En fin döing

Frank satt mittemot mig på ett överfyllt tåg. Jag var på väg till demonstrationerna i Göteborg. Frank är 75 år. Frank ler mer än den genomsnittliga PRO-pensionären. Frank är inte rädd. Sa han skulle ut och titta på demonstrationerna. Tyckte det var bra. Frank frågar mig: "Vet du vad bland det vackraste man kan se är?. Och jag tänker omedelbart på kvinnor. En solnedgång. Något "Kodak moment" jag har innanför hjärnbarken. Men på en mikrosekund blir filmen i huvudet till vinäger när Frank säger: "Det är när nån dör. Fast man får inte vara rädd, för då är det obehagligt. Men jag såg min mamma dö, och du, du vet det finns en del som säger att livet sitter här längs utmed varje sida av kroppen och jag såg hur livet försvann för henne. Ögonen slocknade". Hon somnade in.

Jag tänker på Frank, och jag tänker på testamentet jag skrivit med färgkritor som jag förvarar i garderoben. Jag tänker på hur rädd jag varit för att dö.

Hoppa till några veckor senare. Jag sitter och läser dödsannonser och hittar en, som också utspelar sig på ett tåg. Enligt annonsen har den avlidna personen en sovkupé och liemannen är kontrollanten. Och jag tänker att, så kan man ju också se det.

Jag undrar detta: varför det är så svårt att vara människa.
Och jag undrar varför alla är så rädda för döden. Ingår inte det i kontraktet? Du föds, du dör. Två punkter. Sen fyller man det tomrummet mellan koordinaterna med liv.
Men varje dag handlar allting om att inte dö: Vi måste bomba sönder det där landet för att annars dör vi alla.
Vi måste smörja rynkorna och hemorojderna för annars dör vi. Vi måste bli genier vid 15, för snart ska vi dö. Du måste konsumera dig in i evigheten, för om inte, så står kontrollanten där nästa gång du åker tåg; och du vet vem det är, vännen.

Hoppa till detta med att vara nån som vill göra det jävligt enkelt för sig: Jag vill tjäna pengar. Första miljonen när jag är 30 och dra kokain ur ett åsnearsel. Jag vill att hela världen ska vara mitt McDonalds, så jag vet vad jag får. Alla fina människor är fina för att jag får dom att känna sig så. Och jag kommer aldrig, aldrig, aldrig dö.
Du kan aldrig säga emot nån som vill ha det så här. För man får förmodligen vad man önskar. Vill man ha ett bottenlöst liv och skära ut sig själv till en pappfigur så gör man väl det.

Sedan finns den här varianten: jag skjuter det på nästa liv. I nästa liv ska jag bli tv-kock. Sjuksköterska. Musiker. Imbecill. En hingst. Madonna. Delfin. Jesus. Gud.

Jag trodde länge att jag skulle återfödas. Bli ett grässtrå. Sona mina synder som människa. Men jag tror inte det handlar om att bekänna -ism. Eller bli NÖJD och lämna in. Man skriver testamenten från det att man föds. Sista viljan finns hela tiden runt hörnet.

Jag tänker på Frank: det kanske inte blir bättre än så här. Och det är jävligt okej. Jag ligger på golvet och befinner mig i huvudet mellan knull och knäckebröd men det är okej. Det är fint. Och det kommer vara fint när jag dör. Även med ett kulhål mellan ögonen. Det är bara ett ögonblick som alla andra. Och ändå skriver vi in till frågespalter och frågar: "varför fryser mina kompisar ut mig". För att det är svårt att vara människa. Och varför körde han yxan genom en unges huvud? För att det är svårt att vara människa. Och varför står den slanka kvinnan på tv-shop gråtandes och säger "Min pappa är skeptisk till det mesta, men till och med han såg att jag gått ner i vikt"?

Detta med att lägga sitt liv i någon annans händer. Att finnas till för henne. Honom. Det. Börsen. Krypa in under täcket. Grytet. Inte fråga varför dom bombade eller slog ihjäl urbefolkningen. Eller varför tyckare och experter sitter i skendebatter och diskuterar över våra huvuden.
"Om inte, så kan det komma att bli som i...". Vi bryr oss inte. Ni har säkert rätt. Bomba skiten ur dom. Skona oss bara.

Och ändå ingen som talar till oss. Tv:n är av. Radion är av. Musiken tonat ut. Jag ligger och stirrar i taket och tänker på Frank. På att allt handlar krasst om pengar. På att när tillräckligt många säger någonting, så är det så. Igår skulle vi hata nazister. I dag ska hattimmen ägnas åt demonstranter. Och alla dom som försöker motarbeta det fina demokratiska systemet.

Visst är det fint med öppenhet. Eller så kan man kalla det fascism styrd av dubbeltänkande. Som om ingenting kan sägas rakt ut. Vi spar på det till nästa liv. I himlen får alla arbetare mjöd och kokain. Ner på knä för det fungerande systemet. Felaktiga robotar: var god tag ett kors. Ni fästs bredvid mördarna, tjuvarna och Jesus. Dåliga människor ska lida in i det sista. Döden är en framtida bestraffning som vissa människor har makt över.

Och jag tänker på Frank. Och att alla är motarbetade genier. Att varenda jävel är konstig och att det är rätt vackert att alla ska dö.

Frank säger också: "Det handlar om tro". Men i det lilla dubbeltänkandets katakes står det egentligen: Bomba skiten ur oss. Skona dom odödliga.

Kan vi inte dra ett streck med färgkrita över alla heliga sanningar. Utan att bli religös så ja, döda kan återuppstå. Ja, det finns andra sätt att leva. Ni kan alltid håna oss när ni sitter på era rövar och myser er in i det ni trodde var evigheten men det handlar inte om det. Det handlar inte om att upprätta system som är eviga och fungerbara. Det handlar inte om att spela en människa i den här jävla dokusåpan som kallas livet utan det handlar om vad du tror
du kan uträtta. För du ska dö.

Och det finns tid. Det är inget att kämpa mot: för du kommer aldrig bli helt nöjd. Men du kan leva. Och det är svårt när du måste handla med dig själv som en vara. Vem vill din mamma att du ska vara? Coca-cola? Ditt jobb? Din skola? Du själv?

Vi är alla prostituerade i det långa loppet. Men den sista torsken kommer precis som i den där annonsen, vara döden. Och jag tänker att det är rätt fint. Slumpen, ödet, Gud, Microsoft och perfekta människor kommer alltid att följa dig som apor på ryggen. Men du behöver inte lyssna, för dom vet inte mer än du. Dom ska också dö. Dom kan inte ge dig mer skuld än vad du själv kan. Hipp hipp hurra.

Och så tar jag tar fram testamentet ur garderoben och stryker över stycket med att jag ska brännas med mina tillgångar. Istället skriver jag "Till Frank - eller till nån annan, fin döende människa".

Av Johan Melin 03 jul 2001 15:27