Möte med Pia - ensamstående mamma

Första gången jag träffade Pia var vid ett möte hos Socialförvaltningen där jag var inkallad för att eventuellt bli kontaktperson för hennes äldsta son.

Hon satt inte tyst en sekund under vårt möte. Hon skällde på sonen, på socialsekreteraren, på mig, på alla de män som hon haft förhållande med och på hela jävla systemet. En oavbruten flod av ord som blandades med tårar, bitterhet och ett rop på hjälp.

I egenskap av "stabil manlig förebild" åtog jag mig att ha veckovis kontakt med hennes son. "Jag gillar inte det här, men jag har ju för fan inget annat val", var hennes kommentar.

Trots sina 33 år ser hon ut att vara en bra bit över fyrtio.

Hon var sexton år när hon blev mamma för första gången, vilket gjorde att hon tvingades hoppa av skolan i förtid. Det var något hon upplevde som en befrielse, i skolan fick hon bara lära sig "att hon var dum i huvudet" och "att det aldrig skulle bli något av henne".

Hennes föräldrar hade inte heller några stora förhoppningar om hennes framtid. När hon berättade att hon var gravid, ville de inte ha henne boende hemma längre. Att de kastade ut henne förklarade de med att de hade nog med sina egna problem.

Vem som är pappa till den äldste pojken vet hon inte säkert, men för henne spelade det ingen roll då. Hennes tanke var att bli gravid, för om hon inte kunde bli något så kunde hon åtminstone bli mamma. Och med lägenheten hon fick genom det sociala, skulle hon få bygga upp sitt liv så som hon ville ha det.

Det skulle snart visa sig att det inte var riktigt så enkelt.

Efter sonen kom ytterligare tre barn som hon fick med tre olika män; flickorna och lillpojken. Vid 23 års ålder stod hon som ensamstående fyrabarnsmamma med begynnande missbruk och hot om vräkning.

Att leva sitt eget liv har det aldrig funnits utrymme för. Det har bara handlat om att försöka få dessa män att ta sin del av ansvaret. Vilket de vägrar; "Jag träffar bara skitstövlar, för vilken vettig man skulle vilja dela livet med en sån som jag."

Sedan ett år tillbaka är hon fri från droger, men det är desto svårare att slå sig fri från alla de människor som hör ihop med drogerna. Så gott som varje vecka kommer någon och knackar på hennes dörr och ber om en sovplats eller ett ställe att få tända på. När hon inte släpper in dem, blir det alltid bråk. Grannarna klagar och det sociala ställer krav som det varken finns kraft eller intresse av att leva upp till.

Hon har flyttat tretton gånger under en tioårsperiod

Det enda hon känner att hon klarat av är att hon lyckats behålla vårdnaden om sina barn. Även om hon kan se att priset för det har varit högt, så känner hon sig stolt över det: "Den som säger att jag är en dåligt mamma, slår jag på käften!".

För Pia sträcker sig framtiden inte längre än till nästa dag.

Även om hon är fri från droger idag, behöver inte det betyda att hon är det i morgon. Även om hennes äldste son bryter sin destruktiva livsbana nu, behöver inte det betyda att han aldrig mer hamnar snett. Och även om hon lyckas få papporna att ta mer ansvar, behöver inte det betyda att hon får det lättare.

Det är få människor jag mött, med en sådan styrka som Pia uppbär. Det mest tragiska i det är att hon använder all sin styrka till att hålla borta problem. Tänk om hon fick fritt utrymme att använda den kraften till något som gav henne något tillbaka.

Det räcker inte med livserfarenheten om det aldrig skapas utrymme att använda den konstruktivt.

Pia heter egentligen något annat.

Av Per Poulsen 10 jul 2001 11:36