Mördande kärlek 1

Hon såg på mannen i fåtöljen. Hans profil var otydlig i skymningen. Vem var han? Jo visst han var hennes man. Men vem var han? Egentligen.

I tio år hade de varit gifta med varandra. Träffats på en fest, precis som så många andra gjort före dem. En sådan där tillställning som var arrangerad av frånskilda för frånskilda. Så de hade båda ett förflutet. Lustigt nog mindes hon deras första möte som om det skett igår. Lustigt med tanke på att deras förhållande nu börjat att kännas gammal och kvalmigt. Redan.

Det var länge sedan som de talat med varandra. Verkligen talat. Ansikte mot ansikte, själ mot själ.Som de gjort i början. Hon mindes hur de brukade ligga nakna, sida vid sida, utan att yttra ett ord. Inga ord behövdes. Det var som om deras kroppars håligheter och utbuktningar passade i varandra som ett pussel. Då för länge sedan. Minnet sved till, och hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Inte gråta inte gråta. För då skulle han vrida på huvudet, bort från TV-apparaten, mot henne. Hans blick skulle först vara frånvarande, fortfarande kvar i filmen han just tittat på, sedan skulle den simma upp till ytan och se henne.Vad grinar du för? Skulle han säga. Drick inte mer nu är du snäll.

Hans röst skar av TV-apparatens mummel. Nu gråter du också. Vad hände nu? Har du börjat att grubbla nu igen? Hans röst är kallare än orden. Alla hennes känslor underkänner han som onödigt grubbel. Hon hatar det. Att han underkänner hennes känslor. Armar som sträcker sig efter henne. Han försöker att kyssa henne, men det finns inge värme i kyssen. "Nej, nej." Hon viftar med armarna. "Låt bli. Jag vill inte ".

Han har den underliga uppfattningen likt många andra män att allt går att lösa med sex. Hon gråter han vill torka tårarna med sitt könsorgan. Fy fan, hon äcklas vid tanken på att ha sex med honom. Han stelnar till som om han hört hennes tankar. "Varför är du så omöjlig? Jag kommer aldrig att kunna förstå mig på dig". Hans sårade uppsyn får henne att känna sig som en skurk. Han har lyckats få henne att tro det. Han vänder återigen blicken mot TV-apparaten.

Hon känner återigen gråten bubbla upp. Sväljer för att han inte skall höra. Men han har redan glömt henne. Nu är han borta. Djupt försjunken i tevens låtsasvärld. Hon studerar hans ansikte. De slappa kinderna och den grå hyn antyder att han konsumerar för mycket cigaretter, arbetar för hårt och då och då tar sig ett glas för mycket. Hennes blick följer konturen av hans kropp. Den begynnande gubbmagen välver sig under tröjan likt en kupol. Hon kisar mot honom, försöker att hitta den man hon en gång förälskat sig i i den orörliga gestalten. De håriga armarna vilar på fåtöljens armstöd, men är hårt tryckta mot kroppen.

Ett vant öga kan se att han inte är så avslappnad som han vill ge sken av. Det rycker nervöst i hans högra ögonlock. Hon känner sig ensam, övergiven, instängd i ett vakum där ingen kan nå henne. Hon hatar honom, men vet inte hur hon skall bryta sig loss. När började hon att hata? Eller var det hat hon kände? Hon visste inte längre. Strindbergsäktenskap. Kärlek och hat i ljuv förening. Ofta kände hon sig som en råtta i en labyrint, som med en idiots envishet försöker att undfly sitt fängelse. Ett hastigt uppblossande skrik av frustration är på väg över hennes läppar.

Jag hatar dig, jag hatar dig skriker hennes stumma läppar. Din dumma jävla idiot, fattar du ingenting. Ser du inte att jag hatar dig? Varför ser du mig inte? Han bara sitter där i sin fåtölj. Hon kan se hur han får något fuktigt i blicken då han med blicken följer den halvnakna vällustigt utsträckta unga kvinnans rörelser i rutan. Kvinnans suggestiva sång verkar ha en hypnotiserande verkan på mannen i fåtöljen. Det sårar henne att se hans reaktion. Herregud, vad inbillade han sig egentligen. Skulle en vacker ung kvinna som hon på TV vara det minsta intresserad av honom. En halvfet gammal gubbe. Han fick nog vara glad om hon, Britta, ville ha honom. Och det ville hon inte. Vad inbillade han sig egentligen? Nu log han åt något på teven.


Ilskan slog upp som en eldsfackla inom henne, Vad flinade han åt? Där satt han och mådde bra, när hon hade det eländigt. Jag borde egentligen visa honom, tänkte hon upproriskt. Hon skule minsann gå ut i köket. Sedan skulle hon gå raka vägen till en av kökslådorna, en av de översta. Där låg dom. Knivarna. I prydliga rader låg de i sina skåror, blanka och vassa. Hon skulle ta upp en av dem, pröva den mot sin hand. Aj! Hon kunde riktigt känna hur kniven skar upp en lång rispa i hennes handflata. En droppe blod skulle finna sin väg ner över handryggen, hon skulle låta den fortsätta, ner under ärmlinningen på blusen. Nu hade hon bestämt sig!! Hon skulle döda honom. Det jävla aset. Hjärtat bultade som om det satt utanpå kroppen. Hon hade lekt med tanken förut, men det hade alltid stannat vid fantasier.
Hon skulle täppa till truten på honom och hans gubbsjuka en gång för alla. Hur skulle hon bära sig åt? Skulle hon smyga fram och överraska honom? Se hans förvåning innan kniven rände genom hans kropp. När han fallit skulle hon stå triumferande med ena foten över hans bröst. Hon såg scenen framför sig. Det skulle se ut som ett jaktfoto, där hon den skicklige jägaren just nedlagt en sjutaggare och triumferande stod över sitt verk. Inte för att han var någon sjutaggare, långt ifrån. Knappt ens en entaggare, tänkte hon och kunde inte låta bli att fnittra. Tanken på att förödmjuka honom gav henne tillfredställelse. Nej, det kanske var bättre att vänta tills han behövde gå på toaletten. Då kunde hon smyga efter och tyst utan att han märkte det skulle hon hugga honom i ryggen. Eller kanske skulle hon skära upp hans hals. Det hade hon sett hur de gjorde på TV, det såg lätt ut. Som att skära i smör. Gjorde hon det i badrummet så skulle hon lätt kunna tvätta bort allt blod. Det slog henne plötsligt. Det måste bli en massa blod. Överallt. Vad skulle hon göra om han kämpade emot? Om!! Det skulle han naturligtvis göra. Och han var mycket starkare en henne. Trodde hon. Hon kunde smyga upp bakom honom och knuffa honom så att han förlorade fotfästet och föll rakt ned i badkaret. Då skulle han kanske, om hon hade tur, slå i badkarskanten. Slog han sig tillräckligt illa så behövdes kanske inte kniven. Det skulle innebära mindre blod.

Hon förvånades över sin egen kyla, effektivitet. Men kroppen då, vad ska jag göra med kroppen? Hon kände hur hennes hjärtverksamhet stegrades, pumpade adrenalinet runt i kroppen. Känslan var inte oäven. En makaber tanke. Jag kan stycka honom. En känsla av äckel och upprymdhet fyllde henne, det kändes om om hon skulle kräkas. Var började man när man styckade en människa? Tar man armar, ben och huvud först? Alla utstickande delar. Man kan bryta av armar och ben vid lederna, som med kycklingvingar. Kanske. Kroppen då, eller torson som det heter? Den är egentligen bara en stor klump. Den skulle hon inte vilja dela på, med tanke på allt innehåll. Vilken sörja. Skulle hon sörja honom? Fast hon dödat honom. Hon skulle klä i svart, det visste hon, svart hade alltid varit hennes färg. Hon hade älskat honom en gång. Smekt hans kropp, kysst hans läppar. Låtit sig sjunka, sugas in i hans mörka ögon. De som hon nu ville sticka ut. Hade de inte en gång varit vackra i hennes ögon. Hon visste inte. De där dumt stirrande gubbsjuka ögonen. Hon skulle sticka, mosa, hugga, karva till det inte fanns något att glo med. Hon skulle höra raspet av stål mot kranium.

Ett annat problem, var gömmer man en kropp, eller en delad kropp? I en resväska kanske. Hon skulle kunna skicka väskan till ett annat land. Men det skulle inte gå. Någon skulle kunna koppla ihop henne med den. hon hade för ont om tid. Hur fort börjar det att lukta om en död kropp? Förmodligen så börjar det att lukta snabbare om en delad kropp än om en hel. Frysa. Hon kan frysa ner den. Ja, det är klart. Det måste hon naturligtvis göra. Då skulle hon få tid att tänka på slutförvaringen. I lugn och ro. Måste skynda långsamt. Hur skulle hon förklara hans försvinnande? För vänner och bekanta. Arbetskamrater. De flesta i bekantskapskretsen trodde nog att de var lyckliga. I varje fall inte olyckligare än de flesta. Det fanns till och med de som betraktade dem som det idealiska paret. Det visste hon. Jag tar första bästa plan långt bort, kanske Sydamerika. Pengar hade hon. Resten kunde hon skita i, det var bara saker. Värme långa vita stränder, vackra brunhyade män med fasta kroppar skulle smörja in henne med cocosolja. Hon skulle ligga lättjefullt utsträckt och bara ta emot. Hon hade läst att många unga män uppskattade äldre kvinnor. No strings attatched. Det är synd att han inte skulle få se henne då. Omsvärmad av män, beundrad. Då skulle han ångra sig. Han skulle ligga sönderhackad, kall, blodig och grotesk inlindad i tidningspapper. Maskar skulle förmodligen redan ha börjat äta på honom. Vita äckliga likmaskar.

Av anne persson 05 aug 2001 13:41