Det är ju... äckligt!

Men så lyser han upp, återfår sin överlägsna attityd och häver ur sig:
"Och det är definitivt inte naturligt."
Han ser oerhört lättad ut över att ha kommit på ett vattentätt argument.
"Just det, det är både onormalt och onaturligt", fortsätter han. "Hade Gud velat att två män skulle få barn så hade Han gjort så att de klarade av det på egen hand.

Han, som varit i kyrkan på sin höjd fem gånger i hela sitt liv, som inte kan namnet på en enda psalm förutom "Tryggare kan ingen vara " och som knappt vet varför vi firar påsk, han drar helt plötsligt in Gud i matchen och placerar honom, inte helt överraskande, i sin egen ringhörna.

Han är inte alltid en han, det kan mycket väl vara en hon också. För kvinnor kan jag tänka mig att hotet ligger i att Modern kanske inte längre kommer att ses som det självklara, första och bästa alternativet när det gäller att ta hand om barn, och det enda tänkbara när vi pratar om spädbarn.

Det är inte heller helt generationsbundet även om fyrtiotalister och äldre överväger. Kort sagt, det kan vara vem som helst. Allt enligt mina egna, väldigt ovetenskapliga, undersökningar.

Gud, Moder Natur eller normalitet, allt är lika ointressant när det kommer till ursäkter för att homosexuella inte ska få adoptera barn. För det finns inga ursäker. Med det är de tre de två sistnämnda överväger dock även om det är förbluffande många som tar till religionen som ett sista argument som är vanligast när man diskuterar detta brännheta ämne.

"Men är det inte så, att det är bättre för ett barn att få komma till två föräldrar som älskar det istället för att, i bästa fall växa upp på något opersonligt barnhem eller i sämsta fall, på gatan med en vardag som innebär missbruk och prostitution, även om föräldrarna råkar heta Lasse och Peter?"
"Ehhh... men det är inte normalt."
"Svara på frågan."
"Bättre och bättre, det är väl klart, men barnet kommer ju att bli mobbat."
"Varför det?"
"Därför det är onormalt att ha två pappor eller två mammor"
"Säger vem?"
"Jamen nu får du ge dig, det vet ju till och med du att ungar blir mobbade för att de har fel skor och kläder. Det är väl klart att barnet kommer att bli mobbat!"
"Av vem?"
"Av andra barn så klart."
"Av dina barn?"
"Näe, inte mina, de mobbar inte. De har jag sagt till dem tusen gånger att det är förbjudet."
"Barn funkar ju som bekant ofta så att de gör inte som man säger utan som man gör, och tror du verkligen att din inställning inte smittar av sig på dina barn? Om det inte hade varit för sådana som du, som har heterosexualiteten som norm, som anser att kärnfamiljen är det enda rätta och som inte ens bemödar dig om att för ett ögonblick se på saker och ting från ett annat perspektiv, hade det inte varit för sådana som du, så hade inga barn behövt bli mobbade. Varken för att de har annorlunda skor eller för att deras familj består av pappa, pappa, barn."

Andreas Hilmerson tar upp både naturlighet och normalitet i sin utmärkta artikel här på Sourze 010808. Läs den, printa ut den, sprid den, se till att så många som möjligt läser den. Och när de har läst den så ska de läsa den igen och igen och igen. Tills de fattar att barn behöver kärlek. Det är det som borde vara normalt; rätten till kärlek oavsett var den kommer ifrån.

För det är vad det helar handlar om. Vi måste luckra upp begreppet normalt, få in lite luft i det unkna och instängda rummet som heter Normalitet och som idag har oroväckande lågt i tak.

Av Kajsa Kallio 09 aug 2001 09:27