Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Elvis...

...fast inte Pres-leeey.

Elvis. Kanske inte Pres-leeey, men åtminstonde Elvis. Det är ju ett namn så det borde inte vara något större problem, tyckte han. Elvis passar bra. Elvis blir det.

Han slog upp dörren och började gå. Vart? Vet ej. Varför? "Därför". Den kanske enklaste förklaringen av alla, definitionen av instinkt: därför. Han visste inte riktigt om man kunde kalla den för odyssé han hade bara gått, kanske, hundra meter men eventuellt så, kanske. Han gick och gick och gick och samtidigt som han tog ytterligare ett steg steg solen och strålarna träffade honom i ögonen.

Men det var ju inte direkt - öh, laser - så ögonen tog ingen större skada. Han böjde ner huvudet och fortsatte gå. Samtidigt. Fast i en annan del av världen. En annan tidszon och en helt annan människa. Och till råga på allt, en kvinna.

- Ja. Eh.. Ja, ungefär så.

Hon svarade försiktigt, jag menar, man vet ju inte riktigt med sådana människor. Sådana människor som tydligen inte tagit ansvar, för det är något man måste göra. Ta ansvar. Och göra det ganska tidigt är mer regel än undantag. Det tyckte hon. Det tyckte hon verkligen.

- Jamen vafan haru inge... Ja... Äh vafan, haru inge pengar då? Vafan en tia - en tjuga? Sånt som såna som du inte har för lite av, komigennu
- Nej, jag.. Nej, jag har inga pengar. Så snälla ni, låt mig vara.
Det borde räcka, väl? Det är ju frankt sagt en jävla skit att han ska komma fram till mig.
- Jahaja men man tackar ju så otroligt lite för ingenting
Sen gick han därifrån.

Hon önskade att hon hade en...
Eller ett.
Eller nej, en.
En pistol. Hon skulle skjuta honom i ryggen, se blodet spruta och ryggraden trasas ihop. Ett skott, två, tre skott - fyra fem sex sju åtta! Han skulle inte ha någon rygg kvar överhuvudtaget, det skulle vara... ett tomrum.
Efter. Fast bla bla bla - annat land.

Han fortsatte att gå och gå och gå och gå. Som i en cirkel: "gå, gå, gå, gå". Varje punkt i cirkeln var gå, och på den vägen var det "gå". Att gå, att komma framåt och återigen: Varför? Det var inte lika mycket instinkt nu längre, kanske en aning mer eftertänksamhet. Därför: "Vet inte riktigt..."

Det var ju tänkt som så att, att, att han skulle träffa folk. Han skulle gå över hela landet men hade bara kommit till förorten. Och det sög ju. Han var dessutom ganska trött i benen och hungrig. Han tyckte att Elvis passade bra som namn för Elvis var ju stor i flera avseenden. Han var egentligen bara stor i ett avseende men det brydde han sig inte så mycket om, bara ingen påpekade det eller om han för om än bara en kort stund satte sig ner.

Det här är alltså början på en historia om två personer som på ett eller annat sätt är knäppa. Eller motiverade eller osäkra. Det är såsom så mycket annat upp till alla andra än mig. Jag tror jag håller tyst. Jag tror jag kollar på teven istället, och slår på teven.

I USA har en kvinna, mor till två barn stoppat in de två barnen i en ugn. Och slagit på maximal värme. En man har dödat sin fru och sin hund. Någon döms till livstidsfängelse. Ytterligare någon har dött och helt plötsligt försvinner strömmen. Teven slås av och allt jag överhuvudtaget kan tänka på är att jag hållit andan under hela tevesändningen. Så jag andas ut och får yrsel och tänker att ingenting någonsin spelar någon roll.

Det spelar ju aldrig någon roll. Lägg på locket. Vafan.