Novell: De stumma

I bland hände det att hon tänkte att om hon hade varit ännu lite äldre skulle hon ha varit vuxen då ljudfilmen kom.
Vad hon skulle ha sörjt stumfilmen.

Hon kunde inte låta bli att tänka på alla de skådespelare som fick sina karriärer förstörda av ljudet. Alla de som hade knarriga eller skarpa röster och inte passade i den nya tidens filmvärld. En stumfilmens förste älskare med en tunn kastratröst stod sig slätt i konkurrensen med ljudfilmsstjärnorna och deras barytonstämmor.

Hon tänkte på de slocknade stjärnorna med sina sidenklänningar och tangorabatter och gled förbi pallen med äggkartonger. Blicken fäst vid mjölkkylen. Med stor möda drog hon upp dörren som fastnat i ett envist vakuum och lyfte ned ett mjölkpaket i sin förut tomma vagn.
- Mjölk ger starka ben, tänkte hon och försökte känna styrka strömma genom de gamla murkna vaderna.
- Eller åderförkalkning, vilket var det jag läste senast?
En crème fraiche gjorde mjölken sällskap.

På väg bort mot fruktavdelningen blev hon omkörd av en tvåbarnsmamma i karriären. Den ena flickan stod på envisa ben i givakt i kundvagnen, den andra hängde i mammans jacka.
- Inte äldre än du där, lilla.
Hon såg på flickan som försökte hålla jämna steg med sin mamma bort mot de krossade tomaterna.
-Inte äldre än du, torde jag ha varit då de rörliga bildernas gudar fick börja gå till talfröken, tänkte hon.
Mamman hastade vidare mot spaghettin och ekipaget försvann bland hyllorna.

I maklig takt började hon botanisera bland äpplena. Omsorgsfullt valde hon fyra stora röda äpplen. Hade hon haft fräckheten skulle hon ha bitit i vart och ett för att kontrollera deras friska syrlighet. Hon drog i stället in deras doft i näsborrarna. De bar fortfarande med sig hösten i sina skal.

Med kundvagnen som stöd fortsatte hon vidare i affären. En liten burk vaniljsocker och så mot kassorna. Flickan bakom kassapparaten log vänligt. Hon log tillbaka och betalade.
- Det är väl inget fel på ljud, tänkte hon, packade ned sina varor i en medhavd tygpåse, nickade åt kassörskan, gick ut ur affären och in i hösten. I ordningen den sjuttiotredje hösten efter Warner Brothers premiär på "Jazzsångaren". Filmen var en revolution, ett framsteg, en undergång. Den första ljudfilmen. Någonsin.
- Det är väl inget fel på ljud. Det är bara att det låter så. Tystnaden talar i mitt huvud.

Hon korsade den asfalterade gången mellan husen. Snart skulle skymningen falla. Höstlöven blåste kallt kring nylonknästrumporna och tygkassen kändes tung. Hon borde skaffa sig en dramaten. Hon borde skaffa sig en dramaten att dra maten i. Det borde hon verkligen.

Nästan framme vid porten såg hon en ung kvinna komma gående. Hon gick snabbt och vårdslöst, som om benen vore någon annans och hon var arg på deras rättmätige ägare. Kvinnan såg inte upp utan gick rakt över gången och in i porten mittemot.
- Lilla Clara Bow var bara tjugotvå när ljudet kom.

Stumfilmens Clara var skräckslagen. Den store regissören Mamoulian fick resa till henne enbart för att träna och uppmuntra henne. Efter två veckor insåg man att hon höll på att få ett nervöst sammanbrott och att filmen inte kunde göras med henne i rollen. In seglade en annan mer försigkommen, en talande, och Clara Bows stjärna var fallen.

Stumfilmsaktriserna Pola Negri, Norma Talmadge, hennes syster Constance, Dolores Costello, Louise Brooks, de föll och föll och föll. Och stackars, stackars Mae Murray, en gång stjärna och prinshustru, sedermera funnen sovande på bänkar i Central Park i New York.
- Ja, det är så man vill gråta.
Hon log uppmuntrande mot sig själv i hisspegeln.
- De var bortom denna världen. Den uttalade världen. Någon av dem sa att de i den stumma tiden varit halvgudar. De hade givit inspiration, en vision om liv bortanför det jordliga. Med stumfilmens stjärndöd försvann magin.

Hon var framme vid dörren. Nyckeln i låset. Fötterna på dörrmattan. Hemma.
- Det är klart att deras dialekter, deras skrikiga röster gjorde dem mänskliga. Vem vill se sin halvgud slitas sönder till människa?
- Jag skulle ha sörjt. Det är ett som är säkert.
I köket sköljde hon äpplena rena från gift och damm.
- Bara Greta Garbo, tänkte hon, gudomlig, som stum, som talande, gudomlig.

Den smygande eftermiddagssolen lekte på plastgolvet i köket. Höstens mjuka ljus. Långsamt förlorade varje äpple sitt skal. Då de var alldeles nakna, kärnade hon ur dem och skar dem i klyftor.
- Och Chaplin. Han var den ende som stod emot.

Och då han till slut talade var det bara rappakalja, nonsens, Moderna tider. En medveten protest. Smör, strösocker och det fina vaniljsockret. Hon rörde massan till en vit, porös dröm.

Men den mest tragiske av dem alla, den stummaste av dem alla. Den som lyser starkast lämnar det största mörkret efter sig.
- John Gilbert.
Garbos stumme jämlike. Men ett talande inget.
- John Gilbert.

Ett pärband av vita tänder. Ett smältande leende. Inramat av en mjuk mustasch, en ärlig blick. Publiken skrattade åt honom efter hans första ljudfilmer. Efter att ha sagt: "I love you, I love you, I love you", under det att han kysste sin motspelerskas arm från fingerspets till axel, var han slut. En patetisk varelse. Gene Kelly parodierade honom i "Singing in the rain".

Men hans pärlband av vita tänder. Och hans blick. Hans blick. Skälmsk. Gav löften om en värld bortom denna.

Hon tillsatte ägg, mjöl och bakpulver. Ur köksskåpet plockade hon fram en form som hon smorde och bröade. Smeten rann följsamt och lade sig som en len matta i formen. Äppelklyftorna i fina runda cirklar. In i ugnen. Rofyllt lugn i etthundrasjuttiofem grader. En välbehövlig vila i tjugo minuter.

Snart skulle skymningen falla.

I vardagsrummet var persiennerna neddragna. Snart skulle skymningen falla.
- John Gilbert ja, den där Gilbert.

Han och de andra gudarna kunde kanske inte spela teater. Mest stora svepande rörelser och dramatiska ansiktsuttryck. Inte mycket skolning. En illa dold råhet. En otymplighet. Inga förfinade nyanser, skiftningar eller spel mellan små ryckningar i röst och kropp.

De stummas röster fanns bara i publikens inre öron. En av gudarna sa till och med att de aldrig behövde vara roliga eller dramatiska utan att allt var upp till mannen som skrev textskyltarna.
- Kanske var det så. Just så.
Bara en tanke som for genom hennes huvud.

En signal så ljudlig och plötsligt. Tjugo minuter till ända. Crème fraichen vände hon ned i ännu mer pösporöst vitt, täckte sedan äpplebädden och skickade tillbaka formen in i den trygga ugnen. Under väntan diskade hon och bryggde på kannan. Då kaffet runnit färdigt och tystnat hade skymningen fallit.


Då hade skymningen fallit.

Kaffekopp på brickan. Klarblått porslin. Till vardagsrummet med rykande kopp och äpplekaka på klarblått fat.

Tystnaden hade fallit över asfaltgången mellan de smutsgula husen. Genom persiennernas smala springor såg hon att ljusen tvärsöver hade tänts. I vardagsrummet gömdes hon av skuggorna. Invid fönstret, en smyg, ett mjukt litet hål i en välbekant fåtölj. Kaffekopp och klarblått porslin på bordet intill.

Hon lossade snöret till persiennerna. Och så gick ridån upp. Det hade redan börjat.

En våning ner badar köket i ljus. Pappan steker ägg vid spisen, mamman talar i telefon och två döttrar går ned i spagat på golvet. Pappan vänder ägget. En närbild på mamman med luren. Hennes drag är sköna, fastän lätt suddiga konturer, håret är glänsande och vågigt.
Hennes skylt:
"Jag vet inte vem jag skulle vara om jag inte var hans fru och hennes mor."

Hon drar handen genom håret. Kastar en blick och det ser ut som hon skrattar. Pappans rygg är bred. En illa dold råhet. Hans armar starka och trygga. Han steker sitt ägg och sätter sig med ryggen mot mamman och barnen. Hans blick. Hans blick. Den söker sig bort i från ägget.
"Jag faller. Kan ingen bära mig? Min kropp viker sig och jag tror att jag kommer att falla. Ta emot mig, jag faller."

Den yngsta dottern står på händer. Slår en kullerbytta. Ser sig omkring. Försöker hjula mellan diskbänken och bordet. Hon ser sig omkring och går sedan som Charlie Chaplin mot dörren.

En våning upp slår någon på ljuset. Någon har vaknat ur en kvällsslummer. Det korta blonda håret på ända. Lilla Clara Bow har vaknat för natten. Hennes arga ben har ännu inte vaknat alldeles. De verkar nästan försvarslösa. Hon rätar på sig. Hon är stark. Mjukare nu. Klädd i morgonrock står hon framför spegeln och ser på sig själv. Djupt in i ögonen ser hon.
"Där är jag. I kväll är jag odödlig. Jag ska segra. Som ett lejon som släpps ur sin bur ska jag ta natten med storm."

Hon klär sin kropp nattklubbens uniform. Hon röker en cigarett i munstycke.
"Det kommer med jobbet. Jag är en dam av klass. Jag är en dam. Med ett lejons själ"

Så skulle hon ha tilltalat honom. Om han kom. Om han kom i kväll, satt i publiken och hon fick linda in honom i sin sång om andra som har varandra. Han som har slitit hennes inre i stycken. Hon visar sin spegelbild tänderna.

Han har tänder som pärlband. Ett leende som ger löften det inte kan hålla. Hon slår lovar. Hon - ett vilddjur, en världsartist med prinsar som friare. Och han som kom och såg och tvekade.
"Den uslingen"

Vid dörren så en gestalt. En man med mjuk mustasch över pärlbandständer. Mörkt hår, slickat. Nästan svart. Den där Gilbert har kommit igen. Hon faller inte i hans armar. Men hon möter hans blick. Han faller till knä. Vid hennes fötter ber han
"Älskling, vill du att jag stannar? Vill du bära mig om jag faller?"

Hon drar honom upp på fötter. Drar honom till sig. Kysser honom från fingertopp till axel.
"I love you, I love you, I love you."

I våningen bredvid kommer någon hem.

Tiden passerade. Skymning blev kväll som blev natt. Då tröttheten kom och lade sig över ögon och tanke, då sträckte hon ut handen och löste persiennsnörets knut. Sakta, så sakta, lät hon ridån gå ned.
- Tack för i kväll, en vidunderlig kväll, god natt.

Av Ebba Sjögren 12 jun 2001 13:19