Värmlänning i Stockholm

Jag har bott i Stockholm i två år. Jag skulle aldrig flytta hit, det var min bestämda åsikt väldigt länge, men nu är jag här.

Jag tyckte som så väldigt många andra på min hemort att Stockholmare verkade stroppiga, modefixerade, ytliga och otrevliga. Fast jag på sin höjd träffat en handfull "äkta" Stockholmare genom åren. De var för övrigt hur trevliga som helst.

Att jag trots min motvilja ändå hamnat i huvudstaden har sina orsaker, men det är inte det jag vill prata om. Det jag undrar är varför så många ute i landet har så avig inställning till Stockholmare?

Jag har funderat lite och tror att jag kan komma med en förklaring. Den är alldeles självupplevd och handlar om att jag är uppväxt i en liten värmländsk ort där jantelagen fortfarande är rådande i stor utsträckning. Även om välkomstskylten innan man tar höger i rondellen mot centrum, lyder något i stil med "Här har vi upphävt jantelagen". Bara det.

Som dotter till två generationers egna företagare som svarar för en betydande del av arbetstillfällen på orten, vet jag mycket väl att jag inte ska tro att jag är nåt bara för att så många har hört talas om min familj. Inte bara hört talas om för den delen, utan har bestämda åsikter om.

I tonåren var detta oerhört jobbigt - att träffa på fulla, arga arbetare på ortens hotellbar som bara ville en sak - prata skit om min far. Det gick så långt att jag började hålla med, vilket skapade en extra, onödig, familjekonflikt.

Granntjejen drog till Stockholm efter gymnasiet. Visserligen var hon redan ett hett ämne under skoltiden kan bland annat ha att göra med att hennes pappa driver ortens, mig vetande, enda advokatbyrå men efter flytten blev hon ännu mer intressant; "Jag träffade henne på hotellet. Men guuu va konstig hon är! Ormskinnsbrallor, vem tror hon att hon är?".

Själv var jag för rädd för att dra direkt efter gymnasiet. Men jag ville naturligtvis inte bo kvar hemma. Unga och fattiga bestämde vi, några ur kompiskretsen, att vi skulle flytta ihop och bilda kollektiv i en gammal herrgård.

Att bo i kollektiv är konstigt. Det gör bara hippies och knarkare. Så ganska kort efter att vi flyttat in fick jag reda på att en servitris i hotellbaren hade fått sån fruktansvärd huvudvärk när hon serverat mig och mina kompisar, och att det berodde på att vi satt där och rökte hasch. Strax därefter hörde jag att "där på herrgårn, där är de så höga att de måste ha fönstrena stängda för att inte flyga ut". Det var för övrigt en ganska nära kompis som sa det.

Så flyttade jag då tillslut. För att plugga på högskola i en mindre stad i södra norrland. Det var skönt att träffa människor som inte brydde sig ett dugg om vad min far gjorde eller att jag hade bott i kollektiv. Inte på samma sätt iallafall. De tyckte snarare att det var intressant. Problemen började först när jag åkte hem och hälsade på efter ett år.

Hotellbaren: "Men vad du pratar konstigt, du kan väl prata så man förstår. Eller har du blivit för fin nu?".

Jag har visserligen aldrig haft nån utpräglad ortsdialekt, men visst hade lite av värmländskan försvunnit. Eller snarare blandats med annat. Vissa vokalljud, särskilt "ö", lät annorlunda i min mun, och vissa ändelser som jag innan hoppat över, hade jag nu börjat lägga till "jag vet int" - "jag vet inte".

Det här gjorde alltså att mina gamla klasskompisar fick problem att förstå mig, och att jag i deras ögon försökte spela förmer än andra.

I min hemort är det en SKAM att prata fint. Det är också en skam att vara för trevlig, för uppfostrad, hjälpsam eller att ha för bra bordsskick "Ska vi inte vänta tills alla kommit och satt sig vid bordet?" "Det är väl ingen finbjudning heller!".

Det är däremot ingen skam att vara för full i hotellbaren eller att slåss på torget, eller att knulla runt med hela kompisgänget.

Men det är en skam att flytta till Stockholm. För det gör bara de som tror att de är nåt. De som inte tycker att orten längre "duger", utan måste beblanda sig med andra som också tror att de är nåt. Så är det, för det märks ju när de kommer hem, de kan ju inte ens prata normalt, och de är sådär otrevligt trevliga som ingen normal männska är, bara en sån sak som att ta i hand! Och skulle inte jeans och fodrad jeansjacka duga på hotellet? Måste de gå i skinnsbyxor? Som nån annan jävla kändis?

På min hemort tycker man att stockholmare är stroppiga, modefixerade, ytliga och otrevliga. Men det är inte stockholmarna själva, utan vi emigranter, som ger bekräftelse åt fördomarna.

Av Lina Sundberg 19 jul 2001 10:00