Doktor Arnes penningar - del 1

- en lektion i Eländets Estetik.

Psykoterapeut Arne Brööhl granskade uppmärksamt den gängliga figur som med en tafatt manöver just tagit plats i patientfåtöljen, en mörkbrun antikvariemöbel vars förrädiska bekvämlighet var tänkt att dölja att den med avsikt var fem centimeter kortare än terapeutens egen uppstoppade sittdyna - något som gav doktor Arne det psykologiska övertag som han annars saknade. Doktor Arne var nämligen mycket kort till växten. Inte så att detta föranledde några illasinnade kommentarer från omgivningen, eller ens uppmärksammades i någon högre utsträckning. Syster Elna, psykoterapimottagningens sjuksyster, kassörska och allt-i-allo det senare en titel som doktor Arne gjorde ständiga försök att ge en utvidgad och mer oanständig betydelse tyckte tvärtom att doktorns korta växt, tillsammans med hans tankspriddhet, var de enda inslag av förlåtande charm i en karaktär som i övrigt präglades av arrogans och dryga anspråk.

Just nu granskade doktor Arne emellertid sin nye klient med ett så stort och allt absorberande intresse att han, utan att själv vara medveten om det, lutade sig framåt och halvlåg över skrivbordsytan, vilket upphävde den noggrant kalkylerade nivåskillnaden mellan terapeut och patient. En förlupen blick på reflexen i den glasade rutan ut mot väntrummet påkallade doktorns uppmärksamhet till det otillbörliga förhållandet, och med en djup men ljudlös inandning gled han tillbaka upp mot sittdynans höga utsiktspost.

Han granskade den unge mannen framför sig ännu en gång. Det var någonting med honom som inte stämde. Någonting - men vad? Han kunde inte sätta fingret på det: Samtidigt som det var någonting alldagligt, nästan slätstruket över honom, så kände doktor Arne tydligt att det också fanns någonting - ännu oidentifierat - som utan tvivel skulle göra den melankoliske ynglingen till en given Odd Man Out i vilket socialt sammanhang som helst.

"Jag har...kommit för att...söka hjälp", sa mannen. "Jag vet inte...var jag...skall börja..."

Vilken märklig dialekt! Monoton men ändå sjungande. Lät utländskt. Lät som datorgenererad turkiska med inslag av dalmål...

"Vad sägs om att börja med att tala om vad du heter?" sa doktor Arne och blottade en tandrad i vad som skulle kunna passera som ett vänligt leende.

Mannen i fåtöljen tvekade. Han tittade ut genom fönstret. Doktor Arne betraktade honom på nytt. Var han egentligen så ung? Plötsligt såg han nästan gammal ut. Eller snarare tidlös. Tidlös var rätt ord, avgjorde doktor Arne.

"Du kan... kalla mig... Sture - Sture Bengtsson."

Han tittade ut genom fönstret igen. Frågan tycktes vålla honom obehag och han såg ut som om han helst ville byta amtalsämne. Sanningen att säga såg han ut som han egentligen inte ville sitta i doktor Arnes nedsänkta patientfåtölj över huvud taget.

Det var då - medan mannen i fåtöljen fortfarande tittade ut genom mottagningens fönster - som doktor Arne gjorde en upptäckt som liksom länkade samman tidigare iakttagelser och aningar till en begriplig helhet. Bakom testarna av tovigt, mörkbrunt hår skymtade han ett stort, spetsigt öra. Doktor Arne kunde inte påminna sig att han någonsin sett ett sådant öra i verkliga livet. Varken i djurparken eller - dess mänskliga motsvarighet - innerstan. Däremot hade han sett det i science-fictionfilmer. Just det - Star Trek! Dr Spock! Långsamt, lika långsamt som siktandet av ett spårljus i svår dimma gick det rätta förhållandet upp för doktor Arne - och för andra gången denna tidiga måndagsförmiddag glömde han att upprätthålla sin höga position på sittdynan när han närmast kastade sig fram över skrivbordet och väste: "Nu vet jag vem du är!"

Antingen det berodde på att på att patientfåtöljens plyschkuddar hade denna egenhet att ständigt sjunka ihop under terapins gång ett fenomen som flera patienter hade observerat - och några hade faktiskt klagat hos ansvarsnämnden - eller om det berodde på att doktor Arne hade träffat en öm punkt, så såg figuren i fåtöljen plötsligt liten ut. Som om han sjunkit ihop.

"Nu känner jag igen dig! Det stod en hel del att läsa om dig i tidningarna för tio år sedan, inte sant?"
"Elva", suckade mannen.
"För elva år sedan", rättade sig doktor Arne som om han kommit på det själv. "Gosse! Du valsade verkligen runt i kvällstidningarna! Mannen från Världsrymden! E.T. kommer till Eslöv! Jag minns dom där rubrikerna. Men sedan då? Knäpp tyst! Vad var det egentligen som hände?"

Mannen i fåtöljen, som vi hädanefter, för enkelhetens skull och i en anda av kompromissvilja, kommer att kalla E.T. Bengtsson, rätade nu på ryggen, alldeles som om det faktum att hans identitet blivit avslöjad - och han alltså inte behövde uppbåda någon energi för att dölja den - också hade återgivit honom något av hans naturliga värdighet. Doktor Arne tyckte faktiskt att han växte mitt framför ögonen på honom.

"Jag...nödlandade...på...er planet", började E.T. Bengtsson sin berättelse. "Jag var...på rymdsemester - på väg.till playan i Plejaderna -- BLI ORDENTLIGT BRUN - LÅT PLEJADERNAS 130 SOLAR GE DIG DEN JÄMNA BRÄNNA DU DRÖMT OM stod det lockande i turistbroschyren -- Men jag kom .ur kurs.-- svängde fel i en korsning -- och drabbades slutligen...av ett...tekniskt missöde...som svårligen låter sig...beskrivas...i tekniska termer......kända här på jorden...men som... ändå...till sin...natur och omfattning...påminner om vad ni jordbor...vanligen refererar till som...motorhaveri."

Doktor Arne erinrade sig att han, i den ungdom han vanligtvis förträngt till ett ostädat garderobsutrymme i sitt undermedvetna, hade ägt en moped. Den hade ofta krånglat. Orsakerna till detta hade varierat. Den vanligaste var att han glömt slå på bensinkranen; en annan att det kommit skit i tändstiftet. Han nickade: "Jag är med dej. Fortsätt!"

"Jag lyckades...med nöd och näppe...undgå att krascha. Jag landade...nära den plats...som ni...jordbor av svensk nationalitet...benämner Es-Löv..." Han uttalade ortnamnet med samma besynnerlig brytning - det lät som om Eslöv varit en exotisk planet i ett fjärran solsystem. "På mina...rymdnavigationskartor... har denna plats...naturligtvis.bara en numerisk benämning...en navigationskod...som skulle vara...lika obegriplig...som betydelselös...för er jordbor..."

"Ett nummer? Vilka är siffrorna?" Doktor Arne grep efter penna och anteckningsblock.

To be continued... Läs Doktor Arnes penningar - del 2

Av Martin Rhedin 25 jun 2001 09:47