Gbg 2001: På västkusten intet nytt

Många har uttryckt sin avsky för stenkastarna, ett fåtal har kritiserat en alltför våldsam polisinsats - men nästan ingen väljer att försöka förstå våldsamheterna som en konkretisering av en fundamental politisk konflikt. Såväl EU-anhängare som kritiker beskriver stenkastarna som "ligister" eller "rötägg", vars handlingar saknar politiska dimensioner.

Våldsamheterna definieras genomgående som isolerade händelser vars kausala relation till samhällsordningen på sin höjd är ett svar på polisiära provokationer. Vi menar att detta osynliggör politiska aspekter på upploppet och det strukturella våld som ligger inbäddat i statens maktutövning. Genom att falla till föga för en känslostyrd och hastig demonisering av den grupp demonstranter som stått för stenkastningen, undviker varje deltagare i det offentliga samtalet att problematisera den rådande ordningens legitimitet.

Vi försvarar inte vare sig misshandel av en liggande polisman eller skott mot en obeväpnad demonstrant. Vårt syfte är istället att argumentera mot den likriktade debatt som, vare sig den kritiserar eller försvarar EU, endast tjänar den dominerande samhällsstrukturens intressen.

I teveprogram, dags- och kvällstidningar, har stenkastarna beskrivits som huliganer, ligister och terrorister. De två första epiteten konnoterar irrationellt våld för våldets skull. Terrorism förknippas visserligen med politik, men med en extremistisk sådan som saknar värde, och dessutom med våldshandlingar som i alla rationella människors ögon är omotiverade.

Gemensamt för alla debattörer inom etablerade medier är uppfattningen att demonstranternas våld inte har med politik att skaffa. Det närmsta någon kommer en politisk analys är att anklaga hela vänsterrörelsen för ett våldsromantiskt språkbruk. En egentlig debatt uteblir eftersom samtliga debattörer är överens om att våldshandlingarna är oacceptabla och irrationella. På så vis undviks ett vidare problematiserande av fenomenet. Den samstämmiga avskyn för stenkastningen gör det omöjligt att sätta in kravallerna i Göteborg i ett större sammanhang.

Att etablerade medier håller sig till ytliga diskussioner, och alltid i slutändan tar ställning för det samhällssystem som de i praktiken representerar, är föga förvånande. Även regimkritiker sällar sig emellertid till klagokören här, och inordnar sig därmed i den norm som definierar angrepp på systemet med systemets måttstock. När en fiende konstitueras som irrationell och ociviliserad reproduceras den dominerande instansens identitet som rationell och civiliserad.

Här gör reformisterna gemensam sak med de konservativa genom att anta en ömsesidig fiende - de stenkastande "ligisterna". Att reformisterna hellre talar om "enstaka rötägg" eller "förvirrade anarkister", än om terrorister och vandaler, är endast en marginell skillnad inom de ramar som definierats av den rådande samhällsordningen.

Detta är problemet. All kritik utgår från det system som stenkastarna vänder sig mot - tesen definieras om i antitesens termer. För en ansats till att försöka förstå våldet måste den isolerade händelsen sättas in i en större politisk konflikt som hittills helt ignorerats.

Vi väljer att se konfrontationen mellan polis och stenkastare i Göteborg som representativ för den konflikt som står mellan den kapitalistiska världsordningen och dess offer. En giltig politisk analys måste vara världsomspännande.

Västvärldens välstånd bygger helt och hållet på en exploatering av övriga världen. Sverige och EU är en del av ett globalt system som konsekvent utövar våld i både ekonomisk och fysisk form, mot de egna invånarna såväl som mot tredje världens. När stenarna flyger mot polisen på Göteborgs gator bör detta system ses som den egentliga måltavlan.

I den moderna historien ser vi hur statlig och överstatlig politik avhumaniseras. Välfärdsstaten, som tillkom som en kompensation för den kapitalistiska industrialismens offer, förvandlas i det offentliga samtalet till en belastning och en kostsam välgörenhet. Murarna mellan väst och öst rivs skenbart, bara för att ersättas med stängsel runt nationalstater och ekonomiska unioner.

I världens rikaste land lever 30 miljoner människor under fattigdomsgränsen samtidigt som de ansvariga satsar oerhörda summor på avancerad vapenteknologi. Att inte sätta denna upptrappning av samhälleligt våld mot mänskligheten i samband med ökande våldsyttringar vid demonstrationer världen över måste ses som ignorant och ahistoriskt.

Eftersom systemets våld sker inom normativa instanser vilka underkastar sig och erkänner ekonomiska lagar naturaliseras det emellertid. Således osynliggörs alternativa vägar såväl som "den enda vägens" inneboende våld.

För en vidare förståelse av våldsyttringar som de i Göteborg måste vi analysera rådande samhällsform som ett kontrakt mellan individer och stat. Individer åtar sig att följa lagar i utbyte mot statens beskydd. Detta beskydd kommer både i form av tillgång till sociala strukturer, valuta och arbetsmarknad, och ett fysiskt skydd av hälsan.

Så länge människor anser att kontraktet fungerar för deras bästa kan statens våldsmonopol, vilket verkställs av polis och i vissa fall militär, legitimeras. Om en grupp människor anser att staten brutit sin del av kontraktet och tvärtom kör över människor och utövar sin makt på ett sätt som syftar till att koncentrera den, förlorar våldsmonopolet emellertid sin legitimitet. Lagar har endast ett instrumentellt värde, och mister efter kontraktbrottet sin poäng.

Taget i beaktande ovanstående resonemang om systemets våld förändras bilden av stenkastningen. Från detta perspektiv är våldet inte längre irrationellt, utan en konkretisering av kontraktsbrottet. Detta innebär inte att allt våld riktat mot samhället är sunt - modellen kan appliceras på vilka grupper som helst - endast att detta våld inte kan avfärdas som ologiskt utan måste prövas som en högst politisk konsekvens av den obalans som uppkommer då systemet bryter sin del av avtalet men fortfarande utnyttjar sitt våldsmonopol.

Det är alltså en grov förenkling att förklara Göteborgskravallerna som oberäkneliga våldsutfall från rötägg utan politiska ambitioner. Istället för en förvirrad attack på Göteborgs stad kan händelsen ses som ett svar på en våldsutövning som kategoriskt praktiseras av ett inhumant politiskt system. Ett våld som osynliggörs just genom samma politiska system.

Detta osynliggörande sker genom alla debattörers användning av den dominerande kulturens språk. De historiska referenserna är knappast få. När stenkastande demonstranter beskrivs i termer av irrationalitet och oroligheter sker samma demonisering som till exempel i nykoloniala beskrivningar av folkliga uppror i Latinamerika, vilka alltid underlåter att studera det strukturella våld från regimen som skapar och göder oroligheterna.

En annan parallell, bland många, kan dras till kravallerna i Watts 1965 och i Los Angeles 1992. I Göteborg 2001 upprepas historien - genom en förnekelse av upploppens politiska karaktär neutraliseras demonstranterna samtidigt som systemets eget våld avpolitiseras.

Vare sig de stenkastande demonstranterna är ligister eller ej är det för enkelt att utan närmare diskussion avfärda dem som sådana. Den demokratiska plikten är inte, som diverse debattörer antyder, att ta kategoriskt avstånd från våldet. Plikten är istället att våga förstå de större sammanhangen, ifrågasätta den självklara samhällsordningens legitimitet och vara beredd att pröva varje enskild händelse som en del av konflikten mellan denna samhällsordning och dess motyttringar.

Hittills har det offentliga samtalet dominerats av en anti-intellektuell demonisering, vars underliggande syfte ytterst är att konstruera ett "vi" som erkänner maktens legitimitet. Att även i princip hela vänstern - i bästa fall av rädsla för opinionens känslostormar - slutit upp i konservatismens led, är djupt beklagligt. Den verkliga irrationaliteten är att gråta över en sönderslagen affärsgata när dess blanka ytor byggts på en våldtagen värld.

Av Manne Granqvist / Martin Karlsson 28 jun 2001 09:34