En röd Ferrari

En historia om en ung kvinnas kamp mot multimiljard-världen Formel 1.

Den vinande vinden hade tjutit hela morgonen i det vintriga medelhavslandet. Den varnade om vintern som skulle bli värre, varnade om att snart, snart skulle det falla massor av snö och börja storma. Grenar skulle slitas loss från träden och färdas över landskapet, samtidigt med de hastiga snöflingornas dans.

För Ferrari betydde det att de hade bråttom. Testerna var sedan länge igång, och skulle fortsätta fram till det första loppet. Allt för att ha den bästa bilen när de väl kom ut på banan och tävlingarna, med adrenalinet pulserande och nerverna utanför kroppen.

Pista di Fiorano, en kurvig bana med många snabba accelerationer, var flitigt använd av stallet. Testbanan var lagd vid en motorväg, och ofta hände det att Ferraris nya modeller kunde ses därifrån. Men det sjungande motorljudet från f1-bilarna konkurrerade ut allt annat, bilarna på motorvägen var bara statister i den här italienska produktionen.

I utkanten av banan stod en man. Den röda Ferrarin susade förbi honom, med den tio-cylindriga motorn i fullt arbete. Den vrålade inte som andra bilar, utan sjöng ut en klagande motorsymfoni.

Mannen såg länge efter den, och suckade djupt.
I flera år hade han kört den sensuella bilen till segrar världen över. Tillsammans med Ferrari hade han varit världens bäste, kanske tidernas bäste. Han hade varit respekterad av Tifosis, de hysteriska italienska fansen. Blivit beundrad av små killar som ville bli precis som honom. Och hjärtat hade bankat för bilen varje gång. För det var tack vare Ferrari han var den han var.
Men nu när han stod vid deras testbana, och såg sportvagnarna avlösa formel 1-bilarna, så kände han inget. De förut så välkända rysningarna han fått när han sett andra susa fram i hänsynslösa farter, kom aldrig. Ferrari hade onekligen förlorat lite av sin glans sen deras forne världsmästare slutat. Den stegrande hingsten från Maranello var inte längre så vild, snarare gammal och trött. Den lunkade fram i en sakta mak, som om den hade all tid i världen. Men det var tvärtom! Som regerande mästare var tid det sista de hade!

Och glöden som sas finnas i varje mytomspunna Ferrari, den hade han inte sett i någon av bilarna som passerat honom de senaste timmarna. Förarna hade kört medelmåttigt, de var placerade i ett fack av dåliga f1-förare. Ingen av dem kunde tillföra teamet något. Inte erfarenhet, inte fart, inte någon utveckling.

Han suckade, och lutade sig mot stålräcket. Fick han inte se den omtalade glöden och farten snart så hade han ingen arvtagare. Den som slutligen skulle få honom att lägga hjälmen och handskarna på hyllan. För han orkade inte tygla den vilda cavalinnons krafter ett år till.

Plötsligt hörde han den sjungande motorn igen. Han lyfte på huvudet och såg på den kommande bilen. Men nu sjöng inte motorn längre, den skrek ut varenda hästkraft och krävde allt ur sig själv. Karossen slickade banan, och äntligen fick han se vad han så länge hade längtat efter. Glöden. Här var hingsten fortfarande vild, och skenade runt banan i en rasande fart, snabbare och snabbare för var varv.
Däcken skrek till när föraren la sig på bromsen och lät bilen löpa runt de följande S-kurvorna. Sen accelererade den blodröda GT-Ferrarin och försvann med ett skrik ur hans åsyn.

Passionen inom honom väcktes för ett ögonblick till liv igen och hans hjärta dunkade våldsamt. Ferrarins underbara skönhet och legendar hade återigen uppenbarats inom honom.
Tyvärr var det en av sportvagnarna som löpte vansinnigt snabbt runt banan. Men föraren körde som en dröm. Han log brett. I den där bilen satt det en självsäker förare av hans egen kaliber. En som kunde nå hur långt som helst, och hade både kraften och modet att utforska varje möjlighet till högre fart. En framtida världsmästare.

Mannen sprang ner till depån. Han var tvungen att få reda på lite till om den där föraren. Med lite tur var det en ung talang som satt i bilen. En som kunde ta hans plats i det legendariska teamet.

Hans gamla ingenjör Samuele stod och bevakade tiderna som sattes. För det mesta var det den unge italienarens jobb att hålla koll på hur de nya skötte sig, när inte stallcheferna hade tid. Han visste vad föraren hette.
- Nämen, se, celebert besök, sa Samuele och log när han fick syn på mannen. Det var ett tag sen.
- Annars hade chefen sprungit efter mig med ett kontrakt i handen, sa mannen och skrattade. Förresten, den där föraren i sportvagnen, vem är det? Han såg bra ut, tyckte jag.
Samuele funderade en stund och började rota bland sina papper. Det såg ut som ett brottsregister, med foton på alla när de körde. Vissa hade också porträtt, medan andra saknade den lyxen. Tillslut stannade Samuele vid en som saknade porträtt.
- Den här, sa Samuele och räckte papperna till mannen.
Mannen hoppade över all fakta om personen, och gick direkt till dess meriter. Engelsk formel 3-mästare för två år sen, formel 3000-mästare förra året, fyra i sportvagnsvm samma år. Dessförinnan hade han vunnit Macaus Grand Prix och kommit trea i både det engelska formel fordmästerskapet och Gocart-VM... Det var meriter bättre än de flesta stora mästares!
- Det ser ju skitbra ut, sa mannen och såg på ingenjören. Är han kontrakterad med något annat f1-stall?
Samuele skakade på huvudet.
- Inte? Varför har inte han något kontrakt? Och varför kör han inte? Han verkar ju helt suverän!
- Fel, sa Samuele. HON kör inte formel 1. Det är en ung tjej som sitter i den där bilen. Hon har blivit nobbad av de flesta teamen vid det här laget, och vill satsa på Sportvagns-vm i år igen- fast hon kör inte så bra, direkt.
Mannen blev knäpptyst och stirrade på Samuele. En kvinna? Kvinnor och viljestarka bilar betydde bara bekymmer. De orkade aldrig med pressen från teamet, och hade inte muskler nog för att sätta bra varvtider. Han suckade dystert och såg ner i papprena. Sånt slöseri med talang.. Eller? Plötsligt sken han upp. Om hon nu hade kört så bra tidigare, så var det ju inget som sa att hon skulle misslyckas i formel 1! Han visste av egen erfarenhet att en sportvagn var mycket tyngre och krävde nästan lika mycket styrka som en f1-a.

Plötsligt hörde han ljudet av en lågvarvande motor bakom sig. Han vände sig om. Föraren hade avslutat sin körning, och stängde av motorn. Sedan öppnade hon försiktigt dörren och steg ut.

Hon gick fram och studerade noga fronten på bilen medan hon tog av sig handskarna. Antagligen kollade hon så att hon inte slagit i karossen under den vilda körningen.

Mannen synade henne med blicken. Den blodröda Ferrari-overallen satt löst runt kvinnans kropp, och avslöjade att hon var rätt liten och också rätt så klen. Men runt axelpartiet satt den perfekt, och runt armarna var det rätt hyfsat också. Hans ögon stannade vid hjälmen, som var en av de snyggaste han någonsin sett. Grunden var kolsvart, med en röd eld brinnande i nacken. Mitt i den var något kolsvart, men han kunde inte riktigt se vad. Visiret var regnbågsfärgat och glittrade till i solskenet. När hon vände på huvudet såg han att hon även hade två silvriga och böljande flaggor på sidorna. Han skrattade. Direkt assossierade han till "Silverpil", värsta rivalen McLaren-Mercedes smeknamn. Mannen hyste inget agg mot stallet. Tvärtom. Han hade många gånger velat köra deras bil. Den hade alltid verkat så snabb och lättkörd genom åren, medans han hade tampats med en oregerlig och stark Ferrari. I många jobbiga stunder hade han bara velat riva kontraktet och gå till McLaren istället. Men han hade förblivit Ferrari trogen, trots de starka banden till sitt hemland.
Han vände sig till Samuele. Ingenjören såg allvarligt på honom och skakade på huvudet. De skulle inte låta henne köra Ferrarin.
- Men om ni inte ska ha henne, sa mannen, då kan väl f1-teamet ha henne?
- Skojar du? sa Samuele. Inte ens Minardi ville ha henne! Ingenjören skrattade när han syftade på f1-cirkusens sämsta stall.
- Jag tror på henne, sa mannen. Hon kan bli något riktigt bra! Hon har talang att köra lika bra som jag gjorde!
Samuele blev helt tyst. Mannen var medveten om att hans åsikt fortfarande vägde tungt i Ferrari-stallet, och var inte sen att utnyttja det. Det sista han ville var att ytterligare en talang slösades bort. De var allt för många redan.
- Ursäkta, hörde han någon säga bakom honom.
Mannen vände sig om, och såg att det var den kvinnliga sportvagnsföraren. Hon hade tagit av sig hjälmen, och ståtade med kort, rufsigt, knallrött hår. Luggen var struken till sidan och hängde över ena ögat på henne. Ansiktet var smalt och riktigt vackert. Hennes min var allvarlig, som om hon visste vad som väntade. Han släppte artigt förbi henne till Samuele.
Mannen hörde inte vad de pratade om, men på hennes ansiktsuttryck förstod han att hon nekades kontraktet. Ögonen utstrålade verkligen sorg, och han såg att hon suckade när hon lämnade Samuele. Precis när hon skulle passera honom stoppade han henne.
- Var inte ledsen för att du missade sportvagnen, sa han. Du är för bra för att köra sånt. Du borde satsa på formel 1!
- Men de vill inte ha mig där, förklarade hon och suckade igen. Jag har skickat mina meriter till vartenda stall, men de vill inte veta av mig sen de upptäckte att jag var kvinna. Jag går nog till IRL istället.

Mannen hostade till. Nu visste han direkt vilket land hon kom från. Sverige. Bara svenskar var såna att de direkt stack till USA eller England om de misslyckades med formel 1-lyckan. Som de där Kenny och Rickard.
- Glöm det! sa mannen. Jag ska göra exakt allt för att Ferrari ska låta dig köra för dem hela säsongen!
- Det är snällt av dig att försöka, men jag tror inte det. Det är ingen idé att tvinga dem. Vill de inte så vill de inte. Och det kommer komma fler chanser...
Hon började gå, men stannade och vände sig om.
- Är du..?
- Ja, svarade han kort. Och du kommer få köra formel 1 tack vare det.
- Du har varit min idol sen jag var liten, sa hon och lyste upp i ett brett leende. Tack för att du hjälper mig.
Sen gick hon därifrån, och lämnade den forne världsmästaren i sina egna tankar.

Av Katarina Jönsson 19 jun 2001 09:30