Lias berättelse

Men så hände det som skulle komma att förändra allas deras liv för alltid. Flickornas pappa rycktes plötsligt bort, i en olycka som absolut ingen hade kunnat förutse. Så brukar det vara med olyckor.

Saker kom att hända som gav Lia upplevelsen av att hon inte bara förlorat sin pappa utan även sin syster. Sin bästa vän. Lia hade känt sig helt ensam den där gången och många gånger efter det. Vems hade felet varit att det blev som det blev? Pappas? Nej ... det var inte rättvist att skylla på någon som var död.

Lia visste egentligen inte om allt förändrades för att pappa dog eller för att Ziggy, Dessis nya pojkvän, dykt upp. Det kändes på något sätt lättare att skylla allt på Ziggy. Ziggy, piggy. Lia ville desperat skylla allt på honom. Hon hade tyckt illa om Ziggy från första stund hon såg honom.

Allt hade varit så rörigt efter olyckan, och mamma hade tyckt att det var bra att Dessi hade haft något annat att tänka på. Olyckan, som gjort att allt och alla i familjen Dufvas liv ställts på huvudet, hade hänt förra hösten. Det var samma dag som de skulle åka ut på landet. De skulle till sommarstugan för att stänga för vintern. Lia kom ihåg hur glada alla hade varit. Mamma hade gnolat för sig själv, lycklig för att hon precis öppnat sin alldeles egna blomsteraffär, Liisas Blomsterhägn, lycklig för att allt äntligen börjat rulla i rätt spår.

Mammas ansikte var alltid så sött när hon var glad, hennes runda kinder var som röda juläpplen och ögonen glittrade förväntansfullt. Lia och Dessi hade planerat att de skulle gå ner till dammen som låg ett stenkast från huset och tävla i vem som kunde singla slant skickligast. En tävling som Lia, till sin förtjusning, alltid vann överlägset.

Dessi var aldrig sur för det, det behövde hon inte för hon var bra på andra saker, som att sjunga till exempel. Och det var verkligen så, Dessi sjöng som en ängel. Åh vad Lia avundades Dessi hennes röst. Lia hade alltid känt sig så vanlig i jämförelse med sin syster, mest var det för att hon inte hade nån sån där speciell talang som Dessi. Mamma brukade säga att Lia var den som hade fått läshuvudet, men det gjorde henne inte ett dugg gladare.

Lia tyckte bara att det lät tråkigt och ointressant. Hon var övertygad om att det inte fanns en enda unge i hela världen som hellre hade läshuvud än en konstnärlig begåvning. Sen fick mamma säga vad hon ville om den saken. Må så vara hade mamma sagt, men nu är det som det är med den saken, och att vara avundsjuk hjälper ingen. Framförallt så skulle det inte ge Lia någon bättre sångröst, och det hade hon ju alldeles rätt i.

Lia kom ihåg hur Dessi och hon hade skojat och tramsat med varandra dagen då pappa dog, och hur de efteråt haft dåligt samvete för det. Den morgonen hade mamma varit i full färd med att packa en stor korg full av godsaker, de hade tidigare på morgonen bestämt sig för att ha en sista picknick ute.

Det såg ut som om det skulle kunnat bli en sådan där lycklig dag som de skulle minnas när vinterstormarna ven utanför fönstret och sommaren var ett minne blott. Och hur rätt hade de inte. Det skulle verkligen bli en dag att minnas, men inte på det sättet som de hoppats på. Inte på långa vägar.

Pappa Otto hade åkt iväg för att tanka bilen, det skulle bara ta tjugo minuter. "Högst tjugo minuter", hade han skrattande tillagt när mamma givit honom den där "och det vill du att vi ska tro på" blicken. De hade varit i full färd med att bära matsäcken, filtarna och gummistövlarna ut på förstukvisten när telefonen ringde. Lia kunde fortfarande se framför sig hur mammas ansikte hade förvandlats från glatt rödrosigt till vitt och frånvarande, precis som om den som pratade i andra änden inte pratade med henne.

Dessi och Lia hade hållit om varandra, hårt, för de hade förstått att något fruktansvärt hade hänt. Allt hade bara varit en slump. Niotåget hade varit tio minuter för tidigt, något som tydligen aldrig hänt förut. De blev hämtade av polisen. Polisbilens läderklädsel knarrade när de ålande satte sig i den. Lia kommer ihåg hur förvirrade och rädda de varit när de anlände till sjukhuset där pappa fanns. Där hade de fått träffa ändå fler poliser, ett antal läkare och en stackars representant från SJ som stammat;

"Vi begriper inte hur det kunde hända... Vi är så ledsna... har aldrig hänt tidigare... dom sa visst att bommarna hade strejkat. Vi beklagar. Lia hade tyckt så synd om mannen, det hade ju ändå inte varit hans fel.

Smällen då tåget hade träffat bilen hade varit fruktansvärd. Lias och Dessis pappa hade, enligt läkarna, dött omedelbart. Allt hade varit så overkligt, som om de alla varit instängda i en mardröm som de inte kunde vakna upp ur. Länge försökte Lia att intala sig att han inte var död, att läkarna när som helst skulle uppenbara sig genom de där stängda svängdörrarna och tala om att allt bara varit ett misstag och att de nu kunde åka hem igen. Lia hade knytit sina händer hårt och bett till Gud att hennes pappa skrattande och med utbredda armar skulle komma ut genom den stängda dörren. Men ingen kom. När allt hade varit som svårast då hade Ziggy dykt upp. Som på beställning.

Han hade genast riktat hela sin uppmärksamhet på Dessi, och hon hade snart funnit sin plats vid hans sida. Inte undra på att Lia inte kunde låta bli att känna det som om hon förlorat två personer på en gång den där höstdagen. Det dröjde inte heller länge innan Dessi låste in sig i sin egen lilla värld tillsammans med Ziggy. Och Ziggy hade inga planer på att släppa in Lia.

Lia och Dessi kom att glida allt längre ifrån varandra. Lia visste inte hur hon skulle bära sig åt för att hitta tillbaka till sin syster igen. En sak kunde hon inte låta bli att förundras över, så här i efterhand, varför var det ingen som hade reagerat över Ziggys mystiska uppdykande på sjukhuset. Ja, inte ens hon själv hade reagerat till att börja med. Ingen av dem hade direkt hajat till över hans utseende heller, som var minst sagt spektakulärt. Kanske var det för att de själva varit lika dystra och svartklädda som han.

Det hade inte dröjt länge förrän Dessi kommit hem och presenterat honom som sin nye pojkvän. Lia hade tyckt att han var otäck. Ziggy såg som sagt var speciell ut. Snygg tyckte Dessi, konstig tyckte Lia. Han var lång, smal och mörkoch hade alltid svarta kläder. Hans eleganta rock smet tätt kring hans smala kropp och det långa svarta håret ringlade i tunga korkskruvslockar längs med hans rygg.

Visst var han vacker, men också mystiskt och dyster. Han verkade opålitlig på något sätt. Men uppenbarligen bara i Lias ögon.

Inte ens hennes vän Raje tycktes se. Han hade varit ovanligt tillbakadragen och dämpad efter olyckan. Lia hade varit riktigt besviken på honom. Att han drog sig tillbaka nu när hon verkligen behövde honom, det kunde hon inte förstå. Mamma sade att han nog gjorde det av respekt, för att hon skulle få sörja ifred. Han skulle komma tillbaka.

Men Lia hade varit så besviken att hon nästan önskade att han inte skulle göra det. För det var nu som hon hade behövt hans hjälp. Nu när hon skulle avslöja den stora bluffen Ziggy. För det var hon övertygad om att han var. En stor bluff, och inkräktare. Med sitt vita ansikte och sina kolbitar till ögon.

Lia kunde svära på att hon ibland tyckte sig se att det glödde till mitt i hans svarta pupiller, som av glödande kol. Som om han var djävulen själv. Hade hon berättat om sina iakttagelser för någon så hade de bara sagt att hon var avundsjuk. Därför hade hon behövt Rajes stöd nu, han skulle i varje fall ha trott på henne, det visste hon. Alla andra var "så" fascinerade av Ziggy, "så" invävda i hans garn.

"Vad" det var som var så mystiskt med honom det kunde hon inte riktigt sätta sitt finger på. Det var egentligen bara en känsla hon hade, som ett sjätte sinne eller ett tredje öga. Det värsta var hans påverkan på Dessi. Det kändes som om hon höll på att förvandlas till en Ziggyperson. Och Lia kunde inte göra något för att förhindra det. Hon skulle bli smal, mörk, dyster och kall, precis som han.

Ett annat bevis, ett mycket talande sådant, hade funnits. Och detta bevis pekade även det enträget på att Dessi inte längre var sig själv. Hon hade slutat att sjunga. Dessi skulle aldrig frivilligt ha slutat med något som hon älskade så mycket. Sången hade varit hennes liv.

Men det mest fruktansvärda av allt var att det kändes som om Dessi börjat att hata Lia. Och det skrämde Lia mer än hon kunde beskriva. Hon visste att om inget gjordes så skulle de förlora Dessi, förlora henne till något som hon inte visste vad det var, något okänt och hotfullt. Lia anade sig till en annalkande fara. En fara som på något sätt hade med Ziggy att göra.

Av anne persson 02 aug 2001 16:53