En gravid mage - del 2

Tankar for runt i mitt huvud oavbrutet, tankar som jag skämdes för att jag faktiskt tänkte. Varför kunde jag inte bara känna glädje över att hon satt här, glad, nyfiken, spänd men ändå, hon satt hos mig?

Att maten skall tysta munnen gällde verkligen hos oss. Vi satt mittemot varandra, åt vår mat, och då och då log vi mot varandra. Lena bröt isen.

"Pappsen, vad är det, du ser sliten och ledsen ut?", sa hon och oron blev påtagligare hos henne när orden kom. Hon tittade på mig med sina forskande mandelformade bruna ögon. Oavsett vad frågan gällde så fanns glimten i hennes öga. Glimten täcktes av en svag hinna, hennes ögon glänste mer och mer, tårarna var på väg.

"Jag vill att du skall bli glad, därför att det verkligen är roligt att äta middag hos dig och jag har en fantastisk nyhet. Du kommer att bli överraskad. Chockad kanske. Jag skulle inte berätta för dig för det är en del av din födelsedagspresent, men jag kan inte hålla mig längre."

Hon skuttade av glädje precis som när hon var liten, skuttade runt mig och kramade om mig, sedan satte hon sig i mitt knä, tog min hand och lade på sin stora mage och jag kände att barnet sparkade. Jag flyttade handen efter bebisens sparkar och kände mig så uppfylld av glädje som bara en morfar kan vara.

"Är du glad för ditt första barnbarn?", frågade hon och glädjen vibrerade i hennes ögon.
"Vad kan man svara på en sådan fråga...? Jag är lycklig."
"Jag får inte gråta! Maskaran kommer att smeta ut sig", fortsatte Lena för att nästan förklara för sig själv.
"Pappsen, det jag ville berätta var att, du var mycket enträgen att få veta varför jag gjorde slut med Peter. Han är inte far till mitt barn, det är inte hans barn."

Hon stannade upp och konstaterade min förtvivlan. Inte moralisk, men att jag var rädd för fortsättningen som skulle komma. Oavsett vad det var.

"Jag var inte otrogen", sa Lena obestämt.
"Om du inte var otrogen hur kom då barnet till?", hakade jag på hennes ord.
"Jag gjorde slut med Peter innan barnet blev till. Jag ville inte att Peter skulle få reda på det senare att det inte är han som är far till barnet. Jag kunde inte vara oärlig mot honom. Jag älskar honom fortfarande men..."

"Jag fattar ingenting! Du säger att du älskar honom, men du bär någon annans barn. Du säger dessutom att du inte var otrogen. Hur går det ihop? Det får man förstås inte veta, vems barn det är?", fortsatte jag lite spydigt.

"Förlåt Lena, jag har ingenting med det att göra, bara du känner dig lycklig."
"Ja, du har mycket med det att göra, jag vill göra dig glad och lycklig."
"Mig, vill du göra mig lycklig? Jag känner mig otroligt dum. Nu måste du förklara! Jag begriper ingenting längre."

Lena tittade på mig och en rädsla märktes i hennes ögon, glädjen var frånvarande, hon tog tag om min hand för att få stöd.

"Det är Davids barn. Din Davids!"

Luften stelnade till i rummet. Åskvädret var här. Blixten hade slagit ner och den skulle slå ner om och om igen. Lena kände att det inte längre var läge för att sitta i knät på sin far.

Hon gled långsamt bort från honom och satte sig på stolen mittemot och fortsatte: "David ville ha ett eget barn. Jag vet att ni har pratat mycket om det och hur svårt det är att få ett eget barn. Jag ville ställa upp för honom, göra er lyckliga. Därför har jag gjort en insemination och det lyckades."

Jag kände mig rasande, förtvivlad. Ville bara försvinna, men jag satt bara tyst med all ilska inom mig. Sedan hoppade jag upp från köksbordet. Gick fram och tillbaka i lägenheten.

Jag var tyst men inombords pågick det ett krig. Krig av den värsta sorten. Jag hatade David som kunde göra så mot mig, med min egen dotter. Varför ställde min dotter upp? Jag skulle vråla ut min ilska, en vilja av att vara obehärskad för en stund.

I vardagsrummet kastade jag en vas i golvet så att keramikbitarna flög överallt. Lena blev rädd och ville tysta ner mig, men min ilska var mer än bara det hon berättade.

Lena var inte så förstående för min ilska, hon försvarade både David och henne själv.

Jag satt i vardagsrummet med känslor hoppande mellan förtjusning, glädje, sorg och förtvivlan, rädsla och förskräckelse.

Jag visste att det värsta kvarstod. Jag måste berätta för Lena att David var död. Jag kände att det inte fanns någon återvändo, nu måste jag berätta.

"Lena jag måste prata med dig", fortsatte jag, kunde inte kontrollera mig längre. Hon gick i försvarsställning direkt.
"Det går inte att göra abort!"
"Det vet jag också! Du är i åttonde månaden. Det var inte det jag ville säga. Du vet att David reste till New York för en månad sedan."

Jag fick svårare att andas och benen började skaka när jag såg Lenas nyfikna ögon. Gömde mitt huvud i mina händer ett tag och började prata.

"Han kommer aldrig tillbaka", sa jag och blev själv förvånad över mina ordval. "Jag menar", tänkte jag fortsätta, men Lena blev utan anledning överdrivet upprörd.

"Vad menar du?", sade hon, men hennes fråga slukades av min tystnad. "Vad menar du med att han aldrig kommer tillbaka? Har han lämnat dig? Har han hittat någon annan? Hur länge har du vetat om det?"

Det bara forsade frågor ur henne, utan att hon egentligen väntade på svar. Hennes tidigare sårbarhet och försvar förvandlades till attack. Mycket hård och hänsynslös attack.

"Ja, på sätt och vis lämnade han mig". Jag hann inte till slutet av meningen förrän Lena avbröt igen.
"Vadå på sätt och vis? Kan du inte vara tydligare. Pappa, vad hände?"

För mig fanns bara en enda tanke; att skona henne från allt, men jag var tvungen att lägga alla kort på bordet.

"Så här ligger det till Lena...", började jag och fattade att situationen var värre nu när hon hade berättat om barnet. Det var svårare att prata om Davids död med min dotter nu.

"David är död", sa jag kort. Min röst var kall, saklig utan att ge eller ta emot medkänsla. "Han dog i New York. Efter att han hade besökt barnen som vi ville adoptera så tog han en taxi. Taxin blev påkörd från sidan av en limousin. David fick allvarliga skador och dog i ambulansen på väg till sjukhuset."

Jag malde på om vad som hade hänt i säkert flera minuter när Lenas skrik högg som ett svärd i luften.

"Sluta, jag vill inte höra mer..." Hon gick fram till fönstret och tryckte sitt huvud hårt mot det kalla glaset. Hennes snor och tårar blandades utan att hon brydde sig om det. Jag fick torka av. Hon kramade om mig hårt, utan någon tanke på att hon någonsin skulle släppa mig.

Minuterna gick långsamt och sorgen övertäckte oss båda. Helt oväntat och med stor styrka sköt hon mig ifrån sig med elak min.
"Jag hatar dig, hatar dig, fattar du vad jag säger?", sa hon och jag blev skrämd av vreden i hennes ögon. Munnen var som en knivsegg, smal och vass.

"Kommer alltid att hata dig, jag bär Davids barn. Det är mitt barn, men jag kommer se till att du aldrig får träffa ditt barnbarn. Aldrig! Du sviker mig hela tiden. Du gjorde det när du lämnade oss ensamma med mamma."

Lena var alldeles utom sig av vrede, kastade servetten på bordet och gick ut i hallen för att ta på sig sina skor. Jag försökte hejda henne genom att hålla henne tillbaka, men utan resultat. Hon var envis, stark som en oxe.

"Vi måste kunna prata med varandra! Det är inte mitt fel att David dog. Skulle jag ta livet av mig bara för att han är död?" Jag märkte att min röst blev högre, grövre och utan hänsyn.

"Jag älskar honom, men ingen kan väcka honom till liv. Jag vill leva och visa uppskattning för dem som lever. Jag älskar dig, Lena, och jag kommer att göra allt för er. Du bär hans barn. Mitt barnbarn."

Många tankar och bildsekvenser dök upp för mig i mitt huvud. Hur hade David tänkt när han tillät sig att göra insemination med min dotter! Visste han att min dotter väntade hans barn! David? Tankar i överflöd. Hatade David för att han dog, för att han gjort min dotter med barn, för att han ställde till det för oss...

"Jävla David!", skrek jag när dörren smälldes igen efter min dotter. "Jag hatar dig, David!". Jag gled långsamt ned längs väggen tills jag satt hopkrupen på golvet i hallen.

"Min älskade dotter... Gå inte... Min älskade David... Varför... Jag saknar dig mycket. Du har ett barn. Du har barnet som du längtade efter."

Ytterdörrens smäll hördes ända upp till våningen ovanför. Jag reste mig upp och gick till köksfönstret där jag såg min dotter gå, vankande men ändå med långsamma bestämda steg med den stora magen.

Jag kände mig maktlös. Hennes kontur blev suddigare ju längre och längre bort från huset hon kom. Jag kunde inte, fick inte låta henne gå, så jag sprang efter henne trots att det var svårt att springa i den tunga snön. Tog tag i henne för att få henne att stanna.

"Du får inte gå! Vi måste kunna prata!" Hon slet sig loss från mig och gick tungt vidare. Återigen sprang jag efter henne och tog ett hårt tag i henne. Hennes försök att komma loss från mina tag lyckades och hon ramlade med en stor duns på snön. Hennes skrik hördes som ett sorgset läte i tystnaden.

"Mitt barn", ropade Lena. "Pappa, barnet", och för ett ögonblick kände jag mig handlingsförlamad. I hennes ögon blandades oro och rädsla så att de glada bruna ögonen blev svarta.

Hon ville att jag skulle hålla hennes hand och stödja henne, men hon hade svår värk. Ambulanspersonalen lyfte upp henne, och hon höll fortfarande min hand. Jag var på väg in i ambulansen, men hon protesterade. Hennes protest var så stark att jag gav mig. Jag inte fick följa med. Jag tyckte att det var viktigare att hon kom fort till sjukhuset.

Efter några dagars undersökning och observation kunde hon åka hem. Hem till ensamheten och en total isolering från mig. En dörr stängdes för mig.

Bara hennes syster och hennes mamma fick besöka henne, och efter några dagars mycket intensiv övertalning flyttade hon till sin mamma och bodde där tills hon kände sig helt återställd, och för att månaden efter föda sitt barn.

Mitt barnbarn.

Davids son.

Av Marcel Aronberg 11 jul 2001 13:01