Medieetik kräver självkritik

Journalistik ska även skapa medvetande, att bredda och fördjupa perspektiven för en viss publik, må det vara medborgaren eller en smalare publik. Det är dess främsta syfte och utgångspunkten för en god medieetik oavsett vilka
medier vi talar om. Nyligen råkade jag emellertid ut för en händelse som får mig att undra om någon egentligen bryr sig.

För några veckor sedan blev jag kontaktad av en person på Affärsmagasinet Ekonomi. Han sade att han ville intervjua mig och skriva en artikel om kompetensutveckling i näringslivet. Jag frågade inte ens om han var
journalist, utan antog det naivt. Vi bestämde tid på skolan.

Mötet inleddes med att han frågade mig om tidningen, vad jag visste. Inget, svarade jag. Han visade ett exemplar och frågade om mitt intryck. Jag svarade att formen var lite turistig, även om jag tänkte billig. Sedan berättade han om tidningen, att den har funnits ett tag, och om nuvarande
ägare. Den skickas ut gratis till företag, men den kan också köpas i form av lösnummer eller genom prenumeration.

Han berättade så att han alltså ville skriva en artikel om
kompetensutveckling, men att han också sökte annonsörer. Jag erinrade mig att han hade sagt det i telefonen. Jag svarade kort att det handlade om två olika saker för mig, att det är skolans marknadschef som bestämmer över annonseringen. Han sade att han skulle kontakta henne, varpå
intervjun började, en märklig sådan. Han verkade inte ha några egna frågor i ämnet, utan sonderade mest vad jag tyckte var intressant att tala om. Det kändes riktigt trevligt ännu mer naivt.

Mötet pågick under drygt en timma. Den viktigaste punkten blev min egen idé om vad organisationer och företag bör tänka på, att de måste vara på det klara med om vidareutbildningar för medarbetare är en förmån eller om
det handlar om företagets egen kompetensutveckling. Det kändes som en viktig idé för mig personligen och som han framför mig stimulerade mig att utveckla.

Till slut antydde han att min idé också kunde bli artikelns vinkel, vilket kändes stimulerande extremt naivt, att mina idéer skulle vara så pass bra att journalisten gjorde dem till artikelns tema. Och när vi i princip var klara, i och med att han började stoppa ned sitt anteckningsblock i sin
väska, frågade han om jag kunde hjälpa till med att redigera artikeln så att han fick allt rätt. Visst, svarade jag naivt, varpå han uppgav att villkoret var att vi annonserade i magasinet. Jag svarade återigen att det
var en sak för marknadschefen, varpå mötet avslutades med fotografering.

Magasinet distribueras till företag, kommuner, organisationer, myndigheter och offentlig förvaltning. Williard Sartre är ansvarig utgivare och chefredaktör. Monica Nyberg är redaktör. Gun-Britt Hutter är i
redaktionen. Men det finns ingen annonssäljare. Företaget heter Gårda Trading Marketing & Media.

Visst, jag borde ha reagerat på orden "trading" och "marketing", men jag var alldeles för upptagen med att försöka att förstå syftet. Mötet kändes luddigt. Orden gick in och ut. Jag kunde inte föreställa mig en sådan här
sak. Och så är jag ju lite fåfäng också; det känns alltid trevligt och skönt med smicker. Efter intervjun förstod jag dock allt. Magasinet säljer alltså redaktionellt utrymme och annonsplatser, "allt i ett". Vissa läsare verkar till och med betala för det.

Jag berättade händelsen för en bekant. Vi tittade närmare på magasinet och fick oss ett gott skratt. Det var länge sedan jag kände mig så naiv. Det var en helt perfekt match mellan vilka som fick redaktionellt utrymme och vilka som var annonsörer.

Förvisso, tidningen skulle kunna åberopa pressfriheten och hävda att den inte ger sig ut för att bedriva journalistik, utan en extrem form av infotainment tja, varför inte?. Samtidigt har magasinet helt klart en indelning mellan redaktionellt utrymme och annonsplatser, varför en mängd
frågor infinner sig.

Hur vanligt förekommande är den här typen av "journalistik"? Och om det existerar i den här extrema formen, hur vanlig är den i alla tänkbara
gråzoner? Hur kan det rättfärdigas? Var är etiken? Är det någon som bryr sig? Och sist, men inte minst, hur många är lika naiva som jag?

Ur ett kommunikationsperspektiv syftar journalistik till att skapa högre medvetenhet, att bredda och fördjupa våra perspektiv på händelser och omvärld. Kritisk granskning och rapportering är ett syfte i detta vidare
syfte, inte ett självändamål. Vi måste ständigt utvärdera om den kritiska granskningen och rapporteringen faktiskt tjänar detta vidare mål. Då krävs det självkritik.

I min inre dialog kring frågorna ovan kommer jag alltså bara till en enda slutsats. Det är journalisterna som måste bära skulden för alla tvivelaktiga alster. Medieetik handlar om att kvalitetssäkra sitt eget,
sina kollegors, konkurrenters och andras syften, både i teori och i praktik. Utan en sådan ambition går det inte att tala om medieetik överhuvudtaget.

Existensen av Affärsmagasinet Ekonomi är en konsekvens av att det inte existerar någon etik, endast i teorin. Medieetiken kan inte primärt handla om enskilda artiklar och inslag i press och etermedier, om deras effekter
på rikets säkerhet och privatliv, utan om att kvalitetssäkra det journalistiska syftet, att skapa medvetande. Och det kan givetvis inte göras utan självkritik, utan att man granskar och rapporterar om sin egen verksamhet.

Av Tom Andersson 12 jun 2001 14:40