Liten nutidsodyssé

Får väl skylla på Penelope. Även fast jag i rimlighetens namn aldrig mer än påbörjat Odysséen. Resterande har återgivits mig. Alltså må detta företag vara vedertaget i överkant... och... ack så patetiskt! Skulden är ju varken hennes, Luthers eller min egen. Skulden är skuldens egen skuldbörda. Bikten till för biktens skull. Knappast skuldens.

Så inleds aldrig en novell. Den ska ju för helvete börja med orskaken. Stegras mot sitt klimax för att tona ner mot lugnet. Glöm det! Just forget about it! Skriver hellre stor romansvit under tung episk form, eller med djupsinnig poesisökning ur hjärnskrymslens gömmor. Men novell?!!? Aldrig! Ve mig! Och detta; enbart av den enda anledningen att det hela egentligen går alldeles utmärkt att realisera. Dock med aningen möda. Episka storverk kan mycket väl låta sig nöjas med att formges innanför pannbenet. I sin storslagenhet bli vid sin läst. Sålunda icke en novell. Men att överhuvudtaget ge sig i kast med ett sådant oöverstigligt projekt kan bara liknas vid befängdheten själv. Trots min förlamande höjdskräck bestiger jag hellre Mount Everest än befattar mig med detta novellskrivande idiotpåfund!

Men aldrig ett Bungy Jump. Aldrig någonsin i livet! Med all sannolikhet skulle döden inträffa redan vid själva avstampets ögonblick. Tarmen krängas ur strupen utan att jag vore förmögen att hejda den. Magsäcken; slås i backen som en hink medeltida slaskvatten från en av dess lönnkrogar. Sådant vill man knappast servera sin omgivning. Oavsett vad både fauna och flora anbelangar. Och definitivt inte då hejarklacken skulle förmodas bestå av ens allra närmsta supporters. Nej, då ger man helt resolut fan i att hoppa bungy jump. Enkelt och koncist. Man låter alltså bli att skriva sin novell. Eller hur? Man skriver en dikt! Eller man hoppar om möjligt uppåt.

Stjärnstoff borde samlas i svarta plastsäckar. Fast ännu hellre i de återvinningsbara bruna pappersvarianterna. Då borde rimligtvis även ljusets tillväxt befrämjas. Av den allra starkaste ekstocken, urholkar jag mig sålunda raketen, vilken drivs med förväntansbränsle. I denna farkost svävar jag sedan tyngdlös, skuldfri och iklädd nuets färgspektrade evighetsdräkt. Genom olika galaxers stjärnsystem för att införskaffa kilovis av de frusna ljuskristallerna till min säck. Vid Aftonstjärnan stannar jag först. Och länge. Kan inte låta bli att se i dess spegel då du lade armen runt mina då så förstelnade axlar, varpå hela jorden täcktes med det stjärnstoff vi önskade till.

De vackra bilderna är jag svag för. Alltför svag. Vackra tankar och handlingar i all ära, men de är ju så oändligt mycket mer svårfångade. Formodligen därav att tankar är en abstraktion i förhållandet till det konkret synbara. Egentligen vore det alltför trist ifall livet enbart bestod av lättolkade upplevelser. Hur som helst kan det anses att jämnvikten mellan konkretion och abstraktion ändå borde vara mer balanserad. Som en dagdröm. Från Aftonstjärnan syns Karlavagnens yttersta tröstelykta. Den första på dess högra sida ur jordiskt perspektiv sett. Så gripbart nära. Medlarstjärnan. Kuriren mellan ditt och mitt hjärta. Med vidöppen hand fångar jag tillräcklig glans för att kunna portionera ut under vårt resterande jordeliv. Vid vandringens ände kan vi, om då behövs och på ett betydligt enklare vis, skaffa ännu mer ljus. Fast där är kanhända inte behoven behövda. Likaså gott att reservera plats på rätt stjärna. Den verkar dessutom ledig vår gemensamma. Dags nu att återvända. Landar helst i havet. Det största och allra djupaste. Där erfarenheter och sanningar bäst bevarats. Ekträ blir svartek som sjödränkt. Fast jag vill nog helst flyta ovanpå. Vinden är den mest tillförlitliga lots jag känner. Med havssalt på pannan och alger som slätstryker människohuden skall jag återkomma. Med livsspåren halvt utraderade, men värnande om ett kvarvarande fåtal så att du känner igen mig. Odysséus kom även han tillbaka efter alla sina år av frånvaro.

Rymdresor har som bekant andra tidsperspektiv än de vi vanligtvis känner. Därav en helt annan inverkan på oss. Därmed inte sagt att jag framledes tänker ägna mig åt bungy jump. Fastän det var jag som reste. Inte min Odysséus. Alltså är skuldens tid passé. Novellen inget att fästa tanken vid. Dags för storverket! Å andra sidan räknas hellre det stora i det lilla som en vidare bragd än tvärtom. Penelope var en stor liten kvinna som aldrig hoppade ett enda bungy jump!

Hoppsan! Jag fick min... novell.

Av Anette Blomberg 28 jun 2001 09:53