Kvinnan och hakkorset

Jag minns när jag var sex år och min storebror kom hem och berättade om en kvinna som hade svimmat mitt på gatan för att hon hade sett ett hakkors som någon sprayat vid övergångsstället nere vid kiosken. När han ville ta med mig och visa mig det, vägrade jag till en början eftersom jag inte ville svimma, men hans försäkran om att det skulle gå bra fick mig ändå att följa med.

Vi ställde oss runt hakkorset och jag kunde inte för min värld fatta varför någon kunde svimma av att se på det; jag gjorde det inte, inte heller min bror eller någon av de andra nyfikna som samlats där.

Vi gick hem och slog i Lilla uppslagsboken och där beskrevs det som ett förhistoriskt tecken som skulle bringa lycka och att det senare gjordes till de tyska nationalsocialisternas symbol och att det även innan det hade varit en antisemitiskt symbol i Tyskland.

Senare berättade mamma att kvinnan som svimmat var judinna och att hon förlorat sina föräldrar och syskon i ett av nazitysklands koncentrationsläger.

Jag förstod fortfarande ingenting.

Pappa berättade också om hur det var att vara sex år och för första gången se tyskarna marschera förbi deras hus i Helsingör. Han blev så rädd att han hoppade in genom ett stängt fönster, vilket fick till följd att han skar sig svårt. Och att han under en tid - vilket kändes som en evighet - levde i ett ockuperat land, där skräcken inför tyskarna och misstänksamheten mot grannarna var ständiga inslag i vardagen, och att han varje natt drömde sig bort till andra sidan sundet och friheten.

I pappas berättelser förstod jag att det var något farligt, något skrämmande, men jag såg det mer som sägner. Det var först när jag gick i sjätte klass och fick se filmer av döda människor som skyfflades framför en grävskopa ner i jättelika massgravar, som jag började förstå. Även om jag inte kunde greppa att miljontals människor fick möta den grymmaste död man kan tänka sig, så kom jag till verklig insikt i varför kvinnan hade svimmat.

Jag förstod också att det som hänt bara var en generation från min egen och att min trygga värld inte alltid varit så trygg.

I skolan fick jag läsa om Socialstyrelsens oro över att de så kallade icke-arierna skulle misslyckas att handla lojalt mot det egna landet. Jag fick också läsa om hur Sverige som första land i världen 1922 beslutade om en speciell statlig myndighet som skulle hålla i frågorna om rashygien; rasbiologiska institutet. Ett av målen var att ta reda på hur man fick "högvärdiga människor" att skaffa fler barn och "lågvärdiga" att sluta föröka sig. Där fanns också en klar uttalad oro för att oskolade industriarbetare, alkoholister, tattare, epileptiker, invandrare och andra blandtyper skulle "ta över".

Jag fick också höra om angiveri, life-lines, Hitlerjugend, tortyr och fascism, och även om det inte var uttalat så såg jag syftet med undervisningen som ett enda; att det aldrig skulle få hända igen.

När jag ser ett hakkors idag återvänder jag till kvinnan som svimmade och jag försöker förstå varför det fortfarande kan finnas nazister, rasism och främlingsfientlighet, och jag tror att svaret ligger nära det Sven Lindkvist skrev i sin bok Utrota varenda jävel;

"Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna."

Det finns något bra med att framtiden alltid kommer oss till mötes, det är livets gång, men det finns vissa minnen som aldrig får dö. Dör de, kan de komma att bli verklighet.

Av Per Poulsen 08 aug 2001 09:23