Var är jag - egentligen?

Jag går ner för en lång backe i ett underbart solsken, solglasögon på och bara jeans och ett linne, håret i en hästsvans och ryggsäckens rem slängd över ena axeln. Längst ner i backen finns det en busshållplats, när jag är bara 200-300 meter ifrån så passerar bussen, sablar också!

Jag går fram emot busshållplatsens stolpe och läser på tidtabellen, nästa kommer inte förrän om 20 minuter, men vad gör det? Jag är ju ledig. Jag står där och bara njuter av den blå himlen och dom vita molntussarna. Dom stora barrträden vid busshållplatsen ger så fina kontraster i sin färg mot den blå himlen. Det kommer en kvinna i svarta långa kläder och går upp mot busshållplatsen, hon tittar på tabellen och spanar ner mot vägen och tittar på sin klocka. Jag harklar mej och säjer att: Bussen... vi har precis missat bussen. Hon rycker på axlarna, hon förstår inte vad jag säjer, jag provar på ytterligare ett språk men hon förstår inte och jag ger upp.

Det kommer en stor skara människor från en liten tegelstenskyrka.

Alla är så finklädda, dom har nog haft någon typ av dop i kyrkan för många har ljusa vita kläder som ser så fräscha ut mot deras mörka hud. Det är många barn med i sällskapet, synd att man inte förstår deras språk så man kan tjuvlyssna lite medans man väntar på bussen.

Nu kommer bussen, jag låter det stora sällskapet gå på före mej, ingen brådska vi kommer ju med på samma buss. Jag räcker fram pengar till busschauffören och han ruskar på huvudet och pekar på där biljetterna ska ligga och det finns inga där, slut? Eller har han bara inte tagit upp dom för att han haft bråttom och är lite sen? Jag frågar om han har lösa tidtabeller. Jag säjer ordet tidtabell och han bara ruskar på huvudet, jag ger upp och sätter mej. När bussen är framme i det lilla samhället så går jag av och går till en kiosk, jag behöver film till min kamera.

- En rulle film tack.
Mannen i kiosken säjer: Eeeh?
Jag formulerar om frågan,
- En filmrulle tack.
Han säjer: Eeeh?
Jag pekar nu på väggen bredvid honom och säjer: Film till min kamera.

Han förstår nu och jag betalar och går ner i tunnelbanan.
I tunnelbanan så står det några män och säljer bröd och ropar ut högt att det är dagsfärskt bröd, jag är lite sugen, men tunnelbanan kommer så jag har inte tid att handla.

Inne i vagnen finns inga sittplatser och jag står bredvid ett par med barnvagn, mannen i familjen grälar på sin fru och pekar på babyn.

Jag uppsnappar enstaka ord, han tycker att hon ska klä på babyn mera.

När jag är framme så går jag upp ur tunnelbanan och möts igen av matlukt, nu måste jag bara ha något litet att äta, jag har handlat här förut och det var gott. Jag beställer vad jag vill ha och mannen ler igenkännande när jag beställer. När jag står kvar och äter så frågar mannen mej: Du, jag undrar vad du kommer ifrån, du pratar så annorlunda.
Jag svarar att jag är född i Stockholm.

Han bryter lite så jag frågar var han kommer ifrån och han svarar: Libanon.

Han säjer att han tycker att hennes röst är vacker och att han aldrig hört någon tala som henne.

Var är jag?
Jo, i Stockholm.

Ibland undrar jag var jag är och jag skriver på svenska för jag har ingen att prata det språket med.

När jag kommer hem så pratar jag med min sköldpadda, på engelska, och frågar om han är hungrig, sen sätter jag mej framför pc:n och skriver på svenska.

Av Suzanne Ek 30 jul 2001 10:04