Stackars syster Visby, Sveriges riksluder nr 1

Saknar så mitt Visby. Denna undersköna stad som nu i sommartider tvingats förvandla sig i skökans skrud. Nedlåten att bjuda ut sig till vilka lågt stående svinerier som helst. Allt för att behaga och tillfredställa den årligt förekommande turistinvasionen. Men trots detta så anar jag henne ändå i hennes rätta skepnad. Värdig, generös, erfaren och mycket vacker. Mycket, mycket vacker i sin blomstrande färgprakt.

De flesta gotlänningar verkar välkomna "grisarna", vilka bökar runt i ordning och reda och sätter allt ur spel. Varenda kvadratmillimeter är tagen i besittning. För de permanent boende finns inte plats i detta skövlandets tid. Egentligen är det nog det ingrodda ryggmärgssyndromet; fastlandskomplexet, som är nedärvt i deras landskapssjälar. För inte kan väl någon vettig människa med sitt sunda förnuft i behåll välkomna dräggen och dräggeriet.

Gotlänningen är förmer än så. Åtminstone de flesta. Utom de som gör sina pengar på prostitutionen vill säga. Kommunhallickarna som säljer Visby som Sveriges riksluder nummer ett. Här mängs gator och torg, krogar och klubbar med ett utbud som slår ut både Kiviks marknad och Las Vegas. Till och med Bert Karlssons gudsförgätna lurendrejeri ligger i lä.

Visby är som sagt under sommartid en skändad stad. Naturligtvis ges här också ett utbud av hög klass. Både inom kultur och nöjessektorn. Men i jämförelse med all överösande skit tenderar detta oförglömliga ändå att försvinna. Trampas över. Ledsamt, men ett faktum.

För kvalitét är annars något både Gotland och Visby kan briljera med. Varför inte stå för detta sommartid? Varför till varje pris försöka tillfredställa effektsökande tomma själar?

Det finns faktiskt turister som kommer för att njuta av våra vägrenars vallmo och cikoria. De som hellre badar ögonen i blåeldshavet med sin vanligtvis blekfeta, men sommaren till ära "kärringgrillade" lekamen i Toftabadet.

De finns de som vill uppleva solens rödgade upp och nergång i vårt vackra blå. Det finns de som kommer hit för att uppleva Gotland och Visby. Dem välkomnar jag med öppen famn. Resten kunde det vara skottpengar på. Enda gången jag själv skulle begagna vapen tror jag. För att ytterligare förstärka baksidan på invasionen måste nämnas tillgången på platser gällande vår förnämliga färjetrafik. Att som fast boende på denna eftertraktade ö försöka ta sig till fastlandet, kräver en framförhållning på minst två månader. Att både person och bilplatser prioriteras turisters till och frånresor är klart störande. Fast detta skall jag inte skuldbelasta någon annan än Destination Gotland för. Våra superhallickar nummer ett. Borde nog till syvende och sist porta dem i stället för dräggen.

Hur som helst. Nu skiner solen med sin efterlängtade värme. Visby badar i dess strålar. Jag försöker att fotledes tränga mig fram på strandpromenaden mot botaniska trädgården och lovordar trots svårframkomligheten varje meter hos denna ändå så stolta stad med sitt högt burna huvud. Även om det tenderar att sänkas.

Av Anette Blomberg 13 jul 2001 16:42