Mobbing

Min dotter som nu är sexton år utsattes under nästan hela sin grundskoletid för mobbing. Att hon blev utsatt för något i skolan var inte heller svårt att se, trots tv-reklamens påstående att "det är svårt för vuxna att upptäcka mobbing". Hon genomgick nämligen en total personlighetsförändring. Den pigga glada tjej som vi var vana att se henne som, förvandlades plötsligt till en morrande, lättirriterande och ledsen liten tjej. När vi så började att fråga ut henne så rann hela sanningen ur henne. Varför hon blev mobbad? Ja, av det klassiska skälet, hon är lite rund. Och att vara rund i dagens samhälle verkar nästan vara ett majestätsbrott.

Hur som helst när vi förstått hur det låg till, så tog vi genast kontakt med skolan. Och en lång radda samtal följde på detta. Allt det här skedde när hon gick i tvåan. Skolan lyckades egentligen inte åstadkomma någon förbättring, utan vi fick kämpade på så gott det gick.

Men på högstadiet kom slutligen förändringen, men det var inte tack vare hennes kamrater i skolaneller hennes lärare utan för att hon själv slog bakut så våldsamt att ingen längre vågade ge sig på henne. Hon gjorde en tonårsrevolt som hette duga, och vi backade upp henne hela vägen. För vi visste att om hon fick göra det här på sitt sätt så skulle hon vinna så mycket i styrka och självrespekt att det var värt det. Och i dag är hon stark, förmodligen mycket starkare än hon hade varit utan mobbingen. Men som hennes mamma så önskar jag naturligtvis att hon inte hade behövt härdas så tidigt i livet, att hon hade fått landa lite mjukare.

Sedan dess har vi, tillsammans med vår dotter, gått igenom många härliga perioder. Hon har varit punkare, gothare, hippi och nu det senaste cybergothare. Vi följer med henne på hennes äventyr i livet, och det är verkligen helt underbart att vi får följa med. Visst, jag har fått onda ögat av många vuxna för att jag låter henne hålla på. Och vi får allt som oftast då vi går på stan högljudda kommentarer från vilt främmande "vuxna" personer. Det är ju det som är hela vuxenvärldens dilemma, att vi är så rädda för det som vi inte vet något om. Och när vi fäller våra inskränkta kommentarer så applicerar vi våra åsikter på våra egna barn som sedan för dem vidare i sina liv. Du vet, barn gör inte som man säger dom gör som man gör. Men herregud det är ju bara att leta rätt på barnet i sig, att vara lite nyfiken. Släppa lite på prestigen. Lyssna på era ungdomar och följ med in i deras fantastiska värld av fantasi och kreativitet. På det sättet så lär vi vuxna också ut tolerans mot olikheter i samhället. För det ungarna ser att vi kan acceptera det accepterar också de. Allt behöver inte vara så rättvinkling och snörrätt i livet. Eller hur?

Av anne persson 15 aug 2001 09:14