Timothy McVeigh borde fått leva

Jag satt och tittade på klockan när Timothy McVeigh avrättades. När klockan blev 13.59 visste jag att han låg fastsurrad på en brits. När klockan blev 14.00 visste jag att de började spruta in giftet i hans kropp.

Det känns väldigt märkligt - svårbeskrivligt obehagligt - att veta exakt när en människa dör. Att veta exakt när en medmänniska avrättas utan att kunna göra någonting åt det.

Jag hade antagligen inte reagerat så starkt, eller gått in på Sourze och skrivit den här artikeln, om jag inte veckorna dessförinnan kommit så nära Timothy McVeigh att jag till slut insåg att jag vet mer om hans liv än om flera av mina vänners.

Den senaste månaden har jag varje kväll läst boken "American Terrorist: Timothy McVeigh and the Oklahoma City Bombing" Regan Books skriven av journalisterna Lou Michel och Dan Herbeck. Det är en av de mest välskrivna och omskakande böcker jag har läst.

En bok som har mycket att lära ut inte bara till den som vill veta något om USA, utan en bok som handlar om vår tid i stort. Om politikerförakt och myndighetshat, om revoltfantasier och outsiderromantisering. Om vilka följder detta kan få.

Det finns tyvärr likheter mellan hur den person tänkte som kastade en tårta i huvudet på en myndighetsperson och hur Timothy McVeigh tänkte när han gjorde sin attack mot myndighetspersoner.

Under rättegången efter bombningen i Oklahoma City, där 168 människor dödades, sade Timothy McVeigh ingenting. Han har i princip vägrat prata med såväl FBI som journalister.

Men under tiden i fängelset, efter rättegången, beslutade han sig för att berätta sin historia för två journalister. Hela sin historia. In i minsta detalj.

Journalisterna Lou Michel och Dan Herbeck kommer från Buffalo, den trakt där Timothy McVeigh är uppväxt och där hans pappa fortfarande bor. Efter bombningen i Oklahoma, när det blev känt att Timothy McVeigh var arresterad och misstänkt, överfölls hans far av journalister från hela Amerika, hela världen, vilka bokstavligen belägrade hans gräsmatta.

Journalister som inte brydde sig det minsta om honom eller hans familj utan som, enligt vanlig journalistisk praxis, enbart var intresserad av att få användbara citat.

Michel och Herbeck, som var från trakten och kände folk som känt familjen McVeigh i alla år, deltog dock inte i belägringen. De sökte upp McVeighs far först efter att mediamobben dragit vidare till nästa nyhet. Därmed vann de långsamt hans förtroende.

Efter sina sakliga artiklar i Buffalo News, som byggde på fakta och inte spekulationer, vann de även Timothy McVeighs förtroende. Han ställde upp för Michel och Herbeck och under några månader gav han dem 75 timmars intervjutid. Han vägrade att prata med någon annan, men för Michel och Herbeck berättade han allt.

Boken "American Terrorist" innehåller därmed för första gången vad som aldrig kom fram i rättegången - Timothy McVeighs erkännande. I boken erkänner han för första gången. Det var han som ensam detonerade bomben.

Han säger också att han inte ångrar någonting. Han såg bombningen som en nödvändig handling och hänvisar bland annat till liknande attacker under amerikanska inbördeskriget. Attacker som av samtiden kallades för terroristhandlingar, men som i historien omvärderats och kallats för frihetsbevarande handlingar.

Precis som USA när de attackerar olika mål i till exempel Mellan Östern var Timothy McVeigh inte ute efter att bara förstöra en byggnad, utan att även uppnås en så stor "body count" som möjligt. En förstörd byggnad glöms snart bort. Men en hög "body count" - i det här fallet 168 söndersprängda civila - lämnar ett sår som ingen glömmer.

Boken "American Terrorist" försöker inte på något sätt försvara Timothy McVeighs avskyvärda bombdåd. Tvärtom gör boken bombådet ännu mer avskyvärt genom att man under kanske 30-40 timmars läsning tvingas återuppleva det om och om igen.

Men genom att berätta hela historien - från allra första början och till med längre än slutet rättegången, fängelset - förstår man som utomstående varför någon människa kan göra en sådan här handling.

När man får veta precis allting om Timothy McVeigh - hans barndom, hans favoritprogram på TV "Star Trek: The Next Generation", hans föräldrars skilsmässa, hans upplevelser som elitsoldat i Gulfkriget, hans favoritböcker, hans favoritmat, hans framgångar, hans motgångar - kan man inte avfärda honom som ett monster.

Det var inget monster som klockan 14.00 i måndags avrättades med en giftinjektion. Det var en människa. Däremed blir boken, utan att det egentligen är dess syfte, det bästa argument mot dödsstraff jag stött på.

Att läsa "American Terrorist" gör också att man börjar tänka på medias roll i samhället. Att man inser medias begränsningar. Att man med isande klarhet inser att i en mediavärld där ingen stannar kvar på gräsmattan längre tid än det tar att få några använda bara citat - därefter drar man vidare till nästa knäck - är det nästan aldrig någon som tar sig tid att berätta hela historien.

Trots att vi nu under sex år hört talas om bombningen av Oklahoma City i tusentalas tidningsartiklar, TV-program och radioprogram är det vid genomläsningen av boken "American Terrorist" som man för första gången får se hela pusslet läggas.

Det är heller inte så att alla andra tidningsartiklar tillsammans utgjort ett större pussel. Nej, alla mediarapportering fram tills den här boken har endast resulterat i samma pusselbitar; några spridda pusselbitar längst upp i ena hörnet.

Det enda som lyckats haft tillgång till källan - haft tillgång till Timothy McVeigh själv - är journalisterna Lou Michel och Dan Herbeck.

Glöm därför aldrig vad du vanligen får när du läser din morgontidning eller ser på TV. Om du inte får historien till någon som haft tillgång till ursprungskällan - vilket nästan ingen har i dessa återvinningstider - och som dessutom kritiskt granskat denna källa, får du på sin höjd några spridda pusselbitar uppe i ena hörnet.

När jag satt och stirrade på mitt armbandsur efter att Timothy McVeigh avrättades - samtidigt som jag gick in på Aftonbladets hemsida och såg att en majoritet av läsarna tyckte det var rätt att han fick dödsstraff - kom jag att tänka på några sanningar som en klok man myntade redan för 2000 år sedan.

Hat föder hat.
Hämnd föder hämnd.
Förståelse föder förståelse.
Empati föder empati.

Av Jan Gradvall 13 jun 2001 13:29