Existerar alkoholistens integritet?

En av mina närmaste vänner arbetar som socialsekreterare och möter i sitt arbete många av de människor som befinner sig i samhällets lägre skikt. En förmiddag i början av juli dök det upp ett meddelande från henne i min mailbox på jobbet. Överskrift: "Vad ska jag göra med alla dessa alkoholister?" Det var marknad på gång i staden och därmed dags att öka intaget av öl och annat som kan höja sinnesstämningen en smula när livet i allmänhet mest gör ont.

Vännen fortsätter med: "Jag hade tänkt gå hem lite tidigare idag men om det går vet man aldrig. Klienterna kommer i en hel drös och ska ha pengar och det får dom inte och sedan kommer dom nästa vecka igen för då är pengarna som dom eventuellt hade tidigare slut och då får dom heller inget, så är det!!"

Jag svarade inte direkt. Mellan mina täta besök i mailboxen har jag ett arbete som bör skötas efter bästa förmåga och det kan hindra mig från att svara på vännernas mail. Den bästa förmågan varierar i mitt fall en hel del; jag tycker om mitt jobb men mitt fria sinnelag sätter sig emot att vara inlåst på en arbetsplats där man ska infinna sig samma åtta timmar varje dag.

När jag har lust och är motiverad kan jag vara otroligt ambitiös, kanske mer än de flesta. Men ibland faller jag ner i en "vill-inte-idag-grop" och går runt och försöker se ut som jag gör något vettigt, vilket kan vara minst lika jobbigt som att arbeta på riktigt. Genomsnittet gör i alla fall chefen nöjd.

Nåja, nog om min arbetsmoral.

Medan jag for runt som ett flitigt moln och delade ut träningsprogram till patienterna funderade jag på människorna som inte klarar av att leva upp till de krav som samhället ställer på dem. De som ständigt blir utsatta för andra människors förakt. Det så kallade a-laget med flera. Det finns ju i de flesta fall en anledning till att man har hamnat där man har i det här livet. Barndomen präglar oss, det må vara psykologisnack men så är det. Kan det vara så att ett alltför tufft förflutet, kanske i kombination med en personlighet som inte är maskrosbarnets obrytbara, gör att det helt enkelt är omöjligt att bli en vanlig fungerande Svensson? Är det möjligt att hantera dessa människors problem på ett annat sätt än det traditionella? Alkoholisten är för det mesta inte dum.

Jag kan väl inte säga att jag har pratat med många av de individer som bemannar stadens parkbänkar men ett och annat samtal har det blivit under åren. Min uppfattning är att många av dem som ger vika för ett spritberoende har ett lika skarpt intellekt som de flesta i kombination med en ökad sårbarhet som blir alltför plågsam i många lägen.

Spriten blir en väg ut, om än en dålig sådan. De kommer längre och längre från det vanliga samhället. Kanske vill de inte tillbaka in i det heller, om man tittar på hur välanpassade människor lever så är det ofta ganska tragikomiskt det också. Som Lundell uttryckte det: "Gå inte in i det! Det finns ingenting att hämta där! Bara den stora hungern som aldrig kan mättas, min vän. Du måste köpa ihjäl dig för att få kunna jobba ihjäl dig. Du måste va som alla andra för att de andra ska se dig."

Jag vill inte heller in i kapitalisthjulet. Det känns säkrast att hålla ett behörigt avstånd till det och om möjligt dra med några andra in i en tillvaro där inte pengar och social status är det viktigaste. Samtidigt bör man naturligtvis dra sitt strå till stacken och hålla sig utanför bidragsdjungeln, det är säkrast om man vill behålla sin frihet. Att leva på socialbidrag är inte idealiskt vare sig för självförtroendet eller för oberoendet.

Svaret på vännens mail blev något uppskruvat. Det var fredag eftermiddag och jag hade bråttom hem. Så här löd det:
"Vad är det som säger att de grå tjänstemännen har mer rätt till pengar än de som inte passar in? Visst, de dricker öl men tjänstemännen dricker konjak och annat som anses mer respektabelt, det är ädlare att ragla berusad av konjak på blanka salsgolv än att falla i rännstenen på grund av en simpel öl-fylla. Är det så? Ahhh, jag vet inte. Alla ska ha sin frihet och sina chanser tycker jag men jag har ännu ingen aning om hur man löser det hela rent praktiskt. Sprit är ju inte lika med frihet, det är en flykt i de flesta fallen och springa ifrån våra skuggor är vi ändå så bra på så bidrag från socialen till det behövs nog inte. Gör som du vill, kära vän, en dag finner vi kanske lösningen på hur vi kan hjälpa dessa utstötta utan att trampa på deras integritet. Vi får diskutera saken över en öl. Eller en konjak."

Vi har fortfarande inte löst problemet.

Av Veronica Pagels 06 aug 2001 18:50