Med anknytning till Alcalá

Brev från en nämndeman

När jag ser och hör nyheterna om resultatet av Alcalárättegången och läser domen, associerar jag till de gånger jag själv suttit nämndeman. Nämndemän är alla sakförare som lyssnar på varandras argument. En del är moraliskt programmerade, andra känslomässiga, åter andra analyserande och "objektiva". De senare är mer ovanliga eftersom lekmannadomare rekryteras från politiken, och politiker är sällan "fria andar".

Yrkesjuristen - ordförande under rättegången - väntas hålla den logiska tråden som han förbinder med lagboken, vilken alltid ligger framme på bordet och ger en sorts högtidlig och sanningssökande ren luft åt överläggningen. Domstolens logiska tråd liknar också nornornas tråd.

Tystnaden sedan parterna och "publiken" lämnat rättegångssalen, scenen för ett drama, är en mycket stark variant av eftertankens tystnad. Vi som nu ska döma har suttit och lyssnat i flera timmar, ibland i flera dagar. Jag upptäckte en teknik att halvsova med skarp uppmärksamhet, också för nyanser.

Nu är det vår tur att tala. Den mänskliga trögheten nynnar i körtlarna när vi övergår från passivitet till handling. Vi dricker kaffe och ruskar på oss. Vi ser på varandra. Detta moment är avgörande för varje domstol jag suttit i: vi ställer om till dialog. Under de långa, passiva timmarna i Rådhusets kvalmiga, stillastående luft - fönsterna är låsta av risk för flykt- och fritagningsförsök - har vi bara sett aktörerna. Nu ser vi varandra. Sakförare, ja, men i mycket högre grad än för åklagare och försvarare justeras och preciseras våra åsikter genom samtalet.

Nämndemän utses av någon anledning politiskt, vilket är betydelselöst i mål om rökning i tunnelbanan böter 600 kronor, men kan spela in till exempel när någon från samhällets bottenskikt sitter bredvid advokaten, i kostym och röd slips, som en lus bredvid en fjäril. Viktigare är att alla samtidens värderingar finns hos både nämndemän och yrkesdomare. Kunde man genomföra en andlig röntgen finge man en grafisk bild av svensk moral anno 2001, liktydig med "det allmänna rättsmedvetandet". Lekmannadomarna sitter där bland annat för att bevaka en sån allmänmänsklig aspekt.

Lagen har hävd. Det bidrar till den sanningssökande stämningen: vi känner oss som nedsänkta i ett kollektivt fixeringsbad från vilket vi inte släpps ut förrän bilden är framkallad. Rättsmedvetandet, däremot, förändras. På vissa punkter. När vi rör vid en sån punkt får vi känslan av att mänskligheten går framåt, och det är en lycklig känsla, som att skriva en dikt. Jesus Alcalás artiklar väckte den ofta hos mig. I Hinden skriver Almqvist att journalistik är till för att upplysa mänskligheten. Men de som upplyser idag, dvs. flyttar fram våra värderingar till en ny utsiktsplats, är författare och oavhängiga kulturskribenter. Nyhetsförmedlare speglar oftast den rådande meningen - annars skulle upplagorna sjunka!

Till den "fria" kulturen hör konsten, som ger den djupaste personliga påverkan. En roman eller film ger medel att känna och tänka som går in i det privata och omedvetna. När domarna rådpläger är det vars och ens privata livsuppfattning som bestämmer om han eller hon börjar i empatisk förståelse eller i mekanisk tillämpning av lagparagrafer.

Alcalá skrev en artikel om Martha C. Nussbaums krav att juriststuderande skulle läsa Dickens, inte för att kringgå lagen utan för att förstå motiv och få grundligare underlag för ett domslut. Den artikeln klippte jag ut och satte i en pärm.

Mediebevakningen av rättegången mot Alcalá känns flagrant eftersom objektet dessförinnan varit ett subjekt som bidragit till att förändra rättsmedvetandet i mänsklig riktning. Även om jag känner mig främmande för hans drag av Robespierre-moralism, till exempel i artikeln om Carina Rydberg, är det inte desto mindre sant.

I rättssalen sedan parterna, trötta eller upprymda eller förtvivlade, gått ut finns en tystnad mängd med ansvaret för våra bröder och systrar, vilka som vi själva likt vassrör stoppats ner i jorden eller som vi själva vill ett lyckligt liv men ändå hamnat här. Ett ansvar som kunde vara människans normala tillstånd - vilket skulle göra världen till en bättre plats att leva på.

Av Gunnar Lundin 24 jun 2001 22:28