Om nation och förräderi

Gunnar Eriksson initierar en mycket intressant fråga "Landsförräderi - en frågeställning", Sourze, 15 juli.

Ett landsförräderi innebär en handling som sviker ditt eget lands intressen och i grova fall äventyrar detta lands befolknings hälsa. Det kan till exempel innebära att jag gör mig skyldig till landsförräderi om jag har tillgång till hemligstämplat material från försvarsmakten och lämnar ut detta till myndigheter i ett annat land.

Konsekvenserna av min handling kan nämligen bli att en stat som vill anfalla Sverige känner till hur vårt försvar fungerar och kan inrikta sig på våra svagheter och kanske sätta försvaret ur spel.

Jag har då, som det heter, "äventyrat rikets säkerhet". Om jag däremot stulit liknande dokument från ett annat land har jag istället gjort mig skyldig till spionage. Det är också ett allvarligt brott, men ses snarare som patriotiskt. Själva essensen i landsförräderiet är att jag på något sätt svikit "de mina".

För att problematisera landsförräderiet i en framtida europeisk union måste vi först undersöka dess grunder.

För tillfället har vi kvar en formell nationalstat. Det finns olika uppfattningar om vad en stat är. En del har beskrivit staten som den apparat som tillvaratar den härskande klassens intressen, andra har senare kallat den ett fält inom vilket individer eller grupper förhandlar om och fördelar makt.

Gemensamt för de flesta är att staten ses som organisatör av det civila samhället. Det civila samhället består av medborgarna och dess nätverk, och staten kan alltså ses som en slags "webmaster" eller kurator.

Vidare menar en del att denna kurator bör ha stort inflytande för att garantera rättvis fördelning enligt vissa moraliska principer kommunitarism, medan andra vill låta kuratorn ansvara för ett minimum av nödvändiga uppgifter så att det civila samhället kan reglera sig själv libertarianism.

Med begreppet Sverige menar vi oftast summan eller produkten av staten och det civila samhället. Vi kan beskriva det större begreppet Sverige genom att säga att staten och det civila samhället tillsammans ger upphov till yttre effekter, som i sig är nödvändiga för att upprätthålla systemet. Dessa effekter är kultur och nationalkänsla.

Således har vi vissa gemensamma uppfattningar om vad Sverige är och vad det innebär att vara svensk, och dessa uppfattningar brukar inte handla om organisation utan om identitet.

Hur denna identitet har skapats är en komplicerad fråga, och det finns många olika uppfattningar. Där en del tror på grundläggande väsen och blodsband, menar andra att de styrande genom propaganda konstruerat en "svensk historia" som lär befolkningen att tycka om sitt land genom att förknippa självet med landet. Mellan och kring dessa uppfattningar finns givetvis många varianter och nyanser.

Den nationella identiteten är en nödvändig faktor för att konstruera ett brott som kallas förräderi. Ett förräderi måste nämligen vara ett brott mot en lojalitet som bär betydelse.

Robin Hood ses inte som förrädare eftersom han är lojal mot det civila samhället, i en kontext där staten/makten ses som utsugare. Han skulle snarare göra sig skyldig till förräderi om han var lojal gentemot staten istället. Så för att brottet jag beskrev i början - jag lämnar ut dokument om försvarsmakten - skall bli mer än en stöld, måste vi ha en uppfattning om en nationell gemenskap.

Visserligen kunde jag i händelse av ett reellt krig vara skyldig till medhjälp till mord, från ett rent pragmatiskt perspektiv, precis som Saab, Ericsson, Bofors och andra som är inblandade i vapentillverkning, men nu är ju "verkligheten" ordnad så att mord inte är mord i krig.

Vad händer då om den formella nationalstaten upplöses och kommer att ingå i en europeisk union som övertar statens tidigare position?

Vår identitet är naturligtvis trögare än juridiken och många kommer fortfarande att se Sverige som Sverige, men juridiskt sett måste jag förmodligen resa utanför unionens gränser med det hemligstämplade dokumentet för att kunna utöva landsförräderi.

Som jag ser det bygger brottet på existensen av en lojalitet. Om jag personligen inte ser mig tillhörande denna gemenskap finns inte lojaliteten, den har ingen legitimitet eller funktion, och jag kan därför inte se mitt brott som annat än en stöld.

Jag kan se hur brottet påverkar ett "land" som jag vet att andra bekänner sig till, men jag har bara utfört ett förräderi om jag tillhört landet. Frågan är då om jag tillhör landet för att jag själv känner så, eller för att det står i några papper.

I en europeisk union kommer vi förmodligen att se dessa mekanismer än tydligare, eftersom vi nu är vittnen till skapandet av en gemenskap. Vi kommer alltså själva vara där om det nu är så att de styrande vill påverka oss genom att skapa en europeisk historia som lär oss att tycka om vårt nya land, precis så som vissa menar att Sverige skapades.

Detta har beröringspunkter med vad Gunnar Eriksson skriver i sin ovan nämnda artikel: "... ett förräderi riktat emot det egna landet, eller riktat emot en ekonomisk/politisk idé ...".

Vi kommer uppleva en brytningspunkt mellan då och nu. Igår finns Sverige, som kanske är en idé, och nu finns den Europeiska Unionen som vi ser är en ekonomisk/politisk idé.
Sedan kan vi tycka att denna idé är bra eller dålig, men vi ser den skapas.

I denna brytning kommer förmodligen Sverige att kännas mer autentiskt, eftersom denna idé är äldre och även de som inte kände så stor samhörighet med idén om Sverige kanske känner ännu mindre samhörighet med Europa, vilket gör att Sverige uppvärderas. Andra kommer tvärtom känna sig mer hemma i en större union än vad de gjorde i Sverige.

Således kommer vissa betrakta det som ett förräderi att flytta makt från Stockholm till Bryssel eftersom det är ett brott mot lojaliteten med den svenska gemenskapen, medan andra kommer betrakta det som ett förräderi att välkomna till exempel Makedonien i unionen, eftersom detta är ett brott mot deras bild av Europa.

Vidare kan vissa till och med betrakta det som ett förräderi mot den "stora" gemenskapen Europa att behålla makt, fördelar och hemligheter inom den gamla nationalstaten.

Alla stater måste någon gång skapas. De flesta stater har formats genom en kombination av språktillhörighet och styrning. I språk inkluderar jag även praktiker, såsom kulturella ritualer och levnadssätt.

Även Sverige har skapats till större eller mindre del "från ovan", genom till exempel etableringen av Lunds Universitet och turerna kring Skåne och Danmark. Eftersom Sverige nu fått några år på nacken, kan emellertid många identifiera sig med Sverige och ser det som en del av sin identitet.

Således kan en ny juridisk lojalitet gentemot en europeisk union te sig icke förankrad i våra rötter. Det blir lojalitet mot en ekonomisk/politisk idé. Förmodligen har även Sverige fötts på liknande vis, och detta illustrerar det vanskliga med begrepp som folk, kultur, identitet och lojalitet - de kategorier som möjliggör förräderiet.

Vart går egentligen gränserna?

I Gunnar Erikssons text spårar jag en oro för avdemokratisering, att makten flyttas längre från folket. Denna oro delar jag och många med Eriksson och det är en ständig vågskål mellan gemenskap och maktfördelning.

Ju större överlevnadsenhet, desto större möjligheter till maktkoncentration. En överlevnadsenhet är den grupp människor som tillsammans är självförsörjande. Vissa jordbruksbyar är således en överlevnadsenhet på 100 personer, medan de flesta stater idag är en överlevnadsenhet endast tillsammans med de andra stater som de handlar med.

Små direktdemokratiska överlevnadsenheter ger mindre möjligheter att koncentrera makten och fjärma den från folket, samtidigt kan självförsörjning leda till protektionism och nationalism.

Hur vi ska organisera vår gemensamma planet är alltså ingen okomplicerad fråga. Det blir inte bättre av att politiker koncentrerar sig på identitetslekar och återval, istället för att tala klarspråk med medborgarna.

Av Martin Karlsson 17 jul 2001 10:39