90-talets politiska uppgivenhet

Att som skribent presentera sina åsikter innebär att man medvetet hoppas att ens åsikter ska smitta av sig på andra. Få återger sina egna tankar endast för att få se den tryckt med svärta på tidningspapper. Att vi alla är politiska varelser, som Ingvar Strid skriver, har få ifrågasatt.

Att diskutera huruvida dessa självproklamerade oberoende skribenter existerar eller inte är relativt fruktlöst eftersom åtminstone gruppen själv anser att de har existensberättigande. En fråga av än mer intresse är varför detta samtida fenomen existerar.

En ledtråd finns på just organisationen Fronesis hemsida där man talar om 90-talets politiska uppgivenhet. I Sverige har diskussionen om flertalet av våra politiska partiers hemhörighet förts, nu senast med referens till vänsterpartiets och Gudruns flört med socialdemokraterna.

Identitetskrisen inom svensk partipolitik har smittat av sig på väljarna och röstdeltagandet har sjunkit mellan de två sista valen. Eftersom partierna i sig har problem med att klart och tydligt formulera sina stridsrop så finns det färre som anser att de helt och hållet kan ställa sig bakom partiernas idéer.

Nu förklarar inte denna politiska uppgivenhet varför oberoende skribenter anser sig kunna leverera en ofärgad och självständig sanning; Ingvar Strid har rätt när han säger alla åsikter har en politisk kärna och således även politiska effekter.

Vad denna politiska mångtydighet och resulterande uppgivenhet kan förklara är däremot varför dessa skribenter får så många läsare.

Idag känns det mer trovärdigt och säkert att lyssna på de politiskt oberoende än de som representerar ett särskilt paradigm. Tills svensk partipolitik sträcker på ryggen och tar sig mod kommer politisk oberoende skribenter kunna leverera opolitiska sanningar till en folkmassa som önskar inget annat än att kunna tro på vad de säger. Opolitisk är definitivt politisk.

Av Mimi Gobäng 30 jul 2001 13:36