Musikjournalistik är inte musik

Efter att Terry Ericsson recenserat eller sågat, om ni hellre uttrycker det så demolåtar på Sourze har det debatterats en del kring huruvida han är oseriös och elak eller bara gör sitt jobb. Jag vill föra fram ett annat perspektiv än de som hittills dryftats, och menar att Ericsson inte kan lastas överhuvudtaget. Det enda han har gjort är att recensera och i själva denna handling ligger en fullständig frihet, eftersom något annat än subjektivitet är omöjligt.

Musikjournalistiken förhåller sig till musik som ord till materia. Det är alltså något vi vill ska kunna spegla det åsyftande, men som tyvärr aldrig kan göra det. Metanivåer är dömda att aldrig vara annat än tolkningar. En recension är som en dikt: författaren upplever, omvandlar sina känslor till ord och försöker förmedla denna känsla. Något annat kan en författare aldrig göra. Terry Ericsson är inte en fysiker som fått i uppdrag av Sourze att berätta vilken partikelaccelerator som är bäst för att empiriskt bevisa relativitetsteorin. Inte heller är han en kock som ska berätta hur en lök ska skäras för att våra ögon inte ska bli irriterade av löksaften.

Det handlar om någonting helt annat. Nämligen att berätta om någonting ordlöst med hjälp av ord. Det är givetvis ett omöjligt projekt. Det är dessutom omöjligt att fastställa några kriterier för hur detta ska gå till.

Musikjournalistiken är inte musik, och handlar endast delvis och på avstånd egentligen om musik. Istället är den ett eget fält, ett slags eget system som genom en märklig ekvation ska tjäna som någon slags ledstjärna åt de som vill "vara nere" med det rätta. På samma gång ointressant och ganska fantastiskt. Personligen har jag mycket svårt för detta fält med dess ideliga referenser, ändlösa listor och släktträd som ska skapa konturer och kategorier där det egentligen inte borde finnas gränser alls. Under flera år hade popsverige en chefsideolog vars artiklar många gånger såg ut som en korsning mellan en ordlista och en dagbok.

Kategorier, ja. De existerar i allra högsta grad. Att lyssna på det timmeslånga programmet P3 Demo - som skulle kunna vara så bra - är plågsamt. Varje dag sitter ett helt folk hemma och försöker spela det som redan tjatas i radion dag ut och dag in? Inte nog med att varje artist tvångsmässigt ska knökas in på rätt hylla i skivaffären, så att alla de som använder musik som en identitetsfaktor vet vad de ska sikta sina känslobefriade öron mot, dessutom upprätthåller människor sina egna mentala fängelser genom att försöka skriva nästa Runaway Train.

För att återkomma till recensentens, i det här fallet Terry Ericssons, roll. Det är sant som Marcus Priftis skriver på Sourze att Ericsson har makt. Frågan är om det automatiskt innebär ett ansvar. Själv är jag, som jag påskiner i mina politiska artiklar, starkt anti-hierarkisk. Vad gäller Ericsson makt upprätthålls den däremot endast av de som tror att hans åsikt är viktigare än deras egen. Jag tror inte för ett ögonblick att Ericsson själv ger sig den rollen. Han har bara uttalat sin åsikt, precis som jag gör nu. Visst har han det vi brukar kalla "ett namn", men ska Ericsson verkligen ta ansvar för att människor inte orkar bilda sig en egen uppfattning?

Att skicka in en demo innebär att godkänna den metasfären som är musikjournalistik. Detta innebär alltid att din personliga upplevelse kommer på kläm, eftersom du medgett en annan människas rätt att föra sina egna känslor upp i metasfären i form av text. Huruvida Fanny har skägg eller inte är ointressant för många. Kanske är det den första tanke som dyker upp i Ericsson hjärna? Vad kan någon annan säga om det? Det är lika sant att beskriva Fannys röst som ett skägg som att jämföra den med ett hav eller en cykel, eftersom ingenting någonsin kan liknas vid något annat utan att kopplingen görs av ett personligt subjektivt filter.

För de som ytterligare vill förvillas av könet hos en sångare/sångerska rekommenderar jag mannen Jimmy Scott. Otrolig röst.

Även jag har gett mitt godkännande, eftersom jag skickade två låtar signerade mitt soloprojekt Le Bombe till Sourze, varav Ericsson fick höra den fem och en halv minut långa "Ingenting finns och strålar som allt", vilken han givetvis tyckte var "för utdragen". Anledningen till att jag, som inte tycker att musikjournalistiken är så intressant, ändå skickade in musik är givetvis för att jag är nyfiken, tycker det är spännande att läsa om min egen musik på offentliga platser och så vidare.

Hade Ericsson gillat det hade jag så klart tyckt att det var roligt. Nu var han relativt sval och det gör mig ingenting alls, eftersom jag redan fått så mycket respons att jag snart inte längre orkar bränna fler CD-Roms. Jag är nämligen inte heller intresserad av skivbranschen, utan har helt enkelt "släppt" två fullängdare genom hembränning. På så vis slipper jag bekymra mig om ett ruttet system och jag tycker bara det är sorgligt att så många musiker fortfarande drömmer om att bli älskade i drömvärld som endast älskar sig själv. Jag är redan i framgången definierad av mig själv och då musikjournalistiken inte längre något annat än dikter. En del tycker jag om att läsa, andra inte. Personligen tycker jag det är roligare att läsa om skägg än paralleller till det ena och det andra bandet.

Av Martin Karlsson 02 aug 2001 17:21