Luktar illa, smakar illa, är underbart

"Om man nu ska in på funktionärscampingen, om det är det enda man vill här i livet, då är det bara att bada ut". Citerandes unga öldrickande Norrköpingsbröder sticker mitt röda anlete upp ur den småländska vassen. Ansikte och hår rött av för mycket het sol och Stargazers intensivtoning. Det luktar vass, vatten... och ganska mycket bajs. Hultsfredsfestivalen 2001 är i full gång och för att få ro och ordning på mitt huvud har jag placerat min skitiga jeansrumpa vid vattnet. En stund borta från massorna.

Avsaknad av varmt vatten mot hud allt för många timmar, dagar, börjar göra sig påmind och nej, jag kan inte påstå att jag utsöndrar någon fräsch blomodör direkt. Så inte heller människorna runt omkring mig. Det strama gruset längs hårbotten kommer som ett brev på posten, naglarna är ständigt svarta trots oupphörligt karvande. Jag är inne på min tredje festivaldag.

Man börjar se saker och ting på ett annat sätt när man inte sovit på 2-3 dygn. Grumligt. I förrgårnatt kom så idéen över mig: om man kanske skulle försöka sova lite... fin ide i teorin, näst intill ogenomförbar i praktiken. Man förstår snabbt situationens omöjlighet när tältduken envisas med att försvåra ens andning, lägger sig själviskt längs min kropp; sova blir inte ens att tänka på.

Efter en timmes kämpande för att hitta John Blund, besegra tyngdlagen, ger jag så upp. Med en glasflaska vatten etikerad Brännvin och extra lång Marlboro i vardera hand ger jag mig ut på nattlig vandring. Äventyr utmed oändliga längder av fula, stora, små tält. Variationen, fantasin och uppfinningsrikedomen går det i alla fall ingen nöd på: jag läser "var e mamma?" på en flagga och undrar lite över uppfostringstekniker och vad som egentligen fungerar.

Det charmiga med just Hultsfredsfestivalen är att den är precis lagom stor och precis lagom liten. Vi som vandrar, sjunger och dansar längs de små skogsvägarna känner samhörighet i den kyliga natten, i min kompis bandspelare spelas Robert Gustavsson och hans "aj, aj-man" och folk skrattar. Det är litet, mysigt och gemytligt.

Men det finns även chans att känna av den enorma samhörighet som finns att tillgå i ett publikhav värt namnet. Limp Bizkit spelar och trots att jag inte kan kalla mig ett fan blir jag imponerad av vilken otroligt exploderande känsla ett band med potential kan framkalla. Publikhavet blir till en våg som sköljer genom allt och alla. Det är elektriskt, mäktigt och kittlande. Det är Hultsfredsfestivalen 2001.

Och i natt tänkte jag sova... om inget viktigare kommer i vägen förstås.

Av Lina-Maria Larsson 15 jun 2001 09:42