Möte med Magnus - tonåring och poet

Första gången jag träffade Magnus var när jag hade i uppgift att skaffa fram praktikplatser för arbetslösa ungdomar mellan 18 och 20 år inom Partille Kommun. En annan del av mitt arbete bestod i att hålla utbildning för dessa ungdomar i något vi kallade Kommunikation, vilket i stora drag gick ut på att stärka självkännedomen genom mental träning, "social träning", målsättning och tankens kraft.
Det var en uppgiven ung man som kom in på mitt rum och sträckte fram ett papper till mig;

"Dom säger att jag ska vara här", sa han.

Papperet var en anvisning för Kommunal Ungdomspraktik som han fått genom Arbetsförmedlingen, och genom Magnus närmande var det lätt att se att det fanns ett visst motstånd till papperets innebörd.

Även efter vi hade pratat oss samman om vad han kunde tänka sig att praktisera med och hittat en väg att göra verklighet av det behöll han sin uppgivna inställning. Hans kroppsspråk och nedslagna blick, kombinerat med svarta kläder, förstärkte ytterligare inställningen. Hade Magnus fått bestämma själv skulle han hellre slippa ta en praktikplats, istället för att "bli utnyttjad som billig arbetskraft". Hur som helst så började Magnus praktisera och en dag i veckan hade han utbildning i bland annat Kommunikation.

Vad jag märkte väldigt snart var att Magnus hade mycket att tillföra gruppen. Han blev den i gruppen som inte sa så mycket, men när han gjorde det fanns det alltid en klarhet och äkthet i det sagda som fascinerade många och lämnade utrymme för eftertankar. Han var en tänkande och kännande person med ett stort djup, ibland med inslag åt det svåra och "svarta".

Jag och Magnus märkte också ganska snart att vi hade en gemensam nämnare; vi tyckte båda om att skriva och en av Magnus stora drömmar var att bli publicerad. Han stannade gärna kvar efter lektionerna och talade med mig om sitt skrivande. Han skrev dikter.

Jag frågade honom om jag fick lov att läsa något av det han skrivit, vilket jag gärna fick göra. Så han tog med sig en liten bunt med dikter, och jag vill inte använda för stora ord, men det var något av det starkaste jag läst. Dikterna balanserade mellan livet och avgrunden, men ofrånkomligen så lämnande de något beständigt efter sig, det var omöjligt att inte beröras av dem.

När jag berättade för honom hur jag tagit emot det han skrivit frågade han mig om jag ville läsa mer. Det ville jag och i mitt intresse - och mina tydliga entusiasm - inför det han skrev tändes en gnista i Magnus. Han började skriva fler dikter och hela tiden utvecklades språket och innehållet, han vågade ta nya grepp, pröva nya vägar. Det blev en väl tilltagen bunt med dikter så småningom.

En dag när han lämnade in några nyskrivna alster gav jag honom adresserna till 50 svenska bokförlag. Jag bad honom välja ut de dikter han kände starkast för, och sedan erbjöd jag honom att kopiera dem så han kunde skicka in dem till bokförlagen. Sagt och gjort; han valde ut dikterna, jag kopierade och han skickade in. Under hela tiden vi var sysselsatta med det skrev han fler dikter och för Magnus som person började en förändring ske. Han blev mer och mer synlig - och hörbar - i gruppen, han vågade ifrågasätta mer och framförallt växte hans självförtroende mycket. Han tydligt "svarta" livsinställning var inte borta, men det började synas en annan sida av honom som både gladde och förvånade omgivningen på ett positivt sätt.

Efter avslutad kurs i Kommunikation, började Magnus läsa på Komvux för att läsa in den gymnasiekompetens han förlorade under några sista trötta gymnasieår. Det var ytterligare ett steg i hans förstärkta tro på sig själv. Vi fortsatte att ha kontakt och hans svarta kläder och långa hår ersattes av mer färg och mindre hår. I mina - och många andras ögon - hade han genomgått en stor förändring. Det fanns inga tvivel om det. Efter ett år av skrivande-kopiering-ivägskickande, och med en hel del ljumma - ja, till och med kalla - omdömen från bokförlagen, steg Magnus in på mitt rum och sa;

"Vet du vad som har hänt? Jag ska bli publicerad!"

Jag vill gärna tillägga innan jag beskriver min reaktion att det finns egentligen ingen genre som är smalare att ge sig på än just poesi. Och med det i tankarna kan ni nog gissa hur jag reagerade. Jag kände överväldigande glädje över att få närvara när han levererade de orden, och varje gång jag tänker tillbaka på det ögonblicket får jag samma känsla inom mig. Det fanns stolthet, glädje och en stor tacksamhet hos Magnus. Den gnista som ett år tidigare hade tänts inom honom var som en brinnande eld. Någon dag senare låg det en lapp i min brevlåda med tre ord som i sin innebörd gav svar på hur Magnus hade uppskattat vår kontakt.

"Tack som fan!", stod det.

Jag är inte den personifierade orsaken till den positiva utveckling som Magnus genomgick, men jag var den som bekräftade honom och som var villig att se att inom honom - som inom alla människor - finns det en eld som behöver syre för att blossa upp. Jag är övertygad om att vi alla kan vara - och är - det syret.

Det bästa med att vara den som bekräftar, är vinsten i att se en annan människa växa och utvecklas till en mer självständig individ som vågar göra verklighet av sina drömmar. Det i sin tur blir en kick som skapar en längtan efter att förverkliga mina egna drömmar, att våga tro på mina egna förmågor och resurser. Jag skulle vilja påstå att det är enkelt att se en annan människas resurser, bara vi inte hela tiden är så upptagna med att utgå från oss själva.

Magnus heter verkligen Magnus och har givit sitt godkännande att jag får använda hans riktiga namn

Av Per Poulsen 22 aug 2001 16:25