Om detta vore en dröm

Kära Du!
Detta är inte den stad jag från början trodde den var. Du som känner mig så väl, vet vilken glädje en stad med ett rikt nöjesutbud kan skänka mig. På ytan är detta en stad, som vilken tätort som helst i mängden av städer i Sverige. Fast med fler pubar, fler studenter, och inga känslor.

Hundraåttio tusen människor lever och dör i en väldig stenöken där ingen plats för känslor finns, en jättelik puppa för att kväva och dränera känslor för oss som lurats dit i tron på det som inte är nu och idag, utan vad som komma skall. I morgon. Mañana. Förbannelsen, det vilar över alla de som väntar på något bättre. Själv var min förbannelse att gå i nuet, och för varje minut utan påverkan skulle nuet upplösas och det okända föra mig vidare och lämna tryggheten bakom mig. Glädjen är inget bränsle för fortlevnad.

När jag gick i skolan var jag ett tacksamt offer. På B&W, varuhuset Wessels i Örebro, inköptes sex stycken oljekulor i en försluten nätpåse för en inte allt för låg summa pengar. Min far betalade. Detta är det enda kulinköp jag gjort som jag fortfarande kommer ihåg. Samma dag förlorade jag alla sex kulorna på väldigt kort tid, pressat av trycket att spela mot andra barn. Deras ändamål var endast att få tag i mina nya oljekulor. Hade jag när jag förlorat de fem första kulorna slutat där, hade detta minne inte funnits kvar på samma sätt som det faktiskt gör. I dagens penningvärde var de säkert inte mer värda än tjugo, trettio kronor, men det känns fortfarande som ett svek mot min far som köpte kulorna åt mig. Åt Mig.

Jag minns att en klasskamrat spelade av mig en hel massa saker, bland annat en kexchoklad, genom att springa runt ett pingisbord studsandes en boll på ett racket. För varje varv han klarade skrek han får jag det och det om jag klarar ett varv till? Jag blev skyldig honom en hel massa saker, som han faktiskt aldrig fick. Jag hade aldrig något att betala med. Det är väl som nu egentligen. Det jag fick i lånekuvertet köpte jag upp eller spelade bort först. En gång lyckades jag på mitt studielån första kvällen festa upp 1500 kronor, köpa en elektrisk skrivmaskin och en trådlös telefon.

Du skulle gråta silvertårar om du såg hur mitt rum ser ut. I morse skrapade jag in ännu en hög under sängen. Det kan vara påfrestande att leva så nära inpå andra människor som vi gör här i cirkeln. Jag delar kök med tio andra; vi bor tillsammans i en studentkorridor. De är rätt så trevliga, fast jag inte har något gemensamt med de flesta av dem. Förutom att vi brukar låna mat och sprit av varandra. Jag lånar mer av de andra än vice versa, eftersom det inte finns speciellt mycket som per definition tillhör mig i våra gemensamma köksutrymmen.

Idag är jag en mycket liten människa. När jag är bakis känner jag mig som ett litet barn som vill att någon, företrädesvis mamma, skall krama mig, och att jag skall slippa ta beslut över huvud taget.

På något sätt känns det som om det lilla liv jag lever, när jag rör mig i cirklar i kvarteren kring Rundelsgränd, är mitt eget lilla akvarium. Allt jag har och allt som är väggar och skrifter i mitt liv finns där samlat kring det askberg som är mitt hem, mitt arbete, mitt studium och mitt umgänge. Och hur jag än rör mig går jag i cirklar i kvarteret, vecka efter vecka, och det enda som förändras är datumet på almanackan. I övrigt står tiden stilla i mitt liv; jag lever en mikroexistens, och endast de som tagit på sig rollen av statister är de som får en examina och rör sig bortåt, ut från gemenskapen, cirkeln och de element som är Liv. Allt fler av mina vänner börjar sakta förvandlas till By-standers.

Konstigt nog har jag börjat åldras mycket fortare de sista veckorna fast tiden står stilla i mitt liv. Min kropp har slutat fjädra, och jag har inte det riktiga klippet i stegen som i min krafts dagar; egentligen skulle jag nog ha velat haft lite mer av en atletiskt byggd kropp, men skit samma. Ärligt talat skiter jag i vilket.

Är det egentligen så fel att alltid vara full, om det nyktra livet helt saknar mening och du endast påverkad kan stoppa tiden och leva i nuet? Om du i nyktert tillstånd känner dig som bilen i filmen som kraschat mot broräcket och står och väger över kanten, och fyllan är en bakvikt som fryser tiden och håller bilen kvar på vägen. Du är ju ändå alltid påverkad av något, och då kan du lika gärna vara det på sprit som av kärlek, Rohypnol eller adrenalin.
Nu väntar jag på att få sova. Om detta vore en dröm skulle jag hoppa.

Din vän,
Valter

---

Kära Du!
Livet ska gå så jävla fort; du ska leva det som om det vore den första bil du satte dig i efter att du tagit körkort. Hellacopters första skiva första låten i stereon, en torr sommarnatt, och du är ensam i bilen. På väg hem, mellan två städer, efter att ha varit och besökt din första riktiga kärlek.

Du skall inte bry dig om någon annan än dig själv. Du skall inte tro på dig själv, ej heller på någon annan. Du skall leva som om var dag vore din första, och som om du är efterlyst för knarkinnehav och prostitution, och bär en fällkniv med fjorton centimeters blad, utfällt, i höger byxficka, så nära att du känner kylan mot pungen.

Du skall ha livet som ovän och sprit, fest, cigaretter och tv-spel som din närmaste släkt, och fira jul med dem, och älska med dem, och hata allt som står mellan dig och dem. Du skall hata moralpredikare, renlevnadsmänniskor och alla som vill dig väl, och att du skall bli någon annan än den du är idag, och hata allt som påminner dig om morgondag och vardag och gårdag. Nu är nu och det kommer aldrig mer tillbaka om du lämnar det efter dig, så gör aldrig det. Lev i nuet, och lev det snabbt.

Hade det varit meningen att vi skulle vända oss om och titta tillbaka hade vi fötts med backspeglar på kroppen. Håll fokus, håll bromsen nedtryckt, stå stilla i nuet och titta framåt.

Om detta vore en dröm skulle jag hoppa. In i mitt bakhuvud gräver sig den lilla sten som krupit mellan mig och den fuktiga asfalten. In i mitt hår kryper leran mellan stenarna på vägen. In i fibrerna på mina jeans kryper natten jag ligger i. När jag var liten och drömde mardrömmar var vägen ut att hitta en hög punkt, och med huvudet före kasta sig ned i marken. I drömmar kan du aldrig dö, uppvaknandet står alltid före i turordningen. Enligt gamla myter vaknar du aldrig mer om du i en dröm mister livet. Om detta vore en dröm skulle jag hoppa.

Bredvid mig ligger Filadelfiakyrkan. Höga på Rohypnol hade några ungdomar förra sommaren tagit en kyrkvaktmästare som gisslan, misshandlat honom och stulit några kontorsmaskiner. Jävla pulver. Våldsam har jag aldrig varit; jag har hamnat i handgemäng med vänner, och sällan backat i dispyter på krogen, men våldsam har jag aldrig varit.

Jag kommer att vara bakis i morgon. Klockan är fyra på morgonen, jag är full och trött, och min säng är långt borta, och långt fram i tiden. Nu är det äntligen dags att sova

Din vän,
Valter

Av Erik Rosenberg 27 jul 2001 14:02