Oralbagarn

Just när man skulle kunna tro att det inte kunde bli mycket dystrare, lade sig ytterligare ett lager vemod över den dunkla vegetationen i Dieseldalen. Bortom den mörkgrå dalen kunde man skymta den lilla bortglömda fiskarbyn Ånger, som täcktes av ett tjockt lager smog.

Ingen i byn förstod varför detta smogtäcke hade lagt sig över deras by, eftersom det inte förekom några högre halter av avgaser i Ånger. Täcket hade anlänt till byn en kylig oktobernatt för ett par år sedan, och var nu accepterat som en del av det lilla samhällets vardag.

Mellan byn och Dieseldalen höjde sig en grön liten kulle över det dystra landskapet.

Den gräsbeklädda kullen passade inte alls in i den gråa stämningen, men det som verkligen förstörde känslan av total depression var de föremål som befann sig vid kullens fot.

Där låg nämligen fyra färgsprakande BMX-cyklar slarvigt slängda i gräset.

Uppe på kullens topp låg fyra pojkar utströdda, och bara genom att titta på dessa pojkars klädstil, så förstod man att de var cyklarnas rättmätiga ägare. Samtliga hade kepsarna på trekvarten och gräsfläckar på de pastellfärgade byxorna.

En av dem låg och tittade i en röd stjärnkikare. Pojken hette Jocke, och kikaren hade han fått låna av sin styvfar Rob, som dock hade tagit Jockes tandprotes i pant för den utlånade stjärnkikaren. På grund av detta tillfälliga dentala handikapp, var Jocke den ständigt bittre och sammanbitne i gänget. På senare tid hade hans totala förakt mot tjo, tjim och roliga upptåg resulterat i en odiskutabel position som ledare bland killarna. Dessutom var hans jitterbugg-färdigheter vida överlägsna de andras.

Jocke spanade ut över de svarta skogarna i Dieseldalen, då han plötsligt fick se det gamla kråkslottet på andra sidan dalen. Efter att ha studerat den fallfärdiga byggnaden en stund mumlade han för sig själv:

"Jag undrar vem som bor i det där gamla slottet."

Killarna vaknade upp ur sina tankar och på några ögonblick var de framme vid kikarn och kivades om vem som först fick titta på slottet.

Den som kivades minst hette Danjel och var yngst i gänget. Han visste att han aldrig skulle kunna bråka sig till en förstaplats, och ställde sig därför sist i kön. Men han var glad ändå. Han fick ju vara med de äldre killarna, och han var sig väldigt stolt över att Jocke hade låtit honom vara med i gänget. Vad den kortvuxne Danjel inte visste, var att killarna tagit med honom enbart för att han hade en dödskallering. Visserligen hade han ringen runt handleden, vilket berättar rätt mycket om den unge Danjels kroppsbyggnad. Nu stod han längst bak i kön till kikaren och rätt som det var pep han:

"Där bor Oralbagarn."

Killarna slutade med sitt kivande och vände frågande sig mot Danjel, som fortsatte:

"Har ni inte hört talas om legenden om Oralbagarn? Mannen som utan problem hostar upp
de ljuvligaste bakverk tänkas kan! Han är som ett levande konditori!"

Jocke sneglade misstänksamt mot Danjel, skakade på huvudet och återgick till att titta i kikaren. Men rätt som det var skrek han till och kastade sig bort från kikaren, som vinglade till och föll ner i Dieseldalen.

"Det var någon uppe på vinden i kråkslottet!" flämtade Jocke. "Jag såg en siluett av en man som stod i profil vid vindsfönstret! Han drog ut något ur munnen, något som liknade en, en..."
"Baguette?" fyllde Danjel i .
"Ja, ungefär som en baguette." konstaterade Jocke, och sjönk suckandes ihop när han insåg att stjärnkikaren hade ramlat ner i Dieseldalen.
"Nu kommer jag aldrig få tillbaka min tandprotes av Rob!" sa Jocke med tårfyllda ögon.

"Upp med morrhåren, Jocke!" tröstade Johnny, som var tvillingbror till Jocke." Vi går ner och letar reda på kikaren. Den ligger nog precis under oss. Kom, grabbar!"

De fyra pojkarna hasade sig nerför den branta kullen, och nu stod de framför den täta, svarta sjumilaskogen som deras föräldrar hade varnat dem för. Pojkarna hade hört talas om barn som gått vilse i Dieseldalen och irrat runt i flera år i den mörka skogen. Därför var det med en viss tvekan som de klev in ibland träden. De spred ut sig och började leta efter stjärnkikaren.

Men inte fann de någon kikare. Timmarna flöt förbi och det började bli mörkt på den redan mörkgråa himlen, när Danjel skrek att han hade hittat något. De andra rusade dit, och blev väldigt förvånade när de såg vad Danjel hade hittat.

"Det ser ju ut som en kaka", sa Jocke och såg ganska förbryllad ut.
"Det är faktiskt en Gugel-hupf, en tysk fruktkaka med nötter i", rättade Benka, som för det mesta var väldigt tystlåten.

Hans far var brödansvarig i den lilla mataffären i Ånger, och Benka hade växt upp bland brödhyllorna och kunde i stort sett hela brödsortimentet i detalj. Nu såg han en gyllene chans att briljera med sin brödkunskap inför sina kamrater, och han började rabbla upp Gugel-hupfens ingredienser i en rasande fart. Plötsligt slutade han, och sa med en darrig röst:

"Det är snart kväll. Jag måste hem och passa min lillebror, för pappa är på tjänsteresa."

De andra pojkarna kände också för att vända hemåt, och Jocke hade redan börjat acceptera sitt nya liv utan tänder. Men redan efter tio minuters vandring, förstod de att de hade gått vilse. Danjel sjönk ihop i förtvivlan och blev om möjligt ännu mindre än vad han redan var.

"Vi behöver i alla fall inte svälta ihjäl!" sa Johnny och visade upp en pain riche, som han hade hittat på marken. "Det är helt sjukt, hela skogen är full av bröd!"

Alla fick en obehaglig känsla i kroppen, när de insåg att legenden om Oralbagarn trots allt var sann. Samtidigt stod en kutryggig man uppe i ett kråkslott inte långt därifrån, och studerade de fyra pojkarna genom en röd stjärnkikare, som han hade hittat på sin dagliga promenad.

Kvällen blev till natt, och tystnaden bredde ut sig i Dieseldalen. Det enda som hördes var det dova gnisslandet av en Napoleonbakelse som maldes mellan Jockes tandlösa käkar.

"Jag undrar hur han blev Oralbagarn", sa Danjel och snubblade över en spettekaka.

"Han kanske blev biten av en ond wienerkrans" , skojade Johnny och fann en samling struvor bakom en stubbe. Genast var Benka framme och gav Johnny en lektion om struvan.
Pojkarna försökte förgäves orientera sig i skogen, med hjälp av strategiskt utlagda gifflar men utan något vidare resultat.

Men när det började ljusna upptäckte Jocke en stig. Efter en kort stund öppnade sig den täta skogen och kråkslottet blev synligt i all sin prakt. När killarna hade hämtat andan en stund, såg de en liten vik vid sidan av slottet. Från viken hördes ett svagt puttrande, som kom närmare och närmare. Grabbarna kunde till slut se konturerna av en båt, som lade till vid stranden. De tog snabbt betäckning bakom en gigantisk julvört och såg en man gå i riktning mot slottet. Danjel, som blev framskickad för att spana, kom tillbaka till de andra och pep:

"Det är Benkas farsa!! Han gick precis in i slottet!"
"Kom igen, vi gömmer oss i båten!" väste Johnny, och snart så låg de alla fyra i ett dolt bagageutrymme som Benka visat för dem. Snart såg de Benkas pappa komma ut ur slottets port. Han bar på ett stort antal lådor sprängfyllda med allt ifrån kruskalimpor till vaniljhjärtan.

"Så det är alltså härifrån din farsa får allt bröd till
affären", viskade Jocke till Benka.
"Ja, och det är alltså hit pappa åker på sina tjänsteresor", svarade den chockade sonen.

Efter det att Benkas pappa lastat på alla varor, puttrade båten igång och efter en lång stund lade båten till och motorn stängdes av. Killarna, som genom ett under klarat sig från att ha blivit upptäckta, hörde hur Benkas pappa lastade av lådorna. Till slut vågade de sig upp ur gömstället och upptäckte att de befann sig i Ångers minimala hamn. Snabbt rusade de bort från båten och stannade inte förrän de låg slarvigt utströdda på den gröna kullens topp.

"Tänker du tjalla på din farsa?" frågade Johnny Benka.
"Är du helt galen? Hur tror du affärerna skulle gå om folk fick reda på att hela brödsortimentet är gräddat inuti en sägenomsusad man som bor i ett kråkslott? Det här äventyret stannar mellan oss fyra", sa Benka, och de andra killarna nickade i samförstånd.

Av Oskar Kvant 28 aug 2001 09:26