En tonåring är död

En tonårings död

Pappan knackade försiktigt på dörren till sonens rum. Han fick inget svar, men öppnade ändå dörren och gick in. Sonen tycktes fortfarande sova när han drog upp rullgardinen halvvägs. Sedan gick han fram till sängen och såg på sin son, som precis hade slagit upp sina nyvakna ögon.
- Hur mår du? frågade pappan.
- Jag vet inte riktigt, sa sonen med släpig röst.
- Du skrämde oss ordentligt igår.
Sonen svarade inte. Han stirrade in i väggen för att slippa möta pappas blick. Det var lika bra, eftersom pappa troligen inte skulle se honom i ögonen i alla fall.
- Att ta så många tabletter kan vara livsfarligt, det vet du väl?
- Kanske var det meningen, mumlade sonen till svar.
- Du vet inte vad du säger. Är du trött?
- Ganska.
- Du kan ligga kvar och vila om du vill.
- Uhmmm.
- Gör det, jag tänker vara hemma med dig i dag.

Det var på tiden, tänkte sonen. Han sa inget till pappa, eftersom han själv aldrig sa vad han egentligen tänkte. Pappan drog försiktigt igen dörren, och gick en trappa ner. Huset var alldeles tyst. Sonen kände sig fortfarande lite omtöcknad och slumrade till igen.

Han vaknade av att dörren öppnades. Pappan kom in i rummet.
- Klockan är snart elva. Jag tänker åka till jobbet, och hämta lite papper så att jag kan sitta hemma och jobba.
- Jaha.
- Det gå väl bra? Jag är snart hemma igen.
- Det gör det väl.
- Vi ses om en stund. Hej då, sa pappan och drog igen dörren efter sig. Efter en stund var det alldeles tyst i huset igen. Snart började tankarna snurra i sonens huvud. Han var sjutton år och hade inget att leva för.

Det var en vecka sedan det hände. Den dagen skulle han träffa sin älskade Emma på stan. De skulle gå och fika innan de gick till skivaffären. När han kom till cafét var hon redan där. Hon höll precis på att sätta upp sitt långa ljusa hår till en hästsvans.
- Hej älskling, sa han när han satte sig ned.
- Hej.
Hon tittade upp, men sänkte snabbt blicken.
- Vad ska du ha? frågade han och var på väg att resa sig igen.
- Det vanliga, en kopp te och en ostfralla.
Hon var ovanligt tystlåten, och sa inte mycket under tiden de åt sina frallor.
Efter en stunds tystnad sa hon plötsligt.
- Jag vill göra slut.
- Va?
- Jag vill göra slut.
Han kände hur det knöt sig i magen. Hela kroppen stelnade till. Det kunde inte vara sant!
- Varför då?
- Jag vill vara fri ett tag, det känns som om du är alldeles för beroende av mig.
- Jag tycker ju så mycket om dig, sa han med darrande stämma.
- Jag vet, men nu måste det bli så här. Jag klarar inte av det längre.
Hon såg sammanbiten ut, med blicken fäst på bordsskivan. Han kände att han inte kunde vara kvar på cafét längre. Benen darrade när han reste sig och gick mot utgången. Han stirrade på golvet, vågade inte se på henne.

Den första dagen var inte värst. Nästa dag var alltid värst. Han grät sig till sömns varje kväll. Tanken på att bara avsluta det hela växte för varje dag. Det måste finnas ett sätt att få dem att fatta. Att få henne att fatta, så att hon kommer tillbaka. Pappa fattade aldrig något. Sonen hade gjort allt för att få honom att reagera. När han blev kommunist, blev han det med extra övertygelse för att få sin högervridna pappa att ta honom på allvar. När han spelade Marilyn Manson på stereon, gjorde han det på extra hög volym för att pappa skulle reagera. Han klädde sig extremt, och piercade sig. Pappans tystnad och nedlåtande blickar, gjorde bara att han kände sig ännu mer tom invärtes och än mindre älskad.

Han låg i sängen. Det var över en halvtimme sedan pappan gett sig iväg. Han visste att det tog mindre än fem minuter att åka till jobbet, den egna firman som tog det mesta av pappas tid. Inte ens nu kunde pappa ta sig tid att vara med honom. Han skulle minsann visa dem! Nu skulle han göra något, så att alla tar honom på allvar.

Sonen klev upp ur sängen och började leta efter någonting repliknande. Sladden mellan elgitarren och förstärkaren såg stark ut, tyckte han. Han öppnade balkongdörren och knöt fast sladden i handtaget. Villans mindre balkong var på andra våningen i anslutning till hans rum. Efter att sladden var ordentligt förankrad, snodde han den några varv runt halsen och knöt till. Han klättrade över räcket och hängde i armarna några sekunder innan han släppte. Med ett kraftigt ryck stannade han till i luften, men sladden gick av, och han föll handlöst i marken. Han tänkte inte på smärtan i halsen och ena benet. Bara på misslyckandet. Snart kanske hans pappa skulle komma hem.

Han såg sig desperat omkring. Där hängde den ju! Att han inte tänkte på det tidigare. Snabbt lösgjorde han vattenslangen och sprang haltande in i huset igen. Den här gången höll allt. När han släppte taget tänkte han på pappa, och hur han kom hem och räddade honom. Då skulle han nog visa att han älskade sin son.

När pappan kom hem var sonen blå i ansiktet. Han rusade fram och tog tag runt sin son, som hängde endast en halvmeter ovanför marken. Trots att han lyfte honom kunde han inte få loss vattenslangen runt halsen. Han sprang in i garaget, hämtade kniven, skar av slangen och lade honom på gräsmattan nedanför. Sonen hade redan börjat kallna. Han förstod att det inte fanns något att göra.

Pappan satt bredvid sonen i ambulansen. Tårarna strömmade nedför hans kinder. Han grät som han aldrig hade gjort förut. Varför? Varför!? Hur kunde detta hända? Han som älskade sin son så mycket.

Av Richard Strand 05 aug 2001 18:55