Monica Lewinsky och jag

Så där stod vi då. Som en skock skolbarn väntade vi utanför The Meadowhall County Bookstore i Sheffield, England, nervöst viskande, fnittrande, skrockande. Storväxta säkerhetsvakter blockerade ingången till affären, med bara en liten öppning, där en oändlig kö av freaks, nördar och misfits ringlade sig fram, långsamt, mot mötet med berömmelsen. Monica Lewinsky hade kommit till stan.

Några av oss tyckte att det var lite väl saftigt att kräva oss på 15 pund för en signerad bok och en två-sekunders dejt med världens mest famösa fellatris. Så istället stod vi bara utanför med sträckta nackar, förgäves spanande efter en skymt av Den Storläppade. Själv hade jag kommit ner i hopp om att kanske kunna lämna in en liten story till min krävande journalistik-lärare. Absolut inte för att träffa någon spermabesudlad sköka.

Cigarr-skämt stod som spön i backen. En ond själ stod och sörplade högljutt på en dildo, och ägaren till sportaffären mittemot hade - i en uppvisning av stor komisk talang - satt Clinton-masker på alla sina skyltdockor. Atmosfären påminde mig om min första sexualkunskapslektion, känslan var som på en Circus. Men här hette elefantmannen Monica, och freakshowen hade för en dag återuppstått i Sheffield.

Dock. En underlig förvandling märktes på de människor som började komma ut ur affären. Med sina signerade exemplar av Monicas Story tryckta mot sina bröst, tindrande ögon och ett uttryck av salig beundran synlig på deras ansikten, talade dom animerat om hur charmig hon var, så artig, så treeevlig.

"Titta! Titta! Hon skrev Best wishes, Monica i min!" kuttrade en äldre dam förnöjt.

Jag började småprata med Luke, en modig ung krigare från Essex, som helt klart var besatt. Efter att ha följt Monica genom hela England från boksignering till boksignering, skulle han idag äntligen avslöja sin kärlek. Svettdroppar dallrade nervöst på hans överläpp när han förklarade att han skulle överlämna en gigantisk bukett rosor till henne, samtidigt som han skulle läsa en dikt han skrivit till hennes ära. Han visade mig dikten, men han hade gripit den så krampaktigt att hans handsvett fått bläcket att flyta ihop. Jag muttrade att den var väldigt vacker och önskade honom lycka till.

Han skuttade iväg för att möta sitt öde, och blev bara tillfälligt försenad när en storväxt polisman sög tag i honom för att se om hans blomsterbukett dolde en atombomb eller något liknande. Tyvärr blev han så nervös att han inte fick ut ett ord utan bara kastade fram buketten, vände på klacken och sprang därifrån. Jaja, den kärleken, den kärleken.

Det här var definitivt intressant - att folk kunde bli så fascinerade av en kvinna som fick en president på knä genom att själv falla ner på sina, det förstod jag. Men folk verkade ju faktiskt tycka om den förbannade slynan. I ett infall av journalistisk nyfikenhet bestämde jag mig för att dyka in i skärselden. Jag ställde mig i kön som ringlade in i affären.

En äldre herre stod framför mig i kön, och jag bestämde mig för att fråga ut honom om hans motivationer. Vad var det som lockade? Var det läpparna?

"Oh no, my son, you gots it all wrong, intcha? Jag är här för att köpa en bok om frimärkssamling, förstår du gubben min."

Jaha. Idioter. Allihopa. Utom jag.

Jag köpte min bok, och snart var jag bara ett tiotal meter från damen i fråga. Fylld till bredden av insiktsfulla frågor av berömvärd intellektuell och journalistisk merit, väntade jag cool som en filbunke på min tur. Den kom överraskande snart.

"Hey there," sa jag släpigt med min bästa James Dean-accent, samtidigt som jag lade fram boken på bänken, tittade upp för att visa mitt överlägsna leende, och - frös fast. Jag kunde känna resten av köns blickar på mig, samtidigt som min tunga arbetade frenetiskt för att forma någon slags mening. Vilken som helst. Mitt ansikte började anta en klädsam röd ton.

Hon tittade på mig med sina stora - enorma! - ögon, log vänligt och gav mig tillbaka min nu signerade bok. Hon tittade på mig som om hon väntade på att jag skulle säga något, men min James Dean hade regresserat till stumfilmsåldern. Till slut lyckades jag mumla fram ett kvävt "Pleestameetcha", och vände på klacken för att fly.

Jag kunde inte ha tagit mer en ett par steg när den vänaste röst jag någonsin hört bakom mig kom till min räddning: "Hang on, wait a minute!"

Huh?

"Vilken schysst jacka du har! Vart har du köpt den?"

Jag vände mig sakta om. Kunde det vara. Ja! Det var Monica, och hon pratade med mig! Herregud. Monica. Lewinsky. Gillar. Min jacka.

"Uhmmm... den här? Jag... köpte den på NK. I Göteborg. Sverige," sa jag lamt, och försökte le.

"Min bror har en exakt likadan, och jag lånar den hela tiden, för jag kan inte hitta den i någon affär. Jag får väl titta efter en när jag är i Sverige! Tack för tipset. You take care now!"

"Öhhh. No problems, and. thanks!" svarade jag, med ett brett leende som nästan matchade hennes.

Hon lutade lite på huvudet, lät sina stora bistungna läppar glida isär i ännu ett leende och nickade hejdå, och i det leendet och i hennes stora ögon såg jag att allt, precis allt, skulle ordna sig.

När jag gick ut ur affären var det med tindrande ögon, ett uttryck av salig beundran synlig på mitt ansikte och med mitt signerade exemplar av Monicas Story hårt tryckt mot mitt bröst, och visst var hon väl treeevlig?

Av Fredrik Pettersen 02 aug 2001 09:18