Misshandlad och tillfreds

Skulle du kunna sätta den du älskar i fängelse och se honom/henne i ögonen efteråt?

Träffade honom igår för första gången på sju år. Kände knappt igen honom, var på väg från dansgolvet till bordet tillsammans med min flirt när jag tittade upp och in i ett par ögon som jag mer instinktivt än förnuftsmässigt kände igen. Han sa nåt som jag inte hörde, jag tror han undrade vad man sa efter så lång tid, jag var inte säker men sa hej, ryckte lite på axlarna och gick vidare. Försökte fatta. Var det verkligen han? Senast vi sågs var i hovrätten för sju år sedan. I sju år har jag väntat och förberett mig för den här stunden; vi bor i samma stad, nån gång kommer vi träffa på varandra. Nu när det väl händer är jag inte ens säker på om det är han eller inte. Tack och lov gör kroppen oftast det bästa i situationer där den får klara sig på egen hand, säger så lite som möjligt tar sig istället snabbt därifrån utan att avslöja paniken. Som iochför sig inte hunnit infinna sig än.

För sju år sen. Han ska just berätta sin version för domare, åklagare, nämdemän, skolklasser och andra åhörare och inleder med att luta sig bakåt, lägga armarna i kors över bröstet, väga på stolen, och säga "För det första vill jag bara säga att vi knullade fram tills i oktober".

Äntligen slappnar jag av, för första gången på flera månader. Jag behöver inte göra någonting, killen sätter dit sig själv big time, fattar han inte hur han låter? Nej då. Han fortsätter berätta om alla killar jag släpat hem och alla könsjukdomar jag gett honom. Enligt honom. Så kommer han slutligen fram till Händelsen. Hur vi hade flyttat isär, hur jag hade gjort slut, hur jag träffat en ny, hur han blivit så hjärtekrossad att han mist besinningen och kommit över för att tala allvar med mig. Efter en halvtimmes bortförklaringar för åklagaren om det "plötsliga allmänna tumult" som uppstått, om "bara ett slag, inte avsett att träffa, som antagligen också missade", sa han att självklart trodde han att jag hade varit rädd, det skulle han också ha varit om nån som var dubbelt så stor som en själv helt plötsligt började puckla på en.

Man borde väl känna igen någon man levt och älskat med även om det var ett par år sen? Men han såg så... annorlunda ut? Jag babblar på med mina vänner, ser honom gå förbi ett par gånger, sitta i ett hörn bredvid BlackJackbordet, försvinna iväg igen; om det verkligen var han borde han inte försöka ta kontakt igen då? Tänder en cig för att ha något att hålla mig i, reser mig och går iväg för att se efter. Måste få veta om det faktiskt är han. Letar i de skrovliga mörka valven fullproppade med människor, de små barrummen, ut till dansgolvet. Minsta lilla nervcell klarvaken, precis som då. Skärskådar varje ansikte, är de här med honom, vet de vem jag är?

På dansgolvet, ganska nära väggen, står han ensam bland de andra och gungar i takt med musiken. Men han dansade ju inte? Inte själv? Det var hans patetiska devis, "dansar aldrig nykter". Går runt och ställer mig på andra sidan för att få en bättre vinkel. Försöker vara så diskret som det är möjligt när man står stilla på ett dansgolv och råstirrar på någon.

För åtta år sedan. Klockan halvåtta en söndagsmorgon. Sitter på sängen i min etta utan dusch. Utanför balkongdörren, som han stängt så fort han kommit in i lägenheten, hörs polisbilarnas komradios pipa och knastra. Så otroligt ironiskt. Att bo ovanför en polisstation.

Reser mig och går fram till spegeln. Ser mig in i ögonen. Tittar långsamt på varje liten por. Under högra ögat är redan en rejäl blåtira på väg, med ett tjockt svart streck mitt i som en taskig sminkning. Undrar om strecket är för hans klackring. Det börjar göra ont. Det börjar göra ont i hela den rådbråkade kroppen. På halsen syns rödflammiga märken efter fingrar, på struphuvudet skymtar nästan tumavtryckens snirklingar.

Ser mig själv in i ögonen.
"Det här har hänt. Så här ser du ut. Titta noga nu. Så här ser en misshandlad kvinna ut."
Plötsligt hör jag tystnaden. Var fan är katten, har han sparkat ihjäl henne av bara farten? Var fan är hon? Jag lockar medan jag springer runt och letar, inte ett pip. Under ett litet bord med skynke över står hon stelt och skakar. Hade försökt tränga sig in i skydd bakom bokhyllan.
"Det är okej. Det är okej, han är inte här längre. Det är okej."
Katten darrar till ett par gånger, slappnar sakta av men står kvar. Jag viker upp skynket och går tillbaka till sängen för att ringa. Inte fan kan jag polisens nummer fast jag bor ovanpå.
"Hallåblahablapolisstationblablapolisassistentblablahavadkanjagstå tilltjänstmed."
"Hej, ööhhm jag har blivit misshandlad. Ska jag komma ner och göra anmälan eller ska ni komma upp och se hur det ser ut i lägenheten?"
"Jaha, ser det illa ut då?"
"Det är ju rätt stökigt. Krossade blomkrukor och syltburkar, soffan är kullvält, det ligger saker överallt... men det är liksom inga krossade rutor eller TV-apparater."
"Är det något särskilt du tycker att vi ska titta på?"
"Jag vet bara inte riktigt hur man gör, jag tänkte att ni kanske behövde komma upp och se hur det såg ut efteråt, där det hände liksom."
"Om det bara är lite stökigt så behöver vi inte komma upp, det räcker om du kommer ner till stationen."

Slår numret till min kompis. Telefonsvarare.
"Hej, det är jag. Du... tyvärr har det blivit lite problem här, med Patrik... det går nog inte att du bor här i sommar, jag måste också flytta ut. Men jag ringer dig senare. Ha det bra så länge!"

Nästa punkt på listan; behöver någon som kör mig till ett sjukhus. Behöver rättsläkarprotokoll. Behöver någon som kör mig bort härifrån. Ringer. Hennes röst är sömnraspig.
"Hallå?"
"Hej mamma det är..."
Och där brister allt. Plötsligt kommer insikten, gråten väller fram och det dröjer en kort sekund innan hon fattar att det är jag.

Jag står på dansgolvet. Nästan mitt framför honom. Han tittar upp och blicken i hans ögon när han ser mig får mig att landa i mig själv. Han ser så annorlunda ut nu. Har magrat, ser sliten ut, och han har inte samma utstrålning som förut. Han känns... värnlös. Bruten.
"Jag var inte säker på om det var du eller inte förut... hur mår du?"
"Bra...och du?"
"Bra..."
Vi ler lite. Vad ska man göra. Han ser på mig med samma blick som när vi älskade och jag, när det gick för mig, sa att jag inte förstod vad han gjorde med mig, och han svarade "Jag älskar dig, det är vad jag gör."
"Du är vacker."
"Du är full..." , jag säjer nånting om att jag inte tänkt gå ut och inte gjort nåt för att piffa upp mig och därmed inte alls är särskilt vacker. Mest för att komma bort från stämningen.
"Ta det som en komplimang", säger han och ser så förtvivlat... så förtvivlat sårbar ut.
Jag ler lite, lägger min hand på hans arm för att känna hur det känns.
"Sköt om dig"

Och plötsligt fattar jag att jag är fri. Efter alla år som
han funnits med i allt jag gjort, allt jag inte gjort, efter att alltid varit beredd, sett mig om över axeln var jag än gått, är jag äntligen här. Mardrömmarna där jag precis som nu gått fram till honom, tvingat mig själv att välja och alltid gått tillbaka till honom för att strax efteråt till min fasa inse vad jag gjort, behövs inte drömmas längre. Hans röst som i bakhuvudet förföljt mig, föraktfullt överlägset kommenterat allt jag gjort, fått ge uttryck för mina egna hämningar, fått mig att tveka, är borta nu. Alla troll har spruckit.

Konstigt nog har min största skräck under åren varit att han skulle slutat älska mig, trots att jag aldrig skulle gå tillbaka till honom. Sjukt kanske, men sant. Sedan kan man ju diskutera vad kärlek och "att älska" är, men det hör inte hit. Inte nu. Det var som att om han fortfarande älskade mig skulle det ge mig absolution; jag skulle inte vara bara en puckad brud som gått på en otrolig meganit, svalt allt och utplånat, förnedrat sig själv för en lögn. För ingenting.

Nu vet jag att han gör det. Jag hade rätt. Jag kan lita på mig själv. Det vackra fanns, det var sant. Vilket också betyder att även det andra var sant; lögnerna otroheten skiten smärtan. Men det känns mindre viktigt nu. Jag är fri. Det finns ingenting som håller mig tillbaka. Inte ens jag själv. Jag är vacker. Jag är stark. Jag är. Och jag hoppas han känner att jag verkligen menar att han ska ta hand om sig när jag släpper hans arm och går tillbaka till mina vänner. Till mitt liv.

Av maria reihs 19 jun 2001 09:43