Another day in Paradise?

Utdrag ur en roman. Miguel, berättelsens hjälte, hamnar i bryderi med rättvisan. Här kommer vi in när rättvisan rycker ut.

10.00
Munken smakade lika jävla illa som vanligt. Att det skall vara så förbannat svårt att göra en god enkel doughnut. Med en van handrörelse, gammal handbollspelare som han var, förpassade han den resterande munken i en vid båge över rummet för att slutligen hamna i den halvfulla papperskorgen. Utsidan av handen använde han för att torka bort sockret som fastnat i den välansade skepparkransen. Nästa gång skulle han själv följa med till konditoriet för att försöka förklara för bagaren hur en riktig doughnut skulle tillredas.

En klunk nybryggt kaffe kunde kanske väga upp en del av besvikelsen. Nej, nu smakade kaffet skit också. Det var väl den där aspiranten som hade försökt brygga igen. Ungdomar av idag kan inte dricka, än mindre brygga, kaffe, ansåg han. Idag skall det drickas Capuccino, Cafe au Lait, Cafe Latte och annat odrickbart. Vad var det för fel på vanligt hederligt svart, gärna becksvart, kaffe. Men det är klart det var inte bara när det kom till kaffe han hade svårt att förstå dagens ungdom. Han brukade kalla dagens ungdomar för "silverskedsgenerationen". Detta av den enkla anledningen att ungdomar av idag hade det mesta förspänt. Inte alla dock, det var han mycket väl medveten om. Han såg det dagligen i sitt arbete som polis, ungdomar som hamnat fel, ungdomar utan förebilder, ungdomar utan framtidshopp.

Nej, kaffet var odrickbart konstaterade han uppgivet när han hällde muggens innehåll åt sin jukkapalm som stod på skrivbordet. Han hade hört att jukkapalmen var ett tåligt släkte, så nu var det upp till bevis. Själv var han också av segt virke. Åtminstone tyckte han det själv. Karriären inom polisväsendet hade varit lång. Han kände sig lite som en gammal räv i sammanhanget, men ändå med många år kvar i yrket. Ofta kunde han dock undra över det faktum att han aldrig avancerade inom kåren. Själv kom han fram till förklaringen, att hans position var av sådan vikt och betydelse att cheferna inte kunde hitta någon som kunde ersätta honom.

Sanningen var den att Manne Pålsson ansågs både av chefer och kollegor som en inbunden ensamvarg, inte sen att kritisera andra, men totalt befriad från någon form av självkritik. Detta i samband med att förhållandet mellan honom och polismästare Magnusson kunde betecknas som allt annat än varmt, borgade för att han inte skulle nå högre än en enkel närpolis tjänst. Något kollegorna också irriterade sig över var hans barnsliga, ja nästan fanatiska dyrkan av Joe Spano, en av skådespelarna i den kultförklarade serien "Spanarna på Hill Street". Klicheerna från serien duggade lika tätt som det ihärdiga höstregnet. Vad man dock var tvungen att säga till Mannes fördel, var att han tog sitt arbete på allvar. Inget uppdrag var för simpelt, ingen fråga för dum, eller som polismästaren brukade kalla honom när han inte var närvarande "den odrägligt professionelle polisen".

Med osäkra händer knappade han in sitt lösenord. Timglaset visade att datorn tänkte. "Access denied. Please check your login credentials!" Manne stirrade på meddelandet som dök upp på skärmen. Han ruskade på huvudet, skrattade förtvivlat, medan han tyst förbannade det faktum att han var helt befriad från någon som helst kunskap inom datavärlden. Eftersom han inte heller besatte några större kunskaper i det engelska språket var orden utan mening för honom. Vad han däremot hade lärt sig, efter åtskilliga konfrontationer med felmeddelandet, var att maskinen inte alltid ville släppa in honom. Men var han tillräckligt ihärdig, så släpptes han in till slut. Ibland fördes seglivade holmgångar mellan honom och datorn, oftast med Manne som segrare.

Kalle, hans 26 årige kollega, förklarade dock för Manne att systemet inte var något man tröttade ut, utan slår man fel lösenord kommer man inte in. Svårare är det inte, som den yngre kollegan brukade säga.

Manne hade då, inte så vänligt men desto mer bestämt, förklarat för sin yngre kollega, att när det kom till att hantera tekniska system så behövde ingen förklara för honom hur saker och ting låg till.

Manne lyfte höger pekfinger för att ånyo utsätta tangentbordet för ett hållfasthetsprov, när dörren öppnades. Kalles blonda kalufs stack in.
- Jasså, du har problem att komma in igen.

Kalle nickade åt skärmen, samtidigt som han lät ett brett grin spela över sina läppar.
- Hmmmm. Jag tror att det är något fel med tangentbordet, försökte Manne.

Kalles himlande ögon berättade att han inte trodde på skitsnacket som den gamle polismannen utsatte honom för.
- Jodu Manne, jag fick just ett samtal om någon kille som har kört på ett barn. Själv håller jag på att jobba med Lindström fallet, tror du att du skulle kunna kolla på detta?

Manne blängde surt på kollegan. Lindströmfallet, han fattade inte hur Kalle hade blivit tilldelad den uppgiften. Det fallet var ju som klippt och skuret för honom. Inte nog med det, nu hade den lille jäkeln mage att komma in och delegera honom jobb. Men han skulle inte ge grabben en chans att glädjas åt ett vredesutbrott från honom. Aldrig någonsin.
- Egentligen har jag fullt upp, men eftersom ingen annan verkar kunna ta det får man väl ställa upp.

Manne märkte hur förvånad kollegan blev då vredesutbrottet uteblev.
- Bra. Du kan väl åka till lasarettet både offret och han som körde på befinner sig där.

Kalle drog handen genom sitt ruffsiga hår, medan han med den andra tog tag i dörrhandtaget för att stänga dörren.
- Jo, du Kalle. Manne stoppade kollegan i dörren.
- Ja vad är det?
- Lets be careful out there.

11.00
Han räknade till att det var fjärde gången denna morgon som kaffet strilade från maskinen ner i pappmuggen. Magen började göra sig påmind. Att han aldrig lärde sig. Inte mer än en kopp kaffe innan lunch. Miguel hade trots sin ringa ålder haft de flesta åkommor som kommer av ett stressigt leverne. Däribland magsår. Han höll upp muggen framför sig, tänkte en liten stund, lät sedan innehållet i muggen stilla rinna ut i handfatet, beläget bredvid kaffeautomaten.
Men det är klart, tänkte han, här finns ju ändå inget vettigt att göra. Pekfingret tryckte ånyo på knappen för kaffe, men denna gång talade han om för maskinen att den även skulle lägga till en skvätt grädde. För att skona magen övertygade han sitt samvete.

Efter att ha försett sig med kaffe gick han de få stegen till den stol han tillbringat de senaste två timmarna i. Brandmannen Peter satt kvar i samma ställning han befunnit sig i sedan de kom. En uthållig man, funderade Miguel. Peter beklagade sig över att polisen inte kom. Han förklarade att de hade det tufft på brandstationen just nu. Två mannar ur det äldre gardet hade gått i pension. En kille var långtidssjukskriven, bröt bägge benen när han trillade från brandstegen, samt en magsjuka som härjade fritt på stationen.
- Det är så jäkla typiskt att man måste vänta på snuten nu. De tar ju alltid en sån jävla tid på sig.

Miguel brydde sig inte om att fullfölja den eventuella diskussion som Peter ville starta kring polisens saktfärdighet. Dels var det på grund av att Miguel hyste den största respekt för människor som vigde sina liv åt att hjälpa andra människor, men också för att han helt enkelt inte ville prata med Peter.

Den senaste timmen hade de febrilt försökt hittat gemensamma intressen, men förgäves. Peter berättade med brinnande frenesi om hur han ökat från 95 till 110 i bänkpress på bara tre månader. Han anförtrodde också Miguel att Liverpool var det klart bästa laget i engelska ligan, men att han inte kunde förstå hur de kunde köpa den där fransmannen.

Miguel, vars idrottsintresse begränsade sig till en schackmatch då och då, nickade artigt då han förklarade för Peter att det enda han associerade till Liverpool var Beatles. Miguel å sin sida försökte få igång en diskussion kring det fenomen en matematik professor i USA sagt sig hittat. Nämligen ett schiffer som var omöjligt att deschiffera. Peter tittade skeptiskt på Miguel, och frågade:
- Vad skall det vara bra för?
Miguel konstaterade nyktert att de låg inte på samma plan, lika bra att dricka kaffe resten av tiden.

Det var en av Migules stora svagheter, så fort han kände att han inte passade ihop med en annan människa, blev denne totalt ointressant. Han hade aldrig lärt sig kallpratet konst.

Dörren till operationssalarna öppnades plötsligt. Ut kom kvinnan som var pojkens moder. Hon såg lite lugnare ut nu. Blekheten i ansiktet hade försvunnit. Efter att ha hängt upp sin jacka i garderoben, försåg hon sig med en kopp kaffe och slog sig ned i en stol mittemot Miguel. I smyg började han betrakta henne. Ett runt ansikte, mycket vackert, omgavs av ett blont hårsvall. Ögonen var bruna, trodde han, munnen fyllig och brösten stora. Viktigt, enligt Miguel. Han kom på sig själv att sitta och hetsa upp sig. Han skrattade inombords åt det bisarra i situationen. Här satt han, suktandes efter modern till det barn han tidigare under morgonen kört på. Om hon visste vem jag var, skulle hon nog bli upphetsad fast av en helt annan orsak, funderade han vidare.

Studien av den olyckliga modern avbröts av att han lade märke till en polisbil utanför fönstret. Ut klev en stor, rundlagd man. Mannen hade uppenbara problem med att ta sig ur bilen. En kombination av överdriven stelhet och ett på tok för stort matintag, gissade Miguel.

Vid receptionen språkade polismannen med den gråhåriga sköterskan. Hon pekade på Miguel. Polismannen nickade artigt tillbaka, vände sedan ett kvarts varv och styrde stegen mot Miguel. Ju närmare polisen kom desto större blev han. Iklädd oljerock, spetsiga boots och cowboyhatt, såg han ut som Dirty Harry plus hundra kilo med skepparkrans. Väl framme var han nog en av de största människor Miguel hade sett. Både till längd och bredd.
- Vem av er är Miguel Melkersson?

Polismannen tuggade frenetiskt på ett tuggummi. Det såg inte ut som han gillade det utan att det var en del av hans image.

Av Mikael Gustavsson 27 jul 2001 10:16