Sagan om homo-monarkin

Det var nya tider, med nya tankar. Demokratin hade fått en hög ställning i människornas liv, och någon slags ovanlig kärlek började regera i människornas hjärtan. Huvudtemat i denna monarki var demo-kärlek utan gränser.

Hela landet väntade otåligt på att den nya kungen skulle gifta sig. Alla var nyfikna på vem den lyckliga var. Men den unge kungen tog inte hänsyn till folkets vilja. Han ville bara utnyttja sin demokratiska rättighet till kärlek utan gränser. Och slutligen efter en lång väntan bestämde sig den unge kungen för att gifta sig. Folkmassan samlades runt palatset för att få se den efterlängtade drottningen. Men.

På balkongen visade sig ännu en ung kung istället. Folket blev lite förvirrat, men inte så länge. En stor applåd följde. Alla visste nu att kungen var homosexuell. Glädjen var mycket stor, även bland anarkister, som i detta giftermål såg monarkins undergång.

- Länge leve våra kungar!
- Länge leve monarkin och demokratin!
- Länge leve kärleken!

Folket skrek och blev ännu mer stolta över sitt land. Det var det första landet i världen som öppnade sina demokratiska dörrar för denna slags kärlek. Det var det första landet i världen som hade två kungar. Ingen talade om en drottning, hon nämndes bara i de gamla sagorna. Dessa två homokungars bröllopsfest var en inspiration för tusentals andra homopar som gick fram till altaret och gifte sig. Kyrkoklockorna ringde i dagar, ibland till och med på natten.

Homopars popularitet kastade en skugga över de heterosexuella par, som på den tiden förvandlades till en vanlig underklass.

På slottet var det underbart och samtidigt konstigt. Alla betjänter var män och istället för förkläden bar de string. Vakterna byttes ut som vanligt. Även de hade string på sig, istället för uniformer, och istället för svärd bar de piskor. Spännande!

Medierna lade sig aldrig i kungaparets privata liv. Folket var fortfarande troget kungaparet. Folket visste att bakom de tjocka väggarna fanns kärlek mellan två kungar och ingen vågade bryta regeln om kärlek utan gränser.

Åren gick och båda kungarna levde lyckliga. En dag började folket undra:
- När kommer vi att få en prins? Vem kommer att ta över tronen?

Denna fråga ställde sig inte bara folket, utan även de båda kungarna.
- Det är omöjligt för oss att få ett eget barn, men vi kan adoptera en pojke. Lagen och demokratin är på vår sida, sade en av kungarna.
- Men han har inte vårt ädla blod, oroade sig den andre.
- Vi är kungar i en tid då kärleken inte har några gränser, färgen på blodet eller ögonen har ingen betydelse längre, svarade den andre kungen klokt.

Det varade inte länge innan en prins kom till slottet. Han kom med ett skepp, som var lastad med vapen och droger. Den lille prinsen var liten, smal och hade små sneda ögon. Han var enligt, sjömännen, ett barn som levt på gatan och var övergiven.

- En prins föddes, det vill säga adopterades. Folket visade sin stora glädje återigen. Monarkin var räddad, en tronarvinge föddes.

Den lille prinsen levde omgiven av guld, kärlek och lycka. Framtiden var i hans händer. Pojken från gatan hade tur, han blev en prins, precis som i de gamla sagorna. Det nya var endast att denna prins hade två fäder. Han hade även två manliga farföräldrar. Det var en homodynasti.

Vid sidan av alla rikedomar, alla betjänter klädda i string, vid sidan av två fäder och två manliga farföräldrar hade den unge prinsen en enda önskan: att ha en mamma och att få träffa en prinsessa. Han vågade aldrig berätta det för någon, för han lärdes att leva under tystnadsplikt.
Alla gamla sagor brukade sluta så här:

- Och så levde prinsen och prinsessan lyckliga i alla sina dar.
Denna saga är mer modern och av en mer demokratisk karaktär. Den slutar så här:

Den unge prinsen växte upp bakom höga murar. Han var olycklig. Han fick aldrig chansen att få träffa sin prinsessa. Resten av sitt liv tillbringade han på huvudstadens smutsiga gator, han knarkade och söp varje kväll.

Av Slava Nenadic 09 aug 2001 14:31