Doktor Arnes penningar - del 2

- en lektion i Eländets Estetik

Forts. från del 1

Trots att E.T. Bengtsson vidhöll att rymdkartornas nummerkod för orten Eslöv saknade all betydelse för någon som inte besökte planeten jorden som turist från yttre världsrymden, propsade doktor Arne på att få koden. Han var nämligen djupt övertygad om att siffror, oavsett sammanhang, var oerhört betydelsefulla och skulle visa sig komma väl till pass i framtiden under de mest häpnadsväckande och osannolika omständigheter. Detta var en sorts egenhändigt fabricerad livsfilosofi som skulle kunna sägas bestå av två lika delar Talmystik tron på vissa tals magiska kraft och Lyckohjulet i Bingo-Lotto slumpen. Således - och detta var den andra hemlighet som doktor Arne dolde för gud, människor och Psykologförbundet - var hans fickor fullproppade med slumpmässigt antecknade bilregistreringsnummer, kalenderdatum och kvitton från snabbköpet.

När doktor Arne omsorgsfullt antecknat rymdnavigationsbeteckningen för Eslöv, tilläts rymdmannen att fortsätta sin berättelse: Han hade in i det längsta hållit fast vid förhoppningen om att kunna reparera sitt skadade rymdskepp. Men till slut hade han insett att skadorna var så omfattande att varje försök att göra det flygdugligt var dömt att misslyckas. Han hade då ställt in sig på att överleva efter bästa förmåga i de småländska skogarna, i förhoppning att någon räddningsmission från hemplaneten förr eller senare skulle dyka upp och rädda honom. Förhoppningen om en anonym tillvaro i skogen hade dock grusats fullständigt redan efter någon månad - en tidig augustimorgon - när en grupp polska svampplockare bokstavligt talat trampat rätt på honom medan han låg och sov.

Ja, sedan hade den stora cirkusen dragit igång. Alla hade jagat honom: tidningarna, teve, radio, polisen, invandrarverket... Han hade omväxlande presenterats som Rymdmonster och Världsfrälsare från Vintergatan. Välmenande men oförstående personer hade t o m utnämnt honom till rymdmaskot och tävlade om att göra hemsidor på Internet till hans ära. Det hade varit ytterligt svårt att få någon att lyssna på den nakna sanningen: att han i själva verket var en vanlig hyvens rymdturist som slumrat till vid spakarna och navigerat några ljusår fel...

Så hade det hållit på i flera månader, kanske ett halvår. Men allteftersom folk förstod att det gick att röra vid honom utan att upplösas fysiskt, eller att man faktiskt kunde kommunicera med honom utan att krama en bit kryptonit i fickan, hade man gradvis börjat betrakta honom som mer eller mindre rumsren, och han hade fått flytta in i de bekvämare tevesofforna efter att ha varit uthängd på sensationstidningarnas löpsedlar. Även detta intresse hade dock snart svalnat, nu när man insett att varken "Invasionen från mars" eller något annat evenemang av liknande underhållningsvärde stod på programmet. Han hade med tiden kommit att betraktas rätt och slätt som "invandrare från okänt land". Man hade givit honom ett identitetsnummer. Han hade blivit rekommenderad att anta ett namn som gick att skriva och uttala. Det hade blivit "Sture Bengtsson". Det verkade förhålla sig på det viset, att när det inte längre fanns något sensationsvärde kvar i hans person, så gällde det att normalisera honom, att jämna till kanterna, skära av de utskjutande partierna...ja, de spetsiga öronen fanns ju kvar förstås. Tja, och här satt han nu - en strandsatt Rymdens Son, en E.T. utan växelpengar att ringa hem för.

En lång tystnad utbredde sig i doktor Arnes mottagningsrum. Man kunde höra det avlägsna bruset från middagstrafiken några kvarter bortom det pampiga affärskomplex som rymde praktiken.

Det slog plötsligt doktor Arne som något underligt och märkligt att han faktiskt hörde detta. Han lyssnade! Han hade faktiskt lyssnat till patientens historia från början till slut, något han inte kunde påminna sig ha gjort under hela sin yrkesverksamma tid, utom möjligen som mycket ung och grön och nyutexaminerad psykolog. Han hade tidigt dragit slutsatsen att det i stort sett var likadana historier som patienterna kom dragandes med och följaktligen lyssnade han i regel bara tillräckligt länge för att få ett hum om vilken "typ" han hade framför sig. När väl detta var fastställt kunde han ägna återstoden av tiden åt att tänka på angenämare saker - som att försöka gissa färgen på syster Elnas underkläder. Men detta var helt annorlunda. Aldrig hade han hört maken till historia - och dessvärre kunde han inte heller servera någon av sina standardlösningar på...ja, på vadå egentligen? Doktor Arne harklade sig:

"Hur skulle du själv vilja formulera ditt - problem?"

E.T. Bengtsson tittade på nytt ut genom fönstret som om svaret han sökte fanns ljusår bortom grådiset över stadstrafiken.

"Eftersom jag tycks...ha fastnat på...er planet...och inte lär kunna resa hem...inom...överskådlig framtid...så vill jag gärna...leva livet som jordbo fullt ut...bli med i gänget."

"Aha - du känner dej utanför? Annorlunda?" Doktor Arne la huvudet på sned i en medkännande vinkel. Han kände sig genast bekvämare. Detta var greppbart.

E.T. Bengtsson såg allvarligt bekymrad ut. "Sanningen att säja...så har jag stora problem...att förstå er jordbor. Ni.jäktar fram som om.varje dag.var den sista. Ni lever på.en fantastiskt vacker planet.som ni skövlar.Ni.behandlar era barn som .privata ägodelar - inte som.fria och självständiga varelser.som ni fått .förmånen att hjälpa.Dessutom talar ni.högtravande om.social kompetens.men pratar illa .om dem ni kallar era.vänner.så fort de vänder ryggen till."

"Åja, generalisera lagom!" fräste doktor Arne "Det är nog lätt att komma från ett utsocknes planetsystem och mena på både det ena och det andra." Sen hejdade han sig som om han först nu fattade innebörden av vad han sagt. "Hm. Berätta lite om den planet du kommer ifrån. Ta det här med tidsperspektiv t ex. Hur lång livslängd var det du sa att er ras har?"

"Det...sa jag...inte."

Ett irriterat ögonkast från doktor Arne fick honom att fortsätta: "Den...genomsnittliga livslängden...är femhundra år. När en kropp är gammal...eller förbrukad...lämnar vi den....tar en ny. Ungefär som.det ni kallar död."

Doktor Arne kände sig förbryllad. Än en gång hade han trillat av hästen. Än en gång famlade han i blindo efter den ögla i vilken han skulle kunna trä in psykologins teoretiska röda tråd.. I vanliga fall brukade han reta sig på sina patienter för att de var så förutsägbara, men nu upptäckte han att han hade ännu svårare för ett fall som gick utanför ramarna för vad han själv ville veta. Men så fick han en djävulsk idé.

"Se där!" utropade han triumferande. "Du kommer från en kultur som är alldeles för lugn, vis och filosofisk för att kunna leva dig in i det hektiska jordelivets små förtretligheter. Här nere på jorden tar livet slut nästan innan det har börjat! Vi har bara ett liv - det tror vi i alla fall. Sanningen att säja så vet vi inte varifrån vi kom eller vart vi tar vägen. Gamle gosse! Jag vet precis vad du behöver! Ett ordentligt bakslag! En svidande förlust! Du behöver få uppleva smärta tills du gillar den och vill ha mer. Eländets Estetik - det är vad jag skulle vilja ordinera."

E.T. Bengtsson verkade för första gången ordentligt förvirrad: "Menar...du...det?"

"Absolut!" Doktor Arne kastade en snabb blick på sitt armbandsur, rafsade sen ner något på ett papper, som han vek ihop och räckte över till honom. "Tiden är ute. Det var intressant att prata med dej. Här har jag skrivit ut nånting som kommer att sätta dej på rätt spår! Syster Elna tar hand om dej i kassan."

E.T. Bengtsson gled sakta mot utgången, fortfarande omtumlad. Han förstod sig inte på jordborna. Vilken märklig kultur de levde i! Och vilket märkligt råd... Det var först när han kom till kassan som han kom ihåg lappen han fått. Han vecklade ut den. Det var fakturan. När han såg summan blev han alldeles kall. Det var en mycket saltad räkning! Därefter kom tårarna. E.T. Bengtsson upplevde för första gången att han grät ohejdat.

Av Martin Rhedin 21 jun 2001 10:07