Tänk om vi krockar med Jesus!

Min son ska flyga för första gången och innan vi kommit ombord på planet har jag ställts inför två frågeställningar; "Kan man köra med ett plan på en Formel 1 bana?" och "Vad händer om vingarna ramlar av när vi är uppe i luften?".

Hans frågor, som bottnar i vetgirighet blandat med nyfikenhet och lite spänd förväntan, ställer mig inför ett dilemma. Den första frågan hanterar jag med enkelhet. Jag svarar att det går säkert jättebra, bara vägarna är tillräckligt breda. Den andra frågan däremot, gör att jag, på bråkdelen av en sekund, genomgår en inre kris, som det heter i sagan: Ska jag ljuga för min son på självaste semesterstarten?

Jag skulle ju kunna svara att då kraschar planet, men istället säger jag, "Det händer inte, var inte orolig för det". Han verkar acceptera svaret, men när vi satt oss tillrätta i planet säger han; "Men pappa, jag tycker det ser ut som om vingarna kan ramla av!".

Åter igen försäkrar jag honom om hur stabila de är och att det ligger tusentals timmar av säkerhetstänkande bakom konstruktionen, samtidigt som min puls ökar kännbart. När planet sedan rusar fram med 260 Km/h på startbanan och vi trycks bakåt i stolarna bombarderas jag med fler frågor från min vetgiriga son.

"Vad händer om hjulen lossnar?", "Kan man öppna fönstret, jag ser lite dåligt?", "Tar luften slut när vi kommer upp i luften?" och slutligen "Är det sant att man kan göra en looping med ett sånt här plan?"

Jag har inga direkta svar, men min längtan efter en whisky ökar i samma takt som pulsen. När det sedan visas en instruktionsfilm om hur man ska bete sig vid nödsituationer - till min sons stora glädje - orkar jag inte vänta längre utan öppnar upp tax-free spriten och tar mig en klunk.

Vid det här laget sitter min son i skyddsställning, med händerna bakom nacken och huvudet mellan benen. När jag frågar honom vad han sysslar med, svarar han att det är bäst att öva ifall vi skulle störta, han mumlar också något om "Var finns fallskärmarna?".

Nu ber jag honom vara tyst och istället ägna sig åt serietidningen vi köpte på flygplatsen; "Stål-Kalle". Det visar sig vara helt fel tidning i förhållande till den situation vi befinner oss i. Stål-Kalle kan nämligen flyga, och det dröjer inte många minuter förrän frågan kommer; "Vad händer om en fågel åker in i motorn?".

"Då blir det slarvsylta av den!", svarar jag med eftertryck. En stunds tystnad utbryter, sedan kommer den självklara frågan; "Vad är slarvsylta?".

För ett ögonblick spelas en film upp inför mitt inre, jag ser löpsedlar som basunerar ut; "Pappa höll sin son inlåst på toaletten under hela flygresan" eller "Berusad pappa försökte slänga ut sin son från flygplan". När bilderna försvinner kommer jag på den geniala idén att tala om vårt semestermål istället.

Men det är lika ointressant som om jag skulle försöka prata om tjejer. Min son är helt uppslukad av aerodynamik och katastrofer. Trots min höga puls kan jag inte låta bli att fascineras av hur ord som "sol", "bad" och "båtturer" kan omvandlas till frågor som; "Vad händer om vi kommer för nära solen?", "Kan ett plan flyga under vattnet?" och "Vilket skulle klara sig om planet störtar på en stor båt - planet eller båten?".

Jag försöker tänka som Stig Helmer och rabblar hans bevingade ord om och om igen; "Jag kan flyga - jag är inte rädd". Men jag inser ganska snart att det är inte där problemet ligger. Jag har aldrig varit rädd för att flyga, däremot har min son frammanat en stark rädsla för att störta.

Han fortsätter; "Du vet pappa, om vi skulle störta så skulle jag hoppa upp i luften precis när planet träffar marken. Då skulle jag klara mig. Kolla här!". Han hoppar upp och ner i flygstolen och visar med stor entusiasm hur han skulle bete sig. Passageraren bakom honom verkar inte tycka det är lika entusiastisk att få ett glas isvatten i knät.

Efter att jag tagit ytterligare några klunkar på whisky-flaskan - tjugotre frågor senare - somnar min son. "Tack och lov att vi gick upp halv fyra i morse", är tanken som flyger genom mitt huvud. Nu kan jag ägna mig åt att förtränga allt som har med krascher att göra och försöka slappna av. Whiskyn och tystnaden gör ett bra jobb.

Snart faller jag också i sömn, men väcks snart av min son som sitter på mina lår och rycker mig i kragen; "Vakna pappa, vakna, vakna, vakna, vaaakna!". Först tror jag att katastrofen verkligen har inträffat, men efter en snabb koll runt omkring mig verkar allt vara under kontroll.

"Vi ska landa snart!", ropar han. Och i samma sekund han delgivit sitt angelägna budskap, förstår jag att frågorna kommer följa tätt därefter. Mycket riktigt! Det är ju synd att man inte kan satsa pengar på såna grejer.

"Vad händer om en tv-antenn fastnar under hjulen?" och "Ska vingen hoppa så mycket?". Jag är ytterst nära att sätta mig i skyddsställning fast med händerna över öronen, men nöjer mig med att ta en rejäl klunk av whiskyn och be min son vara tyst.

"Men, tänk om vi krockar med Jesus!", säger han och tittar ut genom fönstret.

Jag skrattar så jag får kramp, vilket faktiskt får mig att slappna av, och jag ger upp. Allt som återstår är bara att konstatera hur mycket och innerligt jag älskar honom.

Av Per Poulsen 13 jun 2001 14:21