Joda, jag bor på landet

Nej, jag bor inte i Stockholm. Inte heller i Göteborg eller Malmö för den delen, om det nu hade hjälpt. Jag befinner mig på ett betryggande avstånd från Stureplan och jag har inte de där konstiga cykelskorna på mig, inte heller har jag jeansen uppkavlade på vaden. Jag skall erkänna att jag äger en rosa skjorta, men jag bär den väldigt sällan.

Min kroppsvolym har ökat betänkligt under de senaste åren, och jag är inte så förtjust i att köpa kläder överhuvudtaget. Jag är för snål för att gå till frisören, så mitt hår är alltför långt, min hy är alltför fet och min andedräkt allt för illaluktande.

I min stad har ett café öppnat. Det stockholmska konsulatet kallar jag det. På vintern importerar högskolan på orten alla dessa välfriserade, förmögna ynglingar som sitter gemensamt kring borden, men enskilt i mobiltelefonsamtal. På sommaren finns ett överflöd av Stockholmare, som tar sig råd att köpa en macka med mozzarella och parmaskinka och dricka kaffe i glas, så utspätt med mjölk att det mer liknar oboychoklad. Miljön är asketisk, volymen är hög, här skall man inte trivas, här skall man synas.

Jag vågar inte gå dit och vågar inte bli sedd. Passar jag in i den världen? Där det talas om pengar och alla tror sig veta hur man får tag i stålarna, när föräldrarnas veckopeng är slut, men ingen vet riktigt säkert. Någon känner en som gör pengar på börsen, eller var det för några år sedan? Någon har en släkting som har fått pengar av en riskkapitalist, för släktingen hade ide om en sajt på nätet, men var det förra sommaren?

De vet att de skall ta mycket betalt, för vad de än skall göra när de blir vuxna. De vet var de skall bo, och var de bör resa på semester. De vet allt som de borde veta någonting om, men egentligen vet de inte så mycket om det. De borde kunna åka skidor, men de fastnade i baren. De borde kunna känna skillnaden på en bordeaux och en bourgogne, men de fastnade i första flaskan. Aldrig berusade, bara lite illamående och tvungna att ta taxi hem.

Det räcker med att känna i den världen. Att känna någon som har gjort något av allt det där. Om du vet någon som vandrat i Nepal och någon annan som raggat i San Fransisco, så har även du på något magiskt sätt ackumulerat den kunskapen. Så det går bra att fastna på caféet. Med rätt kläder på sig, med rätt glas med immigt kaffe i handen och om du känner rätt personer, så kan du lugnt sitta kvar. Om ingenting annat händer, så lär du känna de som äger etablissemanget, och om inte pengarna räcker till hyran, kan du börja bära kaffe och överdimensionerade bullar. Bli en övervintrare i den imaginära världen, med rätt frisyr.

Jag tittar in när jag går förbi. Tittar lite på dem, är lite avundsjuk, men undrar också vad som kommer att hända med dem. Är de så framgångsrika som handdatorerna påskiner? Känner de verkligen alla som de hälsar på? Jag tror inte att jag lever ett bättre liv, inte framgångsrikare, men kanske... klokare. Vilket givetvis är förmätet av mig att tro. Jag undrar vad de tänker om mig, när jag går förbi? Förmodligen ingenting.

Av Krister Levander 14 jun 2001 14:48