Morris och gröna små äpplen

Han hade likadant hår som sångaren i Led Zeppelin. Fast svart. Hans kropp var senig och smärt,men inte särskilt muskulös. På varje axel hade han tatueringar. Motiv av dödskallar i färg av blått och svart. Oftast gick han klädd i jeans. Inte sällan var byxorna för korta. Men han verkade aldrig bry sig. Fötterna var nästan alltid skodda med spetsiga boots. Vid första anblicken var det lätt att ta honom för en övervintrad raggare. Och visst hade han attribut som raggare ofta har. Men det var hans temperament som var det mest utmärkande, hans ofta helt uttömmande sinne. Han var en bra grabb med en särklassig karaktär.

Han hette Johnny, men kallades för Morris. Han fick smeknamnet som tonåring, under en nyårsfest, efter det att han hade eldat upp en bil. En Morris. Hans lynne skapade vissa problem. Det som jag uppskattade med Morris var hans humanistiska läggning. Han var sympatisk, utan att han behövde vackla på sin egen identitet. Så minns jag Morris.

Det är i mitten av nittiotalet. Den skånska vintern är strängare än på många år. Det har varit fiskdöd i nästan varje sjö. Isen ligger tjock, småfåglarna slåss i julkärven och Vägverkets anställda arbetar övertid för att hinna salta överallt. Peter Lemarcs toner fortplantar sig genom alla mina rum. Jag känner mig avslappnad och bekymmerslös.

Ikväll ska den årliga firmafesten äga rum ute på Kärö, en liten ö i Blekinges skärgård. Värden, min arbetsgivare, har ordnat både transport och övernattning. Klockan fem är det samling i Visslinge, en ort utanför Kristianstad där min chef och hans fru bor. En timme senare ska bussen hämta oss. Ett par drinkar, tilltugg och meningslös konversation är sådant som ska ske däremellan. Jag har varit anställd tillräckligt länge för att känna till rutinerna. Jag, Morris och Anton brukar hålla ihop. Både på jobbet och privat. En gemensam faktor är att vi alla är ungkarlar.

Pyttipannan fräser i stekpannan. Jag slår ner värmen och rör om. Mina kläder hänger på pinnstolen. Gråa byxor, svart skjorta och en färgglad julslips som är inköpt just för kvällens ändamål. Morris och Anton har lovat att hämta mig. Jag steker två ägg, häller upp kall mjölk och avnjuter maten. Det är ingen stor måltid, men tillräcklig för att dämpa suget som har känts sedan middagstid. Det tunna snötäcket ser ut att vara prytt med små diamanter. Det glimmar och gnistrar. Allt är stilla. Dagar som de här är ovanliga. En snabb titt på klockan och jag förstår att jag måste skynda mig. En snabb dusch, en omgång med tandborsten och på med kläderna. Ett problem uppstår när slipsen ska knytas. Själva knuten är problemet. Jag hänger tillbaks den på stolen. "Anton kan säkert knyta", tänker jag.

Det ringer på dörren. Innan jag ens hinner vända mig mot den öppnas den. Det är Morris som gör entré. Han hälsar inte. Det är inte Morris stil. Istället säger han, på ett vis som bara han kan:
- Vad är det för jävla skit du spelar? Orden kom inte oväntat.
- Du vet vad det är, svarar jag.
- För helvete! Det är fest ikväll, grabben. Lika bra man börjar med en gång, säger han.

Samtidigt som det pyser till. En halvliter starköl på burk kluckar när den vändes med botten mot taket. Han sätter en cigarett mellan läpparna.
- Du röker inte här inne, säger jag, utan att titta på
honom.

Anton kommer in i husvärmen. Han är en tillbakadragen figur som alltid ligger lågt. Jag litar på honom, har känt honom länge och vet vad han går för.
- Hur är läget?, frågar han, stående med båda händerna i byxfickorna.
- Det är lugnt. Jag är strax klar. Du kör va? replikerar jag.
- Till Visslinge, inte längre, svarar han med ett litet leende på läpparna.

Anton är en liten rund man med rött tjockt hår. En av hans speciella egenskaper är att han aldrig använder sig av svordomar. Med tanke på att han umgås med både Morris och mig så förefaller det vara rena undret. Hittills så har han vägrat bli påverkad. Anledningen till hans vårdade beteende har jag aldrig tagit reda på. Han är som han är.

Morris står med ciggen i munnen och blickar ut över det vita landskapet.
- Vad fan hette den där sagan? frågar han.
- Vilken jävla saga? svarar jag.
- Det var evig vinter, ett stort lejon och förstenade människor, den gick på TV för många år sedan, tillägger han.
- Narnia, eller nåt sånt, svarar jag utan att vara övertygad om att ha rätt.

Han blir kvar vid fönstret. Han står tyst med en filosofisk glimt i ögonen. Han tar en ordentlig klunk, utan att släppa blicken. Anton och jag tittar undrande på varandra.

Jag upptäcker att spisen fortfarande är påslagen, stänger av den och knäpper på radion. Jag brukar ha radion igång. I avskräckande syfte om nyfikna tjuvar skulle våga sig in på husknuten. Jag slår ifrån stereon och tänder alla fönsterlampor.
- Ska vi dra? frågar jag.
- Visst, svarar Anton.

Morris säger ingenting, går direkt ut, eftersom han aldrig tog av sig skorna när han kom. När jag och Anton kommer ut i vinterkylan står Morris och bolmar för fullt. John Silver. Utan filter. Jag sätter mig i baksätet i bilen. En Taunus. Bilen är i dåligt skick, sätena slitna och lacken matt. Bilstereon ligger lös bakom växelspaken. "Jävla skitbil", tänker jag.

Anton öppnar dörren, kliver in och drar bältet över sin mage. Jag kan, genom den isbelagda rutan, se Morris slänga ciggen i snön. Den äckliga lukten följer honom in i bilen. Han använder onödigt mycket kraft, när han drar till dörren. Hela bilen skakar, Anton startar och i ett sävligt tempo börjar bilen röra på sig.
- Ta det nu lugnt för helvete, säger jag med bas i rösten.
- Ja, ja. Men som tur är så är det saltat överallt, svarar Anton.
- Ja, det är en jävla tur, skrattar Morris likgiltigt.

En normal bilfärd till Visslinge tar en kvart, men med rådande väglag så har vi räknat med tjugo minuter.
- Satan också! Jag glömde slipsen, fräser jag.
- Jävla trams, skit i den. Se på mig, jag har ingen och lika snygg är jag för det, kommenterar Morris.

Han tar en ny klunk och jag kan höra hur det rinner i halsen på honom.
- Skicka hit en öl Morris, säger jag med en uppgiven röst.
- Ska bli, svarar han förnöjsamt, och ger mig en burk.

Anton sitter tyst bakom ratten. Hans stora dubbelhaka har tydliga sår från en rakhyvel. Den blåa täckjackan spänner ordentligt kring hans väl tilltagna ryggtavla. Han ser ansträngd ut och hans andetag kan höras. Morris börjar fumla med stereon. Anton verkar vara i andra tankar, han märker inte att Morris rattar och knappar, utan att minsta ton gör sig hörd.
- För helvete, hur får man liv i den här apparaten? säger han med märkbar irritation.

Anton väcks från dagdrömmeriet. Det är först nu som han lägger märke till Morris trevande försök.
- Det ligger en svart gummiklubba i handskfacket, ge mig den, säger Anton med en ovanligt självsäker röst.
Morris gör som han blir tillsagd, Anton greppar skaftet och drämmer till stereon. Det sprakar till. I nästa sekund flödar musiken ur högtalarna. Det är Pearl Jams "Alive" som hörs.

Ljudkvaliteten är usel, men just den låten kräver ingen dyr anläggning för att vara bra. Morris och jag utbrister i en gemensam skrattattack. Våra ögon fylls av tårar.
- Du är för jävlig Anton, säger Morris medan han torkar sina ögon med ena skjortärmen.

Anton ser självbelåten ut, drar ett djupt andetag och lägger klubban vid sidan om stereon. Jag tar ett par klunkar.

Det har börjat skymma. Horisonten är mörk och långa skuggor har börjat falla på de vidsträckta åkrarna som kantar E22:an. Himlen är molnfri, en riktigt kall natt är att vänta. Bilen håller en stabil kurs, trots snöslasket som piskar i hjulhusen. Vi tar av vid Kristianstad och fortsätter norrut mot Visslinge.

Morris bryter tystnaden.
- Det är verkligen läge för fest ikväll, säger han.
- Det ska bli kul, svarar jag.
Anton nickar. Jag gäspar till. Bullret i bilen och ölen i magen gör mig dåsig.

Jag slocknade till. Om det var av tröttheten eller olyckan vet jag inte. Det kvittar. Morris dog den där kvällen. Ett par kilometer norr om Kristianstad fick Anton sladd med bilen. Väggreppet försvann, bilen hamnade upp och ner. Det fanns en brunn på åkern där vi landade. Morris knäckte nacken när taket trycktes in. Enligt läkarna så dog han omedelbart. Anton och jag klarade oss helt utan blessyrer.

Det är nu flera år sedan olyckan hände, men jag kommer fortfarande ihåg drömmarna som jag hade innan jag vaknade upp. Jag drömde att jag pallade äpplen hos Monica Zetterlund. Gröna små äpplen. Jag drömde att jag landade med en helikopter vid Gula floden i China. Det sista jag minns var att i en av drömmarna så fanns den där häxan i Narnia med. Hon som förvandlade människor till sten i sitt vinterlandskap.

Av Jonas Nilsson 21 jul 2001 18:22