Underhåll laglig utpressning!

Jag har läst diverse insändare till Sourze och andra tycka-till-spalter under senaste åren om hur man som förälder kan tvingas att betala underhåll, och att det tycks vara orättvist för den part som inte bor med barnen.

Nu ska jag berätta en "kort" liten historia, sedd bara ur min synvinkel.

En väldigt själv utlämnade historia men jag står för den.
Det vore intressant om någon myndighetsperson ville ge mej ett svar på varför det är på detta viset.

Två personer sammanbor i tjugo år, har två barn, den ena parten - jag - väljer att flytta ut då min partner inte tillgodoser ett för mej basbehov av jämställdhet med disk, matlagning, städning med mera, och kärleken tar slut när man aldrig får någonting, inte ens tack för maten eller något så enkelt som att han lagar maten, dukar av sin egen tallrik eller tar hand om disken ens en gång i kvartalet, han var ett manssvin som dessutom skröt om det och min kärlek tog inte bara slut, utan jag började även att hata honom, då han isolerade mej och bestämde vilka jag fick åka till och vilka som fick komma hem till mej.

Han kunde till och med gå in i vardagsrummet och byta kanal när jag såg på teve. Han missunnade mej det mesta. Han anklagade mej för att vara otrogen, jag som varit honom trogen i över tjugo år. När det blir så här då måste man bara flytta, för varken jag eller mina tonåriga barn mår då bra.

Jag gjorde slut och talade om att jag stod i bostadskö för en lägenhet, men det är svårt att få lägenhet då man inte har pengar och det tog mej cirka ett och ett halvt år innan jag fick mig min första lägenhet anvisad.

Efter att jag annonserat ut att jag ställt mej i lägenhetskö blev han som förbytt, jag var rädd och försökte bara överleva. Han tvingade mej att förneka att jag stod i kö för att få bostad! Det var en fruktansvärd tid!

Vårt äldsta barn hade precis flyttat ut men det 18-åriga barnet bodde kvar.

Jag sov i vardagsrummet i en soffa inte avsedd för att sovas i och hade ingen dörr att stänga till om mej under denna tid.

Mitt ex hade under flera års tid sagt åt mej att den av oss som träffar någon annan innan vi flyttar ut ska hålla tyst om det och vänta tills bostad hittats.

Jag trodde alltid han skulle flytta när han sa så till mej.

När jag väl fick lägenheten så ville vår då 18-årige son stanna i det hus han vuxit upp i. Jag förstår att han föredrar en villa framför en lägenhet i en förort.

Eftersom sonen ville bo kvar, kunde jag aldrig drömma om att tvinga mitt ex till att sälja huset, då banken sa att han inte fick stå på så stora lån själv som värderingsmannen värderade huset till. Dessutom sa värderingsmannen att huset kunde gå för mycket mera än värderingen då det var centralt i Stockholm.

Så jag lämnade huset till lägsta pris, ett pris som banken lät honom stå på som ensam låntagare. Det täckte bara befintliga lån. Allt för sonen!

Mitt ex sa att han skulle göra allt det där han aldrig gjort, han skulle gifta sej med mej och diska och laga mat och köpa födelsedagspresenter och julklappar, jag skulle få skaffa hund och flytta ut på landet och få allt det jag önskat och bett om i över tjugo år bara jag stannade! Han använde detta även på sonen som trodde att hans far skulle göra allt det där bara jag stannade.

Jag visste ju att det var ljug och flyttade ut, då printade mitt ex ut mail ur min pc och gav till vår gemensamma son, jag hade träffat en man efter att jag gjort slut men innan jag hade flyttat ut, som avtalat var så träffade jag inte denne man medan jag bodde kvar i huset och nämnde honom inte ens vid namn, han fanns helt enkelt inte, men mitt ex snokade reda på honom.

När jag skulle flytta ut så smutskastade mitt ex mej inför vår gemensamma son så att han tog avstånd från mej och ville inte ens lyssna på mej.

Mitt ex hotade mej till livet och "lovade" att den som nånsin skulle komma på idén att beblanda sej med mej skulle dö och han hade tagit reda på priset från ett känt kriminellt gäng om hur mycket det skulle kosta att få mej eliminerad. Jag fick flytta med några få ägodelar under hot, jag fick inte ens använda bil inköpt för gemensamma pengar, bilen stod i hans namn.

Summa av det hela:
Han behöll huset till reapris.
Vi hade 4 bilar, 3 stod i hans namn så han behöll dom.
Alla inventarierna blev kvar hos honom, jag fick i stort sett med mej det jag fick ut den kvällen jag lämnade huset.

Jag hade kunnat tvingat honom att sälja huset för att få ut marknadsvärde av det.

Jag hade kunnat tvinga honom att ge mej hälften av allt i huset, micro, tvättmaskin, torktumlare, porslin, video, möbler,kamera. Men han hotade mej och han hade förtalat mej inför min älskade son, den son som jag hade tagit mestadelen av ansvaret för under hans uppväxt.

Jag hade en sån stor sorg över att min son tog parti för sin far och lyssnade på smutskastningen, för att skriva det hela vackrare så sa hans far så här:

Att jag, hans mor, hade sex som yrke och haft sex med en massa karlar av olika utländsk nationalitet. Jag som troget skött hans barn och hem i över tjugo år behandlade mej så här illa!

Jag flyttade under hot in i min tomma förortslägenhet och de första dygnen så ringde mitt ex oavbrutet och uttalade dödshot över mej och mina eventuella vänner och pojkvänner och sa att han skulle se till att jag blev väldigt ensam. Han sa att han skulle se till att mina barn hatade mej och att ingen vile ens pratat med mej.

Varför drog jag inte ur jacket? Jo, mina söner kanske ringde och behövde mej!

Varför polisanmälde jag inte mitt ex?
Jo det skulle bara infektera värre i min relation till min son som nu bodde hos sin far, mitt ex.

Jag var rädd, jag vågade inte ha lyset tänt utan att ha persiennerna nere.

Jag tittade både till höger och vänster när jag tog mej till och från jobbet.

Jag vågade inte åka nånstans dit mitt ex brukade åka.
Jag var så rädd att jag kände mej som det som Liza Marklund senare beskriver i son bok "Gömda".

Jag var så rädd!

Tänkte att jag håller ut, jag har förlorat mitt hus, mina möbler och värst av allt, min son!

Jag satt tålmodigt i min förortslägenhet och väntade på att min son skulle närma sej mej igen.

Jag har varit i min lägenhet i två år, men inget händer, jag har jobbat stenhårt på att få honom att komma tillbaka till mej, men han nonchalerar mej och jag ser honom högst en gång i kvartalet. Jag har till och med avstått att flytta ihop med den man jag träffat för att jag jobbade på att få tillbaka en relation med min son. Han är nu snart 20 år och upptagen med sitt liv men jag förlorade honom så grymt och det gör så ont i en moders hjärta.

Jag kan ta förlust av hus, ekonomi och möbler, men inte förlust av min son.

Vad gjorde mitt ex som grädde på moset?

Jo han gick till försäkringskassan och begärde ut underhåll för den 18-årige sonen då han fortfarande studerade och nu har jag kronofogden efter mej, för att det räckte inte med allt annat utan jag ska dessutom med min kvinno låg lön betala underhåll, utpressade med hjälp av svensk lag!

Jag har bett mitt ex i ett mail att ta tillbaka underhållsansökan då han fått allt det andra som överstiger detta värde flertalet gånger, men han vägrar.

Jag har inte sett mitt ex sen den dagen då jag gick ut ur huset under hot och jag är fortfarande lika rädd. Jag jobbar och pinnar på sju dagar i veckan och ska sälja min skruttiga bil för att få in pengar så jag är förhoppningsvis skuldfri till försäkringskassan och kronofogden inom någon månad.

Och då utan bil utan hus utan möbler och utan min son.
Har inget kvar!

Jag har drabbats av det som oftast drabbar män, men nu drabbade det mej.

Behovspröva underhåll från fall till fall!

Jag - bitter? Behövs den frågan ens ställas?

Av Suzanne Ek 06 aug 2001 09:09