Djävla tung platta!

Ända sedan plattan "Dreamtime" och "Love" som kom i mitten på 80-talet har The Cult haft en långvarig flört med ett tungt amerikansk rock nroll-sound. Man slipade ner PositivePunk-fernissan, slängde ut videotvillingbrudarna, kickade Preston på trummor och nådde en fet publik.

Helt plötsligt kunde vanliga tjommar - ni vet sådana som konsumerade Levis, Ledin och Levnadshämmande kommersialism utan eftertanke - komma in på krogen, spärra upp gapet och upplysa en om att det finns hade hittat bra musik. "DÄ KALT" heter dom visst. Tre öl senare stod killen och svängde i Luftgitarren i Status Quo-stil till tonerna "Love removal machine".

För en som hoppat fallskärm till "She Sells Sanctuary" långt innan reklamfilmen med liknande tema la rabarber på samma låt så blev synen för mycket.

Plattan "Electric" blev tung och Billy Duffy bytte ut den sitarliknande, lätta, spirituella gitarren mot tungt amerikansk "Start me up"-riff. Åren gick och plattorna kom. Ian Atsbury såg allt blekare ut och rykten gick att han var riktigt illa däran.

Sedan blev det tyst. Jag hörde inget. Jag lyssnade inte. Kategorin tungt amerikanskt ljud behärskades av grabbar i rutiga flanellskjortor. "Grungen" kom. 90-talet kom. Jag tänkte på The Cult då och då. Lite minnen kom fram. Jag var 14, polaren 15 och han stod och rockade loss till "Spiritwalker" när han fogade samman påslakan och täcke inne på, bungalow 307, Rocas Rojas i San Augustin.

Häromdagen satt jag och lyssnade på "Music match radio" och precis så som ur en skräckfilm när det onda viskar ens namn så frös jag som skådis till. Gåshud av blandade känslor lade sig. I rutan å radio programmet stod det vilka som spelade. Det hade inte behövts. Endast Cult kan spela så. I låten "Rise" fanns allt. Allt jag ville ha.

Jag köpte plattan. Gåshuden lade sig. När The Cult äntligen slutat prestera genom att dekorera omslag och dylikt med indiantribalism så framstår den som ännu mer äkta. Ansiktsmålningen har man tvättat bort. Istället ser Matt, Billy och Ian ut som hövdingar, mer naturligt. Titta i Ians ögon. De speciella gitarrerna jag beskrev viner nu tillsammans med ett gediget, tungt rock nroll sound.
Ians röst känns riktigt äkta. Flera års rock nroll härjande med knark och såna grejer har tagit sin tull. Det hörs. Men han står upp ärligt och sjunger. Han låter nästan stolt. Andra artister använder media för att berätta om sin trasighet som Dave Gahan och Robert Downey Junior. För somliga är det en del av stilen som Lundell och Kenta. Ian är bara trasig.

Kanske därför blir man berörd av de lite slöare låtarna på plattan som för tanken till de lugnare på första plattan "Dreamtime" och som ger den där ensam-nere-vid-kajen känslan. Tillbaka där dom började alltså.

Det här är musik du bör beställa. Inga Megapol skulle ha nerver att spela hitten "Rise". Den skulle käka upp jingelljudet, kväsa hallåan, toasta mixerbordet och går bara inte att förena med glättig reklam. Den går inte att spela i anknytning till en nyhetssändning: Du kommer tro att det är slut och byta radiostation. Fatta va som händer om du lyssnar på den på i ditt hem.

Det kan bli fest.

Det kan bli en skräckfilm med gåshud och allt.

"They are baaaack!"

*****************
1.War
2.The Saint
3.Rise
4.Take The Power
5.Breathe
6.Nico
7.American Gothic
8.Ashes And Ghosts
9.Shape The Sky
10.Speed Of Light
11.True Believers
12.My Bridges Burn
******************

Betyget blir fyra magnumrevolvrar av fem möjliga.

Länk: cdon.com

Av Stefan Holmqvist - SHQ 21 jun 2001 14:27