Filmen "Harrisons flowers" - ren västsympati

Ännu en film om kriget i det forna Jugoslavien har sett sitt ljus. För några veckor sedan hade franskproducerade "Harrisons flowers" premiär i Sverige. Framstående krigsfotografen - tillika älskade familjefadern - Harrison David Strathairn, påstås ha omkommit under ett ovanligt riskabelt journalistikst uppdrag. Hustrun Sarah Andie MacDowell vägrar tro att det är sant, och inleder på egen hand sökandet efter sin man.

Flera är de kritiker som genomgående hyllar filmen, en del benämner den till och med som en av årets bästa. Vad däremot inte någon uttryckligen påtalar, är att filmen i många avseenden stärker och ger fog för mediernas enfaldiga bild av situationen i det forna Jugoslavien, som vore den otvivelaktigt sanningsenlig.

Utan att visa minsta antydning om ifrågasättande eller nyansering, inympar "Harrisons flowers" västerlandets förödande likriktade nyhetsrapportering, vilken nästan alltid kommer antingen från de stora nyhetsbyråerna i väst eller från talesmän i väststyrda världsorganisationer.

Enda gången filmen antyder viss kritik mot medierna, är när krigsfotografen Kyle Adrien Brody uttalar sitt ogillande över självgoda journalister som delar ut Pulitzerpris till andra självgoda journalister i en tillställning för inbördes beundran. Men det är blott en svag antydan. Eftersom filmen lämnar ämnet där, kan man som åskådare lika förtjänstfullt tolka Kyles uppträdande som en personlig desillusion av att själv inte ha erhållit priset.

Dagens Nyheters Johan Croneman skriver att "Harrisons flowers" rör sig mellan "ett amerikanskt mediekulturlandskap och ett europeiskt inbördeskrig". I filmen, som i verkliga livet, utövar det förra orimligt stort inflytande på det senare; att inbördeskriget utspelas i Europa verkar spela mindre roll än att mediekulturlandskapet är amerikanskt. För hur ska man annars kunna förklara att också européernas bild av ett inbördeskrig i Europa är påtagligt styrd av teveprogram och tidningar med starkt transatlantiska medieideal.

Vid återkommande tillfällen låter krigets offer påminna fotograferna om att "det här måste ni visa". Häri ligger något av problemet. Man kan undra vad åskådaren måste se i "Harrisons flowers". Filmen verka nämligen inte ytterst sträva efter att visa på krigsoffrens outhärdliga situation, utan snarare journalisternas uppoffrande martyrskap; att till varje pris förmedla de mest skrämmande och känslosvallande bilderna till omvärlden.

Filmen ger därmed - förmodligen oavsiktligt - en bild av krigsfotografyrket mer som ett självändamål med heroiska visioner, än en medmänsklig livsgärning. I sig är det inget fel, men då det inte framstår som filmens egentliga ambition, finns anledning att tala om en missriktning.

Filmen verkar dessutom ha svårt att fokusera på det mest väsentliga. Trots att ungefär halva filmen utspelar sig på fronten i Kroatien, verka den ändå vilja framhäva personliga öden och kärlekshistorien, med krigets förlopp enbart som kuliss.

Sarah kastar sig in i den värsta av krigsskådeplatser, inte ovetandes riskerna, men förblindad av kärlek. Hennes företagande kan upplevas som gripande, men lika litet har det med kriget att göra. Hon hade, av allt att döma, agerat på samma sätt även om situationen och platsen för dramat hade varit en annan. Missförstå inte, att skildra utvecklingen hos individer som är involverade i ett krig är aldrig oväsentligt det lyckades exempelvis Oliver Stone med i Vietnamdramat "Plutonen".

Men i "Harrisons flowers" tycks regissören vilja inbilla åskådaren att just Harrisons situation är särskilt problematisk, eftersom han mer eller mindre tvingas fortsätta försätta sig i faror. Emellertid har han möjlighet att själv bestämma över sitt liv. Trots avgjord kärlek till hustru och barn, väljer han att återigen sätta det på spel. Men han gör det för pengarna och för eventuell ära och berömmelse, inte främst för att han ser det som en humanitär skyldighet. Tänk på alla de som inte ens kan bestämma över sina egna liv. Hade det inte varit motiverat att rikta ett visst fokus på dem också?

Aftonbladets Jan-Olov Andersson - som till yttermera visso inte gjort sig känd som en framstående analytisk filmkritiker - menar att Harrison´s flower är "en fantastisk film som både visar krigets vansinne och västerlandets läs USA:s brist på intresse och förståelse."

Hans missuppfattning är häpnadsväckande. Filmen är snarare en oönskad, men knappast otippad, konsekvens av dagens västerländska mediesamhälle. Tyvärr verkar den ha uppkommit mer av omedvetet propangandistiska skäl än av något som bottnar i en genomtänkt samhällskritik. I "Harrisons flowers" är uppdelningen mellan de goda och de onda lika förenklad som i de flesta av västvärldens betydande tidningar och teveprogram.

De goda är de utsatta, som åskådaren förutsätts sympatisera med. De onda är orsaken till problemen, dem bör åskådaren inte visa förstående för. Serber våldtar och står för de mest meningslösa avrättningar. Kroater, däremot, genomför inte samma illdåd, ty de vet ju att världen är på deras sida.

"Harrisons flowers" är alltså inte enbart ett bevis på att den härskande nyliberala ideologin indoktrinerat journalister, också filmare verkar ha drabbats av den enda tänkbara ideologin. Detta teoretiserande tar sig i uttryck i en väl utstuderad konfliktstyrd dramaturgi. Världens nyhetsredaktioner vet att folk föredrar sensationella och medryckande bilder framför uttömmande, analytiska utläggningar, det vill säga yta framför substans.

Elie Chouraqui, regissören till "Harrisons flowers", är också medveten om det. På ett manipulativt sätt spelar han på åskådarens känslor. Bestörta och slagna med blindhet av krigets alla tänkbara orättvisor och hemskheter, lockas åskådaren till att avstå från allt vad kritiskt ifrågasättande innebär. Chouraqui och "Harrisons flowers" påminner således mer om Steven Spielberg och "Rädda meninge Ryan" än om Terrence Malick och "Den tunna röda linjen". Det i sig kan aldrig vara en verklig filmkonstnär eftersträvansvärt.

Harrisons flowers är bitvis en sevärd film, på så vis att den behandlar ett högintressant - men icke desto mindre komplext - ämne. Samtidigt fordrar den av åskådaren att förhålla sig långt mer kritiskt till filmen, än vad filmen själv gör till dagens mediesamhälle. Annars finns en nära förestående risk att filmen får en lika förbehållslös och ensidig framtoning som någonsin CNN eller Dagens Nyheter har i sammanhanget.

Av Jon Asp 19 jun 2001 10:59