Tuppmötet i Göteborg

Snart - om bara ett och ett haft år - ska EU kunna skicka ut militära styrkor för att försvara de mänskliga rättigheterna nästan var helst de kränks. Under ordförandeskapet har den svenska regeringen försökt att lägga större vikt vid civila och konfliktförebyggande insatser. Men faktum kvarstår, det är det manliga militära våldsmonopolet som får störst utrymme och mest resurser.

Det militära försvaret är en av de mest ojämställda organisationer som existerar idag. Av tradition är militärer män. I den svenska grundlagen står det att ingen får missgynnas på grund av sitt kön. I samma paragraf lagfästs värnplikten som ett undantag från detta. Med andra ord säger vår grundlag att det är självklart att män ska kunna hantera vapen, att män ska kunna slåss, att det är självklart att vår demokrati ska försvaras av män, att det är män som ska stå för allas vår säkerhet precis på samma sätt som det är självklart att kvinnor inte ska tillhöra den våldsamma säkerhetsförsvarande skaran av män.

Dessa självklarheter uttrycks också på andra sätt. Inom det svenska försvaret har 59 procent av de kvinnliga officerarna utsatts för sexuella trakasserier. Var sjätte kvinna som börjar sin värnpliktsutbildning hoppar av och totalt sett minskar antalet kvinnor i Försvarsmakten. Detta samtidigt som den svenska militären internationellt sett får större säkerhetspolitisk betydelse, bland annat genom EU:s krishantering.

På den säkerhetspolitiska scenen har mannen en självklar huvudroll som potentiell våldsutövare och beslutsfattare medan kvinnan tilldelas en biroll som offer. Det är männen i Göteborg som ska se till att EU får sin krishantering. Det är männen i de nationella försvaren som ska utgöra krishanteringen. Det är bara män som sitter runt förhandlingsborden när konflikter ska lösas. Det är också dessa män som dyker upp i TV-rutan när något viktigt har hänt.

Under väpnade konflikter är det kvinnor och deras organisationer som i stor utsträckning utgör det civila samhället och håller det samman. Trots detta är det ytterst få kvinnor som rör sig i det säkerhetspolitiska rummet där besluten om krig och fred fattas. Inga resolutioner, deklarationer, lagar eller mål om jämställdhet har lyckats tränga sig in i den manliga och militära makten över krig och fred. Det är detta som utgör det verkliga hotet mot de mänskliga rättigheterna, demokrati och fredlig samexistens. EU:s krishantering är inget undantag.

Av Amanda Mogensen 14 jun 2001 09:50