Anita Ekberg lever i en rosa puppa

Svar till Anita Ekbergs artikel "Kravallerna skakade bilden av Sverige", Aftonbladet 23 juni 2001.

När jag ögnar igenom kvällstidningarnas sedvanliga rubriker fastnar jag på Debattsidan och sätter midsommarjordgubbarna i halsen. Jag har sedan första dagen följt medias bevakning av scenariot i Göteborg med stort intresse.

Teve och tidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och sajten sourze.se har visat fler än en bild av händelseförloppen i Göteborg, medan kvällstidningarna gottat sig i konflikten. Tevekamerorna har visat hur
slagfältet sett ut, där både demonstranter och polis ställts i dålig dager.

Och så läser jag: "Anita Ekberg, en av Sveriges mest kända filmstjärnor någonsin, upprörs över att det lugna fina Sverige som hon lämnade för 50 år sedan gått förlorat."

Anita själv verkar ju vara ett av Sveriges nationalhelgon eftersom svenskarna älskar att visa sig duktiga och fräna inför resten av världen. Ett stolt land har inga skönhetsfel, inga celluliter. De måste man skrapa bort. Lagens långa arm filar fötterna på Moder Svea. Bort med skumrasket, bort med skiten så att vi får en glänsande fasad med knäckebrödsätande svennar under midsommarsolen.

Bort med klotter, uteliggare, knarkare, demonstranter och annat som inte hör hemma i en ren stad. Tänk hur mycket pengar det läggs på att få en sjyst fasad, när det
finns människor bakom den som svälter!

"Den bild av föregångslandet Sverige som det tog decennier att bygga upp raseras över en natt" skriver Anita Ekberg. Det är ett välkänt faktum att resten av Sverige framför allt USA hånskrattar lite åt Sverige, höjer på ögonbrynen och kallar oss pellejönsar.

Under EU-mötet sa majoriteten av de utomstående ländernas representanter att Sverige kunde tagit i lite mer och inte varit så mesiga. Göran Persson är ju ärke-mesen som är så konflikrädd att han vänder kappan efter vinden.

Upploppen i Göteborg har väckt uppståndelse runt hela värden och det är en av de få gånger vårt land visat vår radikala sida. Det är fan på tiden att svenskarna visar att vi inte blir matade, att vi kämpar för ett bättre samhälle.

Det är förstås tråkigt att det behövdes ett upplopp för att det skulle visas på teve. Dagens media handlar inte längre om public service, det handlar om tittarsiffror och läsare. Media vill ha en syndabock, någon måste betala för de synder som begåtts. Det är ingen som ifrågasätter de "snälla" ländernas regeringar.

Motståndare är ju terrorister, precis som Saddam Hussein och al-Kadafi.

Anita Ekberg vill vara snygg. Hon har blonderat hår. Och eyeliner. Och inte ska hon behöva stå ut med ett smutsigt hemland som hon annars så stolt representerar. Sverige måste vara Störst Bäst och Vackrast om hon ska kunna
flörta med USA. Hon måste knipa med Susanne Lanefeldt, äta fibrer till frukost, meditera mot kvällen.

Vilka är egentligen de riktiga terroristerna? Är det de som klär sig i svarta huvor och kastar sten? Eller är det de som lever på en stor majoritet av världen för att kunna hålla sin fåfänga nöjd med hjälp av kosmetika, bilar och kläder?

Anita, du kan tacka Etiopien för din parfym och din rakhyvel.

"Varifrån kommer så våldsamma aggressioner som jag såg utlösas på gatorna i Göteborg? Jag skämdes inför mina vänner för vad jag såg och inte kunde förklara.... Hur mycket provokationer krävs för att en svensk polis ska känna sig tvingad att dra sitt vapen?"

Jag ser framför mig hur Anita och vännerna sitter runt middagsbordet med ett glas vin i ena handen och en ciggarett i den andra och suckande utbrister "Det var bättre förr, på vår tid. Då kunde man gå på gatan utan att bli antastad."

Själv frågar jag mig hur mycket provokationer det ska behövas för att politikerna ska få upp ögonen för de orättvisor demonstranterna kämpade för.

Det kanske var bättre för femtio år sedan. Gatorna var säkert mycket lugnare då. Men idag är det 2001. Vi har kommit långt i vår utveckling men är inte framme
än. Anita Ekberg kan inte veta hur det är att vara ung idag, under de förhållanden som råder. Vi är unga och vi ifrågasätter den stat vi förväntas lyda under. Vi är unga och vi kämpar för vår framtid. Vi kämpar för att bilden
av Sverige ska förhålla sig till sanningen, att livet inte alltid är "La dolce vita".

Ibland är det svårt att tänka stort. Det är svårt att kliva ur sin rosa puppa och se världen uppifrån. Jag försvarar inte de metoder som användes av ett fåtal av demonstranterna, men jag förstår frustrationen. Jag förstår mångas ursinne efter de blivit behandlade så respektlöst av polisen. Demonstrationerna i Göteborg handlade om att visa vad riktig demokrati består av, nämligen folket.

Och folket är inte alltid vackert.

Av Sanna Svanberg 29 jun 2001 16:57