Fanatikern

Orkar jag en gång till? Jag är slutkörd men samtidigt bubblar hela kroppen. Jag ser mig omkring. Slutkörd. Jag möter en blick och just nu vet jag exakt vad denna okända människa känner! Ett leende och jag vet att han också vet. Vi vänder oss åter mot scenen, en nedsläckt övergiven scen. Ni kan inte lämna oss nu! Vi vill ha mer!

Ja! Bandet är tillbaks. Jag förbereder mig. Spänner mig och trampar takten till musik som ännu inte hörs. Batteristen säker hakan mot bröstet och lyfter trumpinnarna mot taket.

En monoton melodi rör sig stilla genom det ljusfattiga rummet och jag sluter ögonen. Resten försvinner. Vaggar sakta i takt och faller gradvis in i rytmen. Jag stänger in mig - nej - låter mig stängas in. Jag är tonerna, instrumenten, och jag spelas med en hänsyslös försiktighet.

Jag känner igen mig, men ändå är det annorlunda. Just när jag tror att jag vet, när jag tror att jag kan, förändras musiken en aning. Så lite att det knappt märks. Jag ler och förstår precis.

Försiktigt, försiktigt, sakta och plockande leker melodin med mig. Den sluter in mig i sina armar och lägger sina händer på mitt bröst. Den kysser min panna, smeker min kropp, slickar min rygg. Jag sväljer och den äter upp mig, lite i taget, lite i taget.

Plötsligt brakar det lös! Det våldsamma ljudet spränger mina öron. Jag skriker och slår tillbaks. Adrenalinet dränker mig. Jag kan knappt andas. Vågar inte vakna, låter mig manglas sönder. Exploderar. Splittret blir till is innan jag sprängs ännu en gång. Och igen. Och igen! Ta mig med! Sluta inte!

Lika plötsligt som explosionen tagit mig, försvinner den sakta bort och för mig åter till den monotona melodin. Jag är slutkörd, rusig, som innan, men hittar tillbaks till den vaggande rytmen.

Så är allt tyst. Jag vaknar motvillig bland människor utan ord. Bandet är borta. Det hörs inga rop efter mer. Jag ser mig omkring ännu en gång. Hans ögon är nu blanka, fyllda av tårar, och jag öppnar lungorna för att andas in.

Av Lina Sundberg 15 jul 2001 11:53