gör du, skrek jag!

Skrikande rusade jag därifrån, hem till min flickvän, som förvånad över min beslutsamhet, lindrade min nöd, i sin dubbelsäng.

Det har hunnit passera många år sen uppvaknandet i Göteborg. Och jag har klarat mig bra, trots skratten, trots frågor om det stämmer att jag heter GAY.

- Betyder inte det...?
- Jo det gör det, svarar jag - Bög, stjärtgosse - vad föredrar du, brukar jag svara.

Uppriktigt - för att klara mig fick jag stålsätta mig. Ändra stavningen till GUY, det ville jag inte. Min mor blev förtvivlad när hon insåg vad hon åsamkat mig och återkommer ständigt till möjligheten av att ändra mitt namns stavning.

- Jag har ringt och tagit reda på det, jag vet att det går att ändra. Eller varför inte börja kalla dig för Larry mitt andra namn - suck?
- Snälla mamma. För det första - det är inte ditt fel att bögarna kallar sig för GAY. Och för det andra vad fan gör det - inte ett dugg. Och förresten, skulle du kunna kalla mig för Larry? Skulle mina barn, Erik är ju bara åtta. Tänk på det, skulle han kunna kalla mig för Larry?
- Nej det har du ju rätt i, svarar hon bekymrat.

Numera är jag stolt över mitt namn. Och jag brukar påpeka att vi är inte många i det här landet som med hela vår uppenbarelse uppmärksammar och skänker vårt stöd till en stor minoritets rättigheter. Vi är cirka 300 stycken. Jag har nämligen tagit reda på det. Men vi är ett utdöende släkte. Inga, absolut inga nyfödda pojkar begåvas nuförtiden med detta tuffa och rappa, fastän kanske något mindre estetiskt tilltalande, namn. Det har försvunnet ur rullorna över nyfödda barns namn, liksom Adolf gjorde efter andra världskriget.

Till de som medlidsamt uttrycker sitt deltagande, brukar jag säga: Ah vad katten, det finns de som har drabbats hårdare än jag. I Skånes största gummistad bor och verkar det en gummiarbetare vid namn KukaVicka.

Mina föräldrar har ju trots allt inte kunnat undgå Gayrörelsens frammarsch. Som den ansvarskännande son jag är brukar jag lugna dem. Men för att inte göra dem ännu mer bekymrade har jag inte upplyst dem om vårt så oerhört stolta släktnamns aptitretande betydelse. I sjuksköterskornas ordbok står det för Glans: "Ollonet på manslemmen".

Av Gay Glans 29 aug 2001 14:39